Resten av 2010 pågår utredningen om jag är lämplig potentiell njurdonator till min kusin. Jag blir kallad till en kurator för bedömning om jag är lämplig. Av allt jag gjort är det detta jag minns mest. Jag kommer in i ett kalt rum där det står två stolar och ett bord med ett värmeljus och ett paket näsdukar. I bokhyllan står pärmar uppradade och boken "Att välja glädje" av Kay Pollak. Jag är så nervös att munnen blir helt torr och jag måste svälja. Nu hänger det på mig liksom. Spelar jag inte mina kort rätt här, så kanske min kusin blir utan njure och dör. Funderar på vad hon vill ha ut av mig? Vad ska jag svara och hur ska jag bete mig? Tänker att jag kan inte vara någon annan än den jag är och så får det bli. Kuratorn lägger huvudet på sned och ser sådär klok och vuxen ut, sen börjar hon ställa en rad svåra frågor. Jag svarar sanningsenligt och hur hur dumt allt jag säger låter. Efter en timme är samtalet slut och jag går på darriga ben och med en alltför hög puls ut i den blå kortidoren. Att jag var så nervös över just detta, beror nog på att resten kan jag inte påverka. Detta kan jag påverka genom vad jag säger och vilket intryck jag ger. Två veckor senare får jag ett brev med en ny kallelse och jag har passerat den första prövningen.

Under denna tid har jag hunnit byta arbetsplats. Jag försöker pussla in undersökningarna/provtagningarna på mina lediga dagar och före arbetspassen de gånger jag börjar senare. I efterhand ångrar jag detta, då det blev enormt stressigt och jag många gånger hade behövt återhämtning efter. Det är så typiskt mig att vara "fröken duktig" fast jag inte alls hade behövt. Men det är åter igen det dåliga samvetet. Försvinner jag från avdelningen blir jag inte ersatt av en vikarie och då får mina kollegor slita alldeles för tungt. 

Nästa steg är en noggrann läkarundersökning och ytterligare en massa frågor om mitt mående, min hemsituation, mina tobaks och alkoholvanor mm. Jag upplever min läkare A som väldigt sympatisk. Ingen översittare, utan en vanlig människa ungefär i samma ålder som jag. Han lyssnar och besvarar mina frågor och vi skämtar till det och skrattar några gånger, vilket underlättar och gör mig lite mindre spänd. Efter detta kommer A att skicka remisser till diverse avdelningar på sjukhuset och det är även han som kommer titta på resultaten och värdera om de ska gå vidare i utredningen av mig. Kort efter detta dimper det ner en kallelse till lungröntgen och en ultraljudsundersökning av mitt hjärta. Jag bemöts av en snipig sköterska som tycker jag klär av mig för sakta. Jag har under denna tid träffat fantastisk sjukvårdspersonal, men tyvärr också träffat på rätt många som är direkt olämpliga att arbeta med människor. Hur som helst försöker jag vara så tillmötesgående jag kan och försöker att anpassa mig efter deras förväntningar och rutiner. Kanske blir jag extra granskande och dömande pga av att jag själv är sjukvårdspersonal? 

Efter detta dröjer det några veckor och jag hör ingenting. Vet inte om utredningen är nerlagd eller om fortsättning följer. Pratar med min kusin på telefonen och hen har inte heller hört något. 

Jag har haft ett bra liv. En trygg uppväxt, lätt att få vänner, ett meningsfullt arbete och jag har alltid varit frisk och stark. Trots detta har jag så länge jag kan minnas haft en stark önskan om att vilja göra mer för andra människor, göra rätt för mig. Knäppt, jag vet. Som om det inte räckte med att skänka pengar till fonder, ha fadderbarn och vara blodgivare. Vara en god medmänniska, vän, mor, kollega och partner. Ja, göra sitt bästa helt enkelt. 

Hösten 2010 får jag reda på att min kusins njurar inte fungerar och att hen behöver en njure inom snar framtid. Vi har inte haft kontakt på 20 år och bor i olika delar av landet. Ändå tänker jag: Vad ska jag ha två njurar för om jag klarar mig med en? Utan att blinka har jag anmält mig som Njurdonator och nu är bollen i rullning. Jag vill berätta om min resa i bloggen. Jag saknade bloggar om njurdonationer när jag själv skulle donera och hade gärna haft någon att fråga, någon som gått igenom det jag hade framför mig just då. Jag vill skriva ner mina tankar och upplevelser om den resa jag gjort och sedan fortsätta att skriva i nutid. Livet blir inte alltid som man tänkt sig och min blogg  kommer handla till viss del om just detta. Så...nu är jag igång och jag har ingen aning om vart detta leder mig, eller om blogga är något för mig. Den som lever får se.