Efter de jobbiga veckor som varit kände jag mig mer dränerad på energi än någonsin.
Började bläddra bland sista minuten resorna. Mest bara som ett tidsfördriv i början. Att få titta på de vackra bilderna och drömma sig bort för en stund är balsam för själen.
Inte trodde jag väl att mitt finger bara på några sekunder skulle ha tryckt på "boka-resa-knappen"
Visserligen hade jag några korvören på mitt resespar, men ändå.

Jag åkte till solen och värmen en vecka igen. Värmen gör mig så gott. Det är den enda gången jag är nästintill smärtfri. Det är svårt att förklara för någon som inte lider av daglig/kronisk smärta hur mycket värt det är att få den där sista gången utan den smärtan.

Den här resan var väldigt annorlunda, då jag reste helt ensam.
Jag är en übersocial person och vill gärna dela mina upplevelser med någon och har aldrig haft en tanke på att resa själv förr. Jag har beundrar människor som går på café själv, ser bio själv osv.
Efter att ha blivit "sjuk" är ju inte lika social länge. Har blivit mer och mer ensam. Det är till en viss del självvalt, jag orkar ju inte längre vara den som drar i saker och fixar och donar.
Sen har ju många vänner försvunnit. Jag antar att det är naturligt att det blir så. Vänner kommer och går och vissa består livet ut.

Åter till resan.
Jag kände mig redan på Arlanda som en liten fjärt ute på rymmen.
Min hjärna kan ju inte hantera alla dessa intryck numera, så jag fick tom be om hjälp med incheckning av bagaget. Jag som är resvan och har gjort detta hundra gånger förr (!!!)
Jag fick hjälp och låtsades som att jag gjorde detta för första gången.
Tänk om de bara visste *ler*
Sedan gick allt som på räls.

Att tillbringa mycket tid med sig själv ensam var både positivt och negativt.
Det positiva var att jag blev stärkt av att se att jag faktiskt klarade av allt på egen hand. Människor kommer fram och pratar och söker en helt annan kontakt när du reser själv. Jag fick under denna resas gång många nya bekantskaper och har samtalat mycket med otroliga många människor. Jag tror inte vi "sett varandra" om jag reste i ett sällskap.
Jag grät väldigt mycket under den här resan. Det var som om en stor klump av sorg jag burit på bara lossnade.
Jag gick sönder en smula under de första dagarna. Med solglasögonen på satt jag mest bara och lät tårarna strömma fritt. Det kändes befriande, samtidigt som jag några gånger kände att jag var tvungen att ta mig samman och stoppa flödet på något sätt. De gånger jag gråtit klart var jag helt slut. Jag är så van att hålla allt inom mig och svälja den där klumpen som bara växer sig större och större i min hals. Nu var den klumpen helt plötsligt upplöst och borta.
Ibland visste jag inte vad jag grät för, medan andra gånger utlöstes det av att jag blev bländad och rörd av något vackert. Allt var så vackert på detta ställe att det var svårt att ens hålla tillbaka tårarna om jag blundade.
Sedan finns det en stor sorg inom mig över att allt blev som det blev och den har jag väl inte riktigt släppt ut. Nu fick jag tid i min ensamhet att sörja, älta och framförallt tänka.

Jag läste många böcker under mina många timmar på stranden. En bok berörde mig djupt och den heter "I skymningen sjunger koltrasten" och är skriven av Linda Olsson.
Den handlar om olika människoöden och hur de vävs samman och vad vänskap kan leda till. Den väckte så otroligt många känslor hos mig. Jag kunde känna hur det såg ut. Känna dofter. Kanske berörde den mig så djupt eftersom jag i detta ögonblick också var så otroligt skör som människa? Jag ska verkligen läsa den igen.

Jag gick ut själv och åt på kvällarna. Ofta så sent som kl 22.
Hittade en fin liten restaurang på en trottoar. Ett enkelt ställe med plaststolar och rutiga dukar.
Fastnade för köttbullar, ris, yoghurtsås och en röra med aubergine. Så gott! Min resebuffert var endast 150 kr/dag och det visste jag att jag gott och väl skulle klara mig på om jag bara skulle äta och inte shoppa något. Det räckte till och blev över. Jag klev alltid upp vid lunchtid och gick ner och åt något lätt på stranden och sedan blev det bara middag utöver detta.

Sista tre dagarna hade jag en hemlängtan som var enorm.
Längtade så det värkte i hjärtat efter min familj och katterna. När jag skriver "familj" innefattar det också mina närmsta vänner. Familjen är vänner du själv väljer och jag tror inte alls på att "blod är tjockare än vatten"
Sån är jag.
Man saknar ibland inte det man har när man har det för nära. Distansen till allt och alla man älskar är väldigt nyttig ibland. Jag räknade inte dagar den sista tiden ~ jag räknade faktiskt timmar.

Jag känner stor tacksamhet över att fått åkt iväg ännu en gång.
Nästa gång vill jag visa Daniel alla platser jag besökt. Jag vill så gärna göra detta med honom vid min sida.
Jag ser på allt med andra ögon sedan jag kommit hem.
Första kvällen hade de städat och tänt ljus hela lägenheten.
Jag stod där med min buckliga resväska och det slog mig hur fint vi bor och vad jag älskar mitt hem och alla som bor är.
Ja, distans kan öppna ögonen på en och faktiskt få en att se vad man har.
Jag har det bra ~ trots allt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...