Idag tog jag äntligen mod till mig och besökte jobbet. Jag har inte satt foten där på ett år, trots att jag vet hur viktigt det är att hålla god kontakt med kollegor och ledning.
På tal om ledning så byter vi ju chef titt som tätt, då ingen mäktar med den alltmer tuffa rollen.
Detta var den tredje chefen jag var tvungen att presentera mig för inom loppet på två år.
Det känns så otroligt utelämnande att ge mitt sjukintyg till en människa jag inte känner och aldrig har träffat.
Jag borde ju ha vant mig vid det här laget.

Mötet gick bra. Hon föreslog att jag skulle prova att gå natt och ev hjälpa till med administrativa uppgifter på 25%. Jag blir så himla kluven där.
Jag vill verkligen bort från min arbetsplats. Negativiteten och den föråldrade arbetssättet har grott fast i väggarna. Jag har stångat mig blodig för att försöka förändra till det positiva. Jag har slagit knut på mig själv för att alla ska få så bra vård som möjligt och få bestämma själv i så stor utsträckning det är möjligt.
Varför ska man hamna i personalens makt utan rätt till självbestämmande bara för att man blir gammal eller sjuk. Det är precis som om man inte är värd något längre.
Jag tänker hela tiden på hur jag själv skulle vilja bli behandlad och utgår från det när jag vårdar andra människor. Naturligtvis delar alla inte mitt synsätt och det har plågat mig många gånger när jag sett att kollegor inte är snälla.
Jag har sagt ifrån själv och även pratat med chefen, men det har inte hänt något. De är kvar och får fortsätta bestämma och utöva makt mot svaga människor som inte kan försvara sig. Förjäkligt är vad det är!

Eftersom det finns rätt många av den här sorten på min nuvarande arbetsplats har jag lovat mig själv att ALDRIG återvända.
Lättare sagt än gjort när det finns 200 personer som står i kö för annan tjänst före mig.
Det gör det svårt för mig att söka en tjänst direkt efter en 26 månaders sjukskrivning också.
Vem vill ha mig och min "ryggsäck" liksom? Jag är en kämpe och har kämpat ända in i kaklet innan jag hamnade här, men det vet ju inte dom. De ser ett sjukintyg med en massa koder för diagnoser.
Det ser ju nästintill ut som jag vore död om man lusläser det.

Jag hoppas innerligt att nån ger mig en chans att visa vem jag är, vilka styrkor jag besitter och hur bra jag är när jag får jobba med saker jag brinner för.
Jag är bra och jag tvingar mig själv att se mig själv i spegeln varje dag och säga det högt.
Jag duger. Jag är "good enough".
Det räcker så.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...