Ja, hur gör jag nu?
Jag ÄLSKAR mitt jobb och 25 år i yrket bevisar ju verkligen att det är så. Eller gör det? Det finns ju människor som halkar in på ett bananskal och sedan "blir kvar", fast de egentligen drömmer om något helt annat och sorgligt nog kanske tom "brinner för" något helt annat.
Jag är inte en av dem.
Jag skulle omöjligt kunna bli kvar om jag inte älskade det jag gjorde och fann det så meningsfullt.

När man går hem efter en bra dag, när man tillsammans med sina kollegor gjort sitt allra yttersta för att sätta guldkant på en annan människas vardag och lyckats.
Vi är som spindlar i ett nät som jobbar mot samma gemensamma mål.
Ofta saknar vi de verktyg och resurser som krävs, tiden är knapp och kraven på oss bara ökar.
Ändå fixar vi det. Ofta fixar vi det.
Känslan som infinner sig när man får den där tacksamma blicken, det där speciella leendet eller den obetalbara kommentaren av någon man gjort dagen lite bättre för är fantastisk.
Även fast fötterna värker och kroppen känns blytung när man efter dagens slut står där och byter om vid sitt lilla plåtskåp, så går man hem med lätta steg och ett dansande hjärta.
Jag har nämligen ännu en dag gjort mitt allra yttersta för att sätta guldkant på en annan människas dag igen.

Det kan också vara tvärtom.
Jag har hållit en hand i min och hjälpt en annan människa att släppa taget för att vandra över till "andra sidan".
Detta har jag gjort 64 gånger för att vara exakt och jag minns varenda en.
Jag minns fridfullheten och anletsdragen hos varje människa som lämnat jordelivet.
Allting slätas ut och det finns inga spår av varken rädsla eller smärta längre.
Jag har tyvärr också minnen av gånger då döden kommit plötsligt och vi inte hunnit vara med.
Skuldkänslorna som kommer när något sånt har hänt har många gånger varit jobbiga att bära.

Nu är det dags för mig att säga "tack och adjö" till äldreomsorgen ~ för alltid. Det är något jag borde ha gjort redan 2012 när min kropp inte klarade av detta tuffa fysiska jobb längre. Men....var sak har sin tid.
Beslutet har under fyra år mognat fram. Jag har provat och provat och nu har jag kommit fram till att jag kan inte ta död på mig själv och prova en gång till. Det går ju inte!
Det hade varit så mycket lättare om jag ogillat mitt jobb och om det inte legat mig så varmt om hjärtat som det faktiskt gör.
Visst har jag ogillat kollegor som inte gjort eller behandlat andra rätt.
Visst har jag haft ett antal mycket okunniga och oempatiska chefer.
Men jobbet har jag alltid gillat.
Det är först nu när det gått upp för mig att jag inte kan fortsätta med det, som jag förstått viken yrkesstolthet jag bär på och hur mycket det betytt för mig att få hjälpa/vårda.
För att inte tala om hur mycket jag under åren fått tillbaka.

Så vad gör jag nu?
Detta är det enda jag kan ju!
Vart har jag mina styrkor?
Vem vill ens ha en med min "ryggsäck", dvs långtidssjukskriven?
Just nu känns det som att hela min identitet håller på att suddas ut.
Man ÄR inte sitt jobb, sägs det.
Men jag har nog varit mitt jobb, eller jobbet har varit en del av mig känns det som.

När jag ser vad jag skrivit nu, så ser jag bara ett enda stort gnäll.
Jag ser även en lång kärleksförklaring till mitt yrke och det som varit.
Jag är tacksam över mycket i livet också, tro inte annat!
Men den här bloggen är min ventil, mitt andningshål, där jag skriver om mina innersta tankar och funderingar. Jag delar nämligen inte dem med varken familj eller vänner.
Familjen vill jag vara stark inför.
De har lidit nog av att jag varit "sjuk" och bland vännerna är jag ju "den glada", den stöttande och den som lyssnar och råder. En roll som jag tidigt intagit och som har varit/är helt hopplös att säga upp sig ifrån, hur mycket jag än försökt.
Jag är så tacksam över att jag kan skriva här, även om ingen läser.
Att få skriva av sig är balsam för själen.

Nu ska jag göra en kopp örtte och läsa en bok vi ska prata om på nästa bokcirkel. Vad vore livet utan böcker?
Att läsa är också ett sätt att fly verkligheten för en stund och att läsa är även att resa.

Det var allt för idag!
~ Glöm inte bort att du är värdefull ~

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...