Hej hopp!
Jag är värdelös på att uppdatera.
Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. Ingen jag känner vet att jag bloggar och jag har inga läsare vad jag vet. Därför behöver jag ju inte känna mig manad att skriva eller leverera på något sätt. Mitt skrivande är ju inte på något sätt en jakt på läsare, kommentarer eller likes. Så skönt när det är så.

Jag skulle börjat arbetsträna redan i januari, men måste ha ett ok från Försäkringskassan för att kunna kicka igång detta. Jag var på arbetsintervju i december och först nu fick jag beviljat tre månader.
Så om allt går som det skall så börjar jag på en korttidsavdelning till veckan. Jag ljuger om jag säger att jag inte gruvar mig.
Det känns som att ingen tror på mig längre. Ingen rolig känsla alls.
Det är svårt att veta vad jag orkar/kan efter en sjukskrivning på 2,5 år.
Sen att åter igen byta arbetsplats.
Ny chef, nya kollegor, nytt sätt att arbeta på osv. Det är tufft om man är frisk och det blir hundra gånger tuffare för mig tyvärr. Jag har liksom oddsen att lyckas emot mig.

Vi har en ny chef igen på min nuvarande arbetsplats. Jag vet inte hur många som kommit och gått.
Jag har slutat att räkna.
Som sjukskriven är min enda kontakt med chefen de gånger jag lämnar mitt sjukintyg till henne.
Hon ringde förra veckan och frågade mig varför jag inte plockat ur mitt skåp och lät både sur och irriterad.
Jag förklarade att jag fortfarande har min tjänst kvar där och att så länge jag inte börjat på någon ny arbetsplats har jag skåpet kvar.
Bara tanken på att hon rotat igenom mitt skåp känns olustig.
Jag känner mig mest bara som en börda, nåt litet skräp hon vill bli av med ~ helst igår.
Jag bestämde mig för att lägga det där otrevliga samtalet bakom mig och inte ta illa upp.
När man går runt med känslan av att bara vara en belastning så är det svårt att inte bli sårad och ledsen.
Jag blir ett lätt offer, då jag är så skör och har så dålig självkänsla att jag ber om ursäkt över min existens bara någon tittar på mig.
Det är för tusan jobbet som gjort mig sjuk. En dysfunktionell arbetsplats i kombination med dålig ledning och min skyhöga arbetsmoral.
Det är inte JAG som ska be om ursäkt. Det borde inte vara lagligt att arbeta under såna omständigheter som vi fick göra. Ändå slog vi larm gång på gång, men ingen hjälpte oss. Vårt starka fackförbund valde att blunda för detta. Allt för att det ska se snyggt ut utåt.
Att 75% av personalen på just min våning hamnade i en långtidssjukskrivning var det inte heller någon som drog nån notis om.
Äsch då, vi kan ju ersättas!
Jag far väldigt illa de få gånger jag besöker jobbet och ser hur allt bara raserats. Hur dåligt de få kollegor som jobbar kvar mår.
Ingen varken ser eller hör dem.
De ska bara jobba effektivare och springa fortare ~ helst på halverad bemanning. Många nickar och lyder order. Rasar ihop som små blöta fläckar när arbetsdagen är över och de kommer hem.
Jag kan för mitt liv inte tänka mig att någonsin mer jobba under såna omständigheter mer. Aldrig mer!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...

Nu är den äntligen över och det är ett helt år till nästa gång. Julen. De flesta gillar jul och längtar efter den. Själv känner jag bara ångest. Jag tycker julen är ett enda stort spektakel. Just denna känslan av att nu är det en "speciell da...