Plötsligt en dag ringer telefonen och jag är kallad till Telia för intervju.
Overkligt! Av 357 sökande väljer de ut mitt brev och cv och vill ses.
Jag pratar med doktor A, som frågar om det inte är lite väl tidigt då jag mått så dåligt. Jag svarar att jag mått dåligt pga att jag inte jobbat och att det kommer lösa sig så fort jag kommer igång. Sannolikheten att de väljer att gå vidare med mig känns ju ändå väldigt liten, då jag inte har bra datakunskaper och är "gammal" i jämförelse med de andra som söker.
Vi bestämmer tid för intervju en vecka senare.

En vecka senare tar jag bussen in till stan till Telia. Jag har inte klätt upp mig, men har inte mina mest slitna kläder heller. Jeans och tröja.
Intervjun är tuff! De grillar mig med kluriga frågor i 60 min. Jag är snabbtänkt och rapp i repliken. Vi skrattar mycket och det känns avslappnat. Jag går därifrån med en känsla av att jag inte har en aning om vilket intryck jag gjort, men jag var mig själv till 100%
En vecka senare ringer en av teamledarna och erbjuder mig en tjänst i hans team.
Jag är i total chock!
Bestämmer mig för att ge det en chans. Vad är det värsta som kan hända liksom? Jag går ner 6000 i lön, men det bryr jag mig inte om.
Jag. Ska. Jobba.

Att jag har ont, mår dåligt psykiskt och inte sover på nätterna är inget jag tänker på. Jag ska jobba!!!

Att inte veta från månad till månad om Försäkringskassans läkare godkänner mitt läkarintyg tär på psyket. Jag inser att jag inte kan gå tillbaka till sjukvården. För tufft för min kropp. Jag börjar tänka i nya banor. Något administrativt borde jag väl klara av? Men jag har ju ingen som helst erfarenhet av något annat än det jag vigt mitt liv åt i 20 år. Vårda och ta hand om sjuka människor. Det är jag expert på. Det KAN jag!

Jag skriver ett personligt brev och knåpar ihop ett cv. Jag har ingen aning om resultatet är bra eller dåligt. Jag har ju aldrig förr sökt jobb.
Jag ser att Telia söker medarbetare till kundtjänst och bestämmer mig för att söka. På vinst och förlust.

Före donationen hade jag kontakt med en fantastisk kurator via telefonen från min kusins landsting. Hon berättade för mig om hur jag skulle söka ersättning och andra viktiga saker att tänka på.
Hon var mycket kunnig och hade svar på det mesta jag funderade över. Lättast hade ju varit om jag fick den hjälpen i min hemstad, men här var kunskapen inte alls lika stor och inte viljan att hjälpa/ta reda på saker heller.
Denna underbara kurator engagerade sig i mig, mina frågeställningar och mitt mående. Hon fanns där när jag som mest behövde henne. Hon ringde mig en gång i veckan när jag mådde som sämst och kom att betyda hur mycket som helst för mig under lång tid framöver. Vissa veckor var de två sakerna jag såg fram emot nya numret av Amelia och hennes samtal. Hon fick mig att vända på saker, tänka till och använda mig av strategier som jag aldrig kommit på själv. Hon blev som en vän, en vän som visste mer om mig än någon annan. Jag gjorde mig aldrig till. Pratade direkt ur hjärtat, hur dumt det än lät och satte aldrig upp någon "fasad". Denna kontakt har för mig varit den absolut viktigaste och mest värdefulla genom hela denna resa. Det är så viktigt att ha någon som lyssnar när man (som jag) var totalt oförmögen att dela det med människor i sin närhet.

Sommaren övergår till höst och jag är fortfarande overkligt trött. Träffar min läkare A, som tittar på mitt onda ben.
Smärtan är brännande, huggande, skärande och bultande. Jag går ont när jag går. Han tror att jag fått en nervskada som en komplikation efter min donation. Symtomen tyder på det. Vi pratar om att prova medicin mot nervsmärta. Jag vill avvakta. Jag är rädd för mediciner. Rädd att de ska skada min njure (nu när jag bara har en) och att min lever ska ta skada.
Han lyssnar och sjukskriver mig tre månader till.
Jag vill inte!! Jag vill jobba! Jag inser att jag omöjligt kan jobba med dessa krämpor. Hur gör andra som är sjukskrivna? Vad fyller man sina dagar med? Vart hittar man glädjen? Hur får man dagarna att gå?

Jag försöker kliva upp, äta frukost med barnen innan skolan. Promenera. Läsa. Städa. Jag har helt plötsligt alldeles för mycket tid. Dagarna är oändligt långa. Minutvisaren segar sig fram...
Jag blir mer och mer nedstämd. Jag som är en levnadsglad människa, känner mig mer och mer under isen.
Sätter upp en fasad och döljer det för mina närmsta. Jag känner att jag vill "skydda dem". De ska inte behöva ta del av mitt mörka inre.

Det är så skrämmande när jag inte längre känner igen mig själv.
Ingenting är längre roligt och jag blir mästare på "att låtsas" då det förväntas av mig att jag ska vara glad, delta i saker och skratta.

Lokaltidningen ringer och vill göra ett reportage. Jag går motvilligt med på det, då det är donationsveckan och ett viktigt ämne. Kanske kan jag med min historia få andra att ta ställning i donationsfrågan?
Träffar reporter och fotograf i caféet på sjukhuset och pratar och dricker kaffe en timme. De följer sedan upp på avdelningen och närvarar vid mitt läkarbesök.
Tre veckor senare publiceras ett fint reportage i lokaltidningen.
Jag får en massa fina sms, telefonsamtal och kommentarer på Facebook. All kärlek och värme från människor gör mig glad och rörd.
Fast ingen vet att jag mest bara är ledsen. Jag vill inte att någon ska veta det. Ingen.

Sakta men säkert återhämtar jag mig och känner mig starkare fysiskt. Deppigheten ligger kvar som en slöja över mig, men jag väljer att vänta och se. Inte så mycket mer jag kan göra än att leva på som vanligt. Smärtan i benet är också kvar. Bara det inte är en blodpropp, men då skulle det väl vara varmt och svullet?

Jag bokar in fikadejter med vänner som står mig nära. Solar, läser och umgås med familjen. Promenerar runt sjön med ljudbok i lurarna. Längtar efter att få resa utomlands. Men vågar jag? Vi gör slag i saken och bokar en resa. Vädret här hemma brukar minst sagt vara väldigt opålitligt och vi behöver miljöombyte, sol och tid tillsammans efter en mycket tuff vinter och vår.

En och en halv månad senare åker vi till vårt älskade Turkiet. Vi har varit där varje sommar sedan barnen var små och älskar vårt hotell, vännerna vi lärt känna där, maten och klimatet. Jag hade konstigt nog svårt att glädjas åt resan, fast jag vet hur lycklig jag varit alla andra gånger vi tryckt på boka-knappen. Kanske är jag bara orolig? Jag vet inte. Känner inte igen mig själv längre....

Vi har en fin vecka i solen. Jag låg mest och läste vid poolen. De andra var mer aktiva. Jag ville bara vara för mig själv och ligga och läsa. Den enda gången hjärnan inte överhettas av tankar, är när jag flyr in i bokens värld. Där kan de inte nå mig.
Jag tejpar noga alla ärr för att kunna vistas i solen. Köpte en tankini innan (ett badlinne som täcker magen) men det blev alldeles för varmt att ha den.
Jag har köpt lite nya klänningar på H&M. Efter viktraset har kan jag helt plötsligt ha stl 38/40. Jag har även fått en jättefin klänning av min kompis V. Har fått flera komplimanger när jag haft den på mig. Jag har svårt att ta emot komplimanger. Typiskt svenskt kanske?

Dagarna segar sig fram. Samma rutiner varje dag. Såren har läkt ihop fint och nu behöver jag bara tejpa ärren med kirurgisk tejp nu och ett halvår framöver.
Benet smärtar och jag känner mig konstant nedstämd. Jag har aldrig varit den "deppiga typen", utan en glad person med en stor portion livsglädje, trots att livet har givit mig motgångar.
Jag försöker träffa familj och vänner så ofta jag kan. Helt plötsligt har jag ju oceaner av tid till att vårda mina relationer och göra saker jag normalt inte hinner annars. Jag känner mig som inne i en "bubbla" när jag umgås med vänner. Jag är med rent kroppsligt, men inte ett dugg närvarande. Det känns som jag låtsas. Som om det bara är teater.

Jag förstår själv att jag behöver prata med någon och ringer U (koordinatorn på Sahlgrenska) och berättar hur jag känner mig osv.
Hon lugnar mig med att säga att det inte alls är ovanligt att känna sig nedstämd, tom och håglös efter att ha donerat. Hon har mött många patienter som känt precis likadant. Men smärtan i benet ber hon mig att kolla upp. Jag blir något lugnare efter att ha pratat med henne. Kanske är jag bara en i statistiken som drabbas av lite "efterdyningar"
Säkert bara jag som är nojig.

Jag längtar till jobbet igen. Att få känna mig behövd. Att få göra skillnad och sätta guldkant på människors liv. Att få dricka kaffe kl 10 ur kantstött kopp och snacka strunt med kollegorna.
Jag tycker bara att jag går runt och skrotar på dagarna. Tar mig liksom inte för något. Vill bara sova.

Min kusin mår bra och har fått lämna sjukhuset. Äntligen kan han påbörja ett normalt liv utan dialys och tider att passa. Vår kontakt är lika sporadisk som den alltid varit, men det gör mig inget. Jag hade inte trott att något skulle förändras efter min gåva. Det känns bra att ha hjälpt utan att förvänta sig något alls tillbaka.
Jag blev bara så ledsen när han inte var snäll på sjukhuset. Varken med mig eller sin familj.
Det är nog inte meningen att man ska förstå allt. För mig får man vara hur man vill, bara man inte är stygg och elak.

Första natten hemma blev hemsk. Visst var jag glad och tacksam över att komma hem, men oron och trycket över bröstet var konstant.
Ska man verkligen känna såhär?
Är det normalt? Jag hade en brännande, huggande smärta i vänster ben...en helt ny smärta jag aldrig känt förr.
Ont bak i ryggen, på vänster sida där njuren suttit. Molvärk. Vankar av och an. Det hjälper inte med enbart Alvedon. Jag måste ta de där starka kapslarna som man blir helt väck i huvudet av. Nöden har ingen lag. Sömnen blir orolig och jag får väcka D flera gånger för att han ska värma vetekudden. Värmen lindrar gott och jag lyckas skrapa ihop lite sömn på småtimmarna.

Natt blir till morgon och jag vaknar prick 5.30, precis som på sjukhuset. Får frukost på säng. Äntligen får jag träffa barnen också. Som jag längtat. Jag har aldrig varit ifrån dem några längre stunder nånsin.
Jag tar emot många samtal, blombud och kort de närmsta dagarna. Känner tacksamhet över de fina människor jag faktiskt har i min omgivning.

Dagarna flyter på. Tröttheten sitter kvar i huvudet, men kroppen känns lite lättare. Jag tar promenader runt sjön varje dag efter lunch. Blir fruktansvärt andfådd, men går plikttroget mina kilometrar i ur och skur. Efter två veckor slutar jag med smärtstillande. Sömnen däremot är obefintlig och jag får ringa doktor A för att få recept på sömntabletter. Han fixar detta omedelbart.
Jag tar en promenad till Njurmottagningen och M tittar på mina sår och lägger om dem. Allt ser bra ut. Jag har bara så ont i benet (som inte alls är kopplat till ingreppet) Skumt.

Pengarna kommer inte som de skall. Jag får 80 % av Försäkringskassan och resterande 20% från min kusins landsting. En donator ska ej förlora nåt ekonomiskt. Det står så i papperen, men verkligheten ser helt annorlunda ut.
Jag får kontakt med en kurator från P's landsting som tålmodigt berättar hur jag går tillväga och skickar en länk där jag kan gå in och dra ut papperen.
När jag ser allt jag ska fylla i och räkna ut är tårarna inte långt borta. Det är helt utanför mitt kunskapsområde och sedan donationen känns det som de opererat ut hjärnan också. Jag är inte som förr. Kommer jag någonsin bli det igen?

Sent på kvällen kommer jag hem. Det känns som om jag varit borta en evighet. Radhuset är städat och det är undanplockat (på killars vis) men det duger absolut.
D jobbar natten och barnen är hos sin pappa. Jag vågar inte lägga mig. Har ingen dävert hemma och ingen som kan hjälpa mig upp. Jag hade inte trott att jag skulle bli så orörlig och klen. Har alltid trott att jag varit värsta "supermänniskan" med en högre smärttröskel än andra. Jag har definitivt trott fel.

Familjen N ringer och frågar om de får komma förbi. Jag välkomnar varmt lite sällskap och dukar fram kaffe och några kakor som jag hittar i en burk.
Jag känner mig pigg, nästan lite speedad. Kan det vara min höga dos av Morfin kanske?
En kvart senare knackar det på dörren och jag får en massa goa kramar och mina älsklingsblommor vita liljor. Familjen N är en familj som stått oss mycket nära under många års tid och betytt otroligt mycket för mig och barnen.
Vi dricker kaffe och pratar om ditt och datt. De förundras över att jag är så pigg. Jag blir brydd över det själv också, eftersom jag för några timmar sedan trodde jag skulle avlida av smärtan.

Resten av kvällen ringer telefonen oavbrutet. Jag svarar de närmsta, men inte alla. Har svårt att ta att alla tycker jag är en hjälte. I min värld är jag ingen hjälte. Jag är vanlig människa som tagit mitt ansvar och hjälpt en medmänniska att förhoppningsvis få leva några friska år till med sin familj. Så ser jag det.

Jag har längtat mycket efter mina närmsta vänner M och V.
De är de enda som vetat om detta hela tiden och även de jag pratat mest med. Jag valde att inte skriva något om utredningen på sociala medier, eller prata så mycket om det med ytliga bekanta. På jobbet var det oundvikligt, då jag var tvungen att byta pass för att ta prover och många gånger kom sönderstucken och omplåstrad till jobbet efteråt.

Under hela tiden på sjukhuset var det enda jag längtade efter och drömde i matväg en Lyxshake från Max. Matväg kanske var fel ord ?
Jag och M pratade om att ta en när jag kom hem. Sagt och gjort! Sent på natten hämtar hon mig och vi åker till Max och dricker en underbar Lyxshake. Jag har än idag svårt att glömma detta ögonblick, då det var så otroligt efterlängtat. D ringde från jobbet och höll på att sätta kaffet i halsen då han hörde vart vi var.
Senare på natten slog smärtan till med full kraft.

Det kommer en taxi på utsatt tid och jag får hjälp med min väska (tack och lov) Han kör fort och aggressivt och jag kränger fram och tillbaka i stolen. Jag håller mig så hårt i handtaget på sidan att knogarna vitnar. Fartbulor och oasfalterade fläckar. En nyopererad människas mardröm! Jag biter ihop och säger ingenting. Chauffören säger inget och verkar mest bara hata sitt jobb denna dag. Jag ber till Gud att jag ska komma till Landvetter levande och oskadd.

Vi kom fram och han kastade ut min väska och drog. Absolut fel man för sitt jobb tänker jag och ångrar att jag inte sa det. Jag köper en Aloeveradryck och nya Amelia. Vågar inte sätta mig, så jag står och väntar. Jag blir lite orolig när numret på gaten inte dykt upp på skärmen och det är 30 minuter kvar tills vi ska lyfta. Jag går in i en liten souvenirbutik och tittar runt. Dalahästar, älgar och svenska flaggor i en salig blandning. Hutlösa priser. Går tillbaka till gaten som jag tror är rätt och känner igen ett ansikte på en lokalkändis från min stad. Klart att han ska hem, tänker jag och känner mig genast lite tryggare.

Planet är försenat och vi väntar och väntar. Smärtan i operationssåret och det ställe där min njure suttit börjar krypa sig på. Jag börjar svettas och må illa. Den stora resväskan är ju inlämnad i incheckningsdisken och där finns alla mediciner.
Jag kommer på att jag lagt ut ett piller i en ask med ob i handväskan. Jag är ett geni!! Hittar tabletten och tar den omgående. Killen bredvid tror nog att jag är från vettet som står och äter från en ask med tamponger. Det struntar jag i just då.

Planet kommer och ska flyga oss 1,5 timme hem. Motorerna låter högt och planet hoppar fram i luften. Så himla obehagligt! Efter en stund blir det fel på planet och vi blir tvungna att landa i Borlänge. Jag är vid det här laget så utpumpad och svag, att jag funderar på att kliva av i Borlänge och ta in på hotell. Orkar verkligen inte mer stress och oro.
Vi väntar och väntar....
Efter en evighet kommer ett plan som ska ta oss hem. Om de lagat planet eller om det är ett nytt vet jag inte och jag som är livrädd att flyga annars, bryr mig inte om det heller.
Vi lyfter och har så ont att jag bara vill dö just då. Föda barn var en baggis.
Det sitter en kvinna på andra sidan gången och jag ser att hon kastar oroliga blickar åt mitt håll. Jag antar att jag ser ut som en "levande död" trots min make up.
Efter något som känns som en evighet landar vi och jag har sällan varit mer lättad.