Fy! Det här var tuffare än jag någonsin kunnat ana. Hela min kropp skriker efter den medicin jag vant den vid. Jag svettas, kastar mig fram och tillbaka, nattvandrar och har svårt att finnas till. Jag är stark och min väg genom livet har varit allt annat än rak, men nu gav jag upp för en stund.
Tappade upp ett halv glas vatten och lät två brustabletter lösas upp.
När jag hörde det välbekanta bruset, så blev jag lugn ända in i själen (kändes det som)
Smärtan försvann för en stund, närmare bestämt 2 timmar för att vara exakt. Två ljuvliga timmar.
Jag borde ha skuldkänslor och ångest, men jag har inte det.
Jag tillät mig själv detta och sen har jag inte gjort det mer.

Påsken har passerat tack och lov! Jag ogillar högtider och vill gärna spola över dem. Kravfyllt och en massa förväntningar som inte uppfylls. Eller så handlar det om mina krav på mig själv? Krav på att jag ska finnas till för alla och göra andra nöjda. Jag inledde min pulverdiet för en vecka sedan och har stått över all påskmat och all form av påskgodis. Det har gått bra och jag har mitt mål att gå ner de 10 kg jag dragit på mig under min sjukskrivning. Jag VET att pulver (low calorie diet) inte är en långsiktig lösning, men jag vill ha en QuickStart, annars tappar jag tålamodet. Så detta nu och sedan bra kost. Jag är vid det hör laget väldigt påläst om kost. Svårare i praktiken bara. Jag gick upp 36 kg under båda mina graviditeter och hur smal jag än blir har jag för mycket mage pga brusten magmuskulatur och en hel del löst skinn. Jag har under 15 år blivit expert på att gömma magen. Gördlar, håll in trosor, långa linnen osv. Den är i vägen och hindrar mig, plus att det är mycket oskönt att bära jeans. Nu när jag får pengar från försäkringsbolaget tänker jag slå slag i saken och göra en bukplastik. Detta beslut har mognat fram och jag vet att det är det enda rätta. Hur mycket jag än tränar, så får jag omöjligt bort magen och all överskottshud.
Jag är absolut inte efter någon platt fotomodellsmage, utan vill bara att deb ryms i trosorna och inte väller ut åt alla håll och kanter. Jag vill känna mig bekväm och inte låta den hindra mig från saker som jag gillar.
Helt och hållet mitt beslut!
Min sambo älskar mig och min mage precis som jag är, men det spelar ingen roll då jag besväras av den.
Så 16/4 bär det av på konsultation och sen får vi se.
Jag borde ha tagit tag i det här mycket tidigare. Men bättre sent än aldrig.

Nu är det länge sedan jag skrev något här. Jag bestämde mig för att sluta med alla mediciner jag stoppat i mig sedan 2012. Det var inget lätt beslut. Innan jag "blev sjuk" hade jag på sin höjd tagit en Ipren. Under första halvåret tackade jag nej till allt vad mediciner heter och hade någon slags tro på att kroppen skulle självläka. Jag provade under den här tiden allt jag blev upplyst om, akupunktur, zonterapi, kraniosakralbehandling, hypnos, healing mm.
Jag vill ju för mitt liv inte gynna läkemedelsindustrin och inte förgifta min kropp heller.
Det var lätt att inte ta mediciner så länge jag fick ligga i sängen med min vetekudde och min TENS. Men jag ville ju gå ut och röra mig, gå bort på middagar, bjuda hem vänner...ja, allt som gör livet värt att leva. Leva ett normalt och aktivt liv helt enkelt.
Det visade sig vara omöjligt och jag blev mer och mer isolerad i min säng. Åt alla mål mat i sängen och hade kontakt med släkt och vänner via sms och sociala medier.
Längtan att börja arbeta igen var också väldigt stor efter 6 månader hemma. Jag saknade "livet innan" så oerhört mycket.

Jag gick slutligen med på att prova medicin. Sedan den dagen känns det som jag provat allt från A-Ö.
Började med en medicin mot nervsmärta, som även är en äldre antidepressiv medicin, som de uppräckt lindrar nervsmärta också.
Ja, det låter jättekonstigt, jag vet.
Efter att ha ätit den ett antal veckor, så bad jag om att få byta. Jag blev så ofantligt trött! Kunde lätt sova 18 timmar av 24. Kände mig helt avskärmad från verkligheten.
Bytte sort och den ena var värre än den andra. Trappa in och trappa ut enligt ett schema från doktorn blev min vardag. Jag bytte ut Amelia mot Fass. Läste allt jag kunde komma över för att hjälpa mig själv till ett lite mer normalt liv, ett lite mer vaket liv också. En dag läste jag på en blogg om en kvinna med liknande problematik som min och började sedan prata med henne om vad hon åt för medicin osv.
Hon gav mig alla tips hon kunde och jag la fram ett förslag på en medicin till min läkare på hälsocentralen.
Hon sa: Varför inte? Du har inget att förlora.
Sagt och gjort så trappade vi in den och den lindrade till en stor del för mig. Jag kunde tom gå kortare promenader runt sjön.
Efter en tid var jag tvungen att öka dosen (kroppen ville ha mer)
Efter ytterligare en tid började jag ta Citodon vid sidan av vid behov.
Jag tackade vid denna tid ja till allt.
Bara jag kunde bli bättre.
Jag ville ju leva.

Ja, så har det rullat på fram till för en tid sedan. Jag har hela tiden varit noga med att prover skall tas, så jag vet hur levern och min enda lilla njure mår. Tjatade till mig en provtagning på hc och fick en vecka senare ett brev där det stod att jag hade förhöjda levervärden.
Detta skrämde livet ur mig!
Jag VET att Paracetamol är leverns fiende nummer ett och jag har stoppat i mig 4 gram per dag.
Nu får det vara nog!
Jag läste att man kunde sluta med allt, istället för att förlänga lidandet med ett nedtrappningsschema.
Det kallas att man gör en "cold turkey" av nån anledning.
Jag förberedde familjen, köpte blåbärssoppa, buljong, gjorde gröna smoothies och skred till verket.
Det blev lika vidrigt som jag förutspått, om inte värre.
Diarré, illamående, frossa, klåda, huvudvärk, svettningar, myrkrypningar och ångest.
Jag drack smoothies, Varma koppen, läste böcker och ville stundtals dö.
Den dag det var värst spenderade jag hela dagen hos en kompis med en massa te och pepp, för att överhuvudtaget överleva.
Efter ca 7 dagar blev abstinensen lindrigare, för att några dagar senare avta. Så. Himla. Skönt.
Vad medicin kan göra med kroppen.
Ja, både mirakel och helvete naturligtvis.
Jag är stolt över mig själv att jag lyckades med detta. Eftersom jag är sjukskriven nu är smärtan hanterbar och hur jag väljer att göra när jag börjar jobba, det tar jag då.
Jag har svårt att tro att jag kan jobba utan hjälp av nån medicin, men det får framtiden utvisa.
Jag är klar i knoppen på ett helt annat sätt än tidigare, minns saker som jag inte gör i vanliga fall. Smärtan är kvar och begränsar mig fortfarande.
Men förhoppningsvis mår min lever lite bättre.
.

"Man ska vara frisk för att vara sjuk" är ett uttryck jag nu har förstått. Är det inte Försäkringskassan som ställer till en massa oro, så är det nåt annat. Mitt ärende om patientskada/komplikationer har pågått i 4 år nu. Jag har inte kunnat släppa den här händelsen på 4 (!!!) år. Det handlar om invaliditetsgrad och ersättning för fysiskt och psykiskt lidande, samt sveda och värk. Tack och lov har Sahlgrenska ersatt mig för inkomstbortfall och läkemedel till följd av min skada. Nu vill de inte fortsätta. Vem tar ansvar? Jag har ju inte själv försatt mig i den här situationen. Jag har blivit skadad av sjukvården. Jag la mig kärnfrisk på operationsbordet och råkade ut för en komplikation. Det är inte ofta det inträffar, men nu hände det mig. Jag blev den där en på miljonen. Nu ska de utreda min invaliditetsgrad och besluta om en skälig ersättning. De har gjort denna bedömning en gång och min invaliditetsgrad bestämdes då till 4%. Jag överklagade, skrev ett brev på 5 A4 papper om min resa. Det är bland det tuffaste jag gjort. Allt kom över mig igen. Det jag jobbat i år med att försöka hantera och bearbeta. Så jobbigt att minnas tillbaka och gå igenom allt en gång till. Med hjälp av min fina nya kurator A på sjukhuset i den stad där jag bor så lyckades jag få till ett bra brev med bra och kloka frågeställningar.
Det brevet har nu behandlas under ett år och idag fick jag besked om att min invaliditetsgrad är 8%
Jag vet inget om sånt här.
Är det rimligt eller ska jag överklaga igen? För mig handlar det inte så mycket om pengar, utan mer om upprättelse. Rätt ska vara rätt. Inga pengar i världen kan ersätta att få vara frisk och leva ett normalt liv.

Blev otroligt ledsen av utdrag ur en journal från Smärtrehab.
Jag gick 6 veckor på Smärtrehab i februari 2014. Jag hade otroligt höga förväntningar och blev inte imponerad med tanke på att jag upptog en plats som säkert kostar massor med pengar som vårt fattiga landsting betalar. Jag hade förväntat mig kontakt med smärtläkare, psykolog, genomgång av läkemedel, alternativa behandlingar osv.
Detta var mer som ett "vuxendagis" och jag och många med mig blev nog rätt chockade första dagen. Dock bestämde jag mig för att "plocka godbitarna", i mitt fall vattengympa, kost, beteendeförändringar och KBT i vardagen. Men att klippa och klistra, kasta en boll sittandes i ring och ligga och brumma på en yogamadrass hade jag gott kunnat klara mig utan.
Min sjukgymnast var en barsk kvinna 65+ som älskade att lyssna på sin egen röst. Hade hon bestämt att det var på ett visst sätt, så var det så. Envägskommunikation helt enkelt. De andra i gruppen hade också problem med henne. Annars är det ju lätt att tro att man är "lättsårad" och inbillar sig. Jag tog upp med en annan sjukgymnast om jag kunde få byta pga personkemin, men hon sa att det inte gick. Hon sa även att X inte ska jobba med människor pga sitt sätt att vara, men att hon är den kunnigaste och bästa sjukgymnasten med över 40 års erfarenhet. Jag valde att "stå ut" med den lilla tid jag spenderade med henne och gilla läget.

Till saken är att hennes utlåtande efter att ha träffat mig och pratat med mig minimalt var att jag var helt opåverkad av smärtan och att den inte hindrade mig fysiskt. Jag hade inte heller sänkt stämningsläge.
Jag fick läsa flera gånger för att förstå vad jag läste. Jag tog mig igenom dessa veckor med nöd och näppe. Stark medicinerad med maxdos Citodon och Cymbalta. I grupp blir jag gärna "den glada" och försöker sprida positiv energi, hur ont jag än har. Att jag grät inne på toaletten och mådde sjukt dåligt under vissa övningar var inget hon lade märke till.
Så några korta rader (antaganden) från en sjukgymnast drar ner min invaliditetsgrad och ersättning.
Skjut mig långsamt!

Vilken mysig helg jag haft!
Jag och en kollega (en av de få jag haft kontakt med under min långa konvalescens) åkte hem till en i vårt arbetslag som bor på landet.
Vi köpte med oss sallad och satt bara och drack kaffe och surrade. Timmarna bara flög iväg. För första gången på mycket länge kände jag att jag "var med i huvudet" och inte behövde gå och lägga mig efter en timme. Det är så värdefullt med vänner. Vi pratade mycket jobb. Det blir lätt så på gott och ont. Politikerna som tar beslut i vår stad håller fullständigt på att sänka hela äldreomsorgen. Vi ska prestera mer och jobba effektivare och bättre, samtidigt som vi blir färre och färre. Det är hemskt att se hur de arbetskamrater som är kvar mår. Många är sjukskrivna och andra har valt att söka andra jobb. Jag är tveksam till vad jag ska göra i framtiden. Att gå tillbaka efter sjukskrivningen känns inte ens som ett alternativ nu. När vi inte kan garantera en god vård eller säkerhet, så är det dags att gå vidare.
Det är tråkigt, då de mistar en massa kompetent personal.
Jag är osäker på om jag överhuvudtaget klarar att jobba i vården någonsin. Fysiskt och psykiskt väldigt tungt och stressen ska vi inte tala om.

Efter den här helgen så sov jag i ett dygn på raken. Totalt utmattad. Men den här gången var det värt det alla gånger.

Det är svårt att göra dagarna till något meningsfullt. Det känns som samma...samma och så börjar det om. Äta, sova...överleva.
Jag sover gärna bort en stund av dagen och är uppe längre på kvällen/natten. Dagarna blir oändligt långa annars. Vad händer mellan klockan 8-12 liksom?
Nyhetsmorgon, Malou och Hem till gården typ.
Jag saknar vardagen något enormt. Saknar att dricka beskt perkulatorkaffe ur min kantstötta mugg på jobbet, saknar att få tillhöra en grupp, en gemenskap. Saknar att "vara behövd".
Man blir lätt bortglömd som sjukskriven och jag är inget undantag.

Att jobba just nu skulle aldrig fungera. Benet värker, ryggsmärtan är olidlig av och till och mitt mentala mående pendlar från högt till lågt.
Jag använder min TENS för att lindra, samt spikmatta och vetekudde. Försöker tänka på andningen och låta bli att andas ytligt och snabbt. Det känns som att hela mitt liv går ut på att överleva. Jag tänker ofta på att jag borde uppskattat det liv jag hade innan mer än jag gjort. Jag har verkligen haft en bra liv. Jag har har aldrig levt i någon lyx eller något överflöd. Jag har fått kämpa för allt jag åstadkommit, men jag har varit frisk. Idag är jag en helt annan människa, på gott och ont.
Mest på gott, tror jag.
Med sjukdom kommer en ödmjukhet och ett helt annat synsätt och andra värderingar. Jag är glad över den jag blivit, men hade hoppats på att vägen dit hade varit något mindre krokig och smärtsam.

Min sjukskrivning fortsätter. Jag är allt annat än redo att börja jobba.
Konstigt nog är jag okej med det nu. Det gör inget. Jag får titta tillbaka på den här tiden senare i livet och se det som en "längre paus" några sabbatsår eller nåt.
Jag läser många böcker. De flesta är självhjälpsböcker. Vad är det jag missat liksom? Jag är så glad över att jag orkar läsa igen. Ett tag förstod jag inte ett dugg av vad jag läste och befann mig för evigt på kapitel ett. Nu går det framåt och jag behöver inte bläddra tillbaka för att läsa det jag redan läst.
Jag skriver också dagbok. Försöker skriva fem saker varje dag som är positiva. Inga märkvärdiga saker, utan bara vardagliga ting.
Oftast blir det fler än fem, men de dagar som är "svartvita" kan jag inte komma på en enda sak.
De svartvita dagarna kommer emellanåt och då tar det lång tid att komma tillbaka. När jag mått hyfsat en längre tid tror jag alltid att det har vänt, men sedan slår de till med en kraft som golvar mig totalt och jag inser att det är nog såhär det kommer att vara. Smärtan har jag lärt mig att leva med mer och mer, men såret som tidvis gnager inuti har jag svårare med. Ohanterbart.
Sen är det ju lättare att prata om en ond rygg och ett ben som inte fungerar. Psykisk ohälsa är svårare att prata om och det känns som "hysch hysch" när det kommer till att ha ont i själen.
Ofta när jag försöker förklara, så skämtar jag själv bort det som en bagatell. Det gör för ont att prata om och jag är rädd för reaktionerna från andra. Jag ska ju vara glad. Jag har ju alltid varit glad.

Att jag inte orkar med ljud, massa intryck samtidigt och stora folksamlingar är också nytt för mig. Jag lär mig sakta men säkert hur jag ska förhålla mig till det. Min förhoppning är att det ska ge vika med tiden, men om det inte gör det, så är jag en bit påväg. Jag blir nämligen bättre och bättre på att säga nej, utan att känna skuld. Jag har ansvar över mitt eget mående och nu måste jag sluta med att vara alla till lags. Det räcker nu.
Synd bara att det tog 38 år att lära sig detta.

[Bild]

Glad och tacksam över livet och att det inte var något allvarligt i mitt huvud lever jag vidare. Chocken har lagt sig, även fast jag uppmanar läkarna att ta en titt på plåtarna en gång till. De kan ju ha missat något. Förbannar mitt sjuka kontrollbehov. Kan det inte bara få vara bra nu? Kan jag inte bara lita på att de är experter och gör sitt jobb?

Jag börjar sakta men säkert att ra in att jag får fortsätta livet. Det är svårt, då jag var inställd på det värsta. Jag hade tom gjort noggranna förberedelser.
Jag mår bättre med hjälp av mediciner. Opiater, lyckopiller och sömntabletter. Jag provar att trappa ner Citodonet, men abstinensen blir så svår att jag inte klarar en minut. Tänk att jag är fast. Beroende. Jag inser att det faktiskt är så och har inga som helst problem med att prata om det heller. När jag gör det, upplever jag att människor i min omgivning är mer förstående än jag någonsin förväntat mig. Många har även upplevt olika former av beroenden och känner igen sig i min situation.

Jag sover fortfarande mycket. Är alldeles för inaktiv och osocial för mitt eget bästa. Det konstigaste är att jag är nöjd med att "göra ingenting"
Förr hade jag svårt för att bara vara hemma en dag, ta det lugnt och bara vara. Det skulle hända någonting hela tiden. Gjorde det inte det, så gnagde rastlösheten hål i mig och jag blev ofta en plåga för familjen.
Nu är det tvärtom. Jag vill bara vara för mig själv. Njuter av ensamheten och får konstigt nog tiden att gå ändå.

Jag saknar en samtalskontakt. Den bästa "medicinen" för mig har varit att få ventilera mina tankar med någon som inte är närstående.
Nackdelen med att ha en samtalskontakt är att jag gärna fäster mig vid den personen så mycket att det blir oerhört svårt med ett uppbrott. De finns ju inte för en i all oändlighet, även om man önskar det. En vacker dag är de "färdiga" med dig och det är dags att stå på egna ben.
Jag blir lätt fäst vid andra människor. Tycker det är fruktansvärt jobbigt med "avsked". Vet inte vad detta bottnar i. Minns att jag var oerhört fäst vid vissa lärare i skolan och upplevde det som jobbigt när jag gick ur nian, medan mina jämnåriga kamrater bara var lättade och tyckte det var skönt.
Grät floder när barnen slutade på dagis, då jag träffat personalen varje dag i så många år och såg de som otroligt viktiga personer i mitt liv. De tog ju hand om det värdefullaste jag hade ~ mina barn.

Jag pratar med doktor A om att jag vill ha någon att prata med och han lovar att se om detta är möjligt.
Hade en kontakt i början av donationen här i min stad, men det blev bara knas och vi klickade inte. Personkemin är ju så viktig.
Tack och lov förbarmade sig "Ängeln" över mig under lång tid, fast hon inte hade "ansvar" över mig och tillhörde ett annar landsting.
Som jag skrivit om tidigare, så hade jag inte klarat mig igenom allt detta utan henne. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och känner en stor tacksamhet. Även en sorg över att hon nu bara är borta. Som att lacka över en vän med tippex. För mig var hon en vän, hur konstigt det än låter.

Jag har alltid känt att jag kan dela ALLT med min sambo D.
Men även om jag kan det, så har jag valt att inte involvera honom i allt. Det är mycket han inte vet. Jag vill ju "skydda" familjen och Gud vet om det varit rätt eller fel?
Han har gjort allt för mig och alltid stått stadigt vid min sida. Jag har varit rädd att bli lämnad. Varför stannar karln? Hur mycket ska han orka?
Vid sidan om allt detta har det ju funnits en uppsjö av andra problem att hantera. En svärmor med alzeimers, en dotter som lidit av psykisk ohälsa, en son påväg in i tonåren med allt vad det innebär, meningsskiljaktigheter med våra ex, sjukdomar i släkten och en ständigt vacklande ekonomi.
Naturligtvis har det funnits en uppsjö av glädjeämnen också. Vänner som brytt sig om och funnits där, fester, middagar, resor, bröllop, födelsedagar och glädje över att det gått bra för andra. Men det som känns bra och går bra,tar ju inte samma kraft och energi att hantera. Det bara ÄR liksom.

Jag är glad att jag inte känner någon avundsjuka hur tufft det än varit. Jag blir verkligen glad när andra mår bra och har lyckan. En egenskap jag är väldigt tacksam över.
Jag hör mig ofta för om hur min kusin (som fick min njure) mår och känner mig varm i hjärtat när jag hör att han mår bra och lever. Även om deg slutade på ett sätt som jag absolut inte önskade mellan oss, så bryr jag mig om honom och önskar honom det bästa. Kanske ses eller hörs vi någon gång...kanske inte.
Jag har fått hjälp med att hantera hur det blev och har släppt det och gått vidare. Ibland kommer det över mig och jag blir ledsen, men det går långt mellan gångerna nu.
Jag hade inte kunnat gjort annorlunda.