Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen.

Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mörkast. Du som trodde på mig när ingen annan gjorde det.
Du som jag kallade vän är nu en främling. En främling på andra sidan klädsnurran. Men vad som skiljer dig från mamman med det skrikande barnet i barnvagnen eller expediten i kassan är att du är en främling på andra sidan som vet mitt namn.
Du är en främling på andra sidan som vet min historia, mitt liv och mina drömmar. Du är en främling som känner mig, men snart så kommer du vara en främling som kände mig. Snart kommer du bara veta de hemligheter jag hade då, de tårar jag grät innan den dagen du gick ut ur mitt liv och det livet jag hade fram tills den dagen.
Kanske är det okej att gråta lite ändå?

Nu är den äntligen över och det är ett helt år till nästa gång. Julen.
De flesta gillar jul och längtar efter den. Själv känner jag bara ångest.
Jag tycker julen är ett enda stort spektakel.
Just denna känslan av att nu är det en "speciell dag", nu ska alla vara glada, alla ska må bra, alla ska ha trevligt och det ska bli en minnesvärd stund för alla. I can't handle that!
Jag vet att den som gör det kravfyllt är jag själv.

Jag har tänkt på varför jag känner som jag gör. Jag har ju haft fantastiska jular under hela barndomen. Jag och mina syskon har inte saknat något. Vi är uppvuxna i en trygg kärnfamilj utan fylla, bråk och elände på julen. Ändå känner jag sånt motstånd?

Jag tror det började när min mamma gick bort och den tradition vi var van vid skogs i spillror. Första året kändes som vi alla bara satt och låtsades. Det var så tydligt att HON saknades.
Hon var ju julen för oss.
Året därpå separerade vi och det blev inte självklart att få fira julen med barnen som jag var van vid.
Tack och lov löste vi det på ett bra sätt ändå och barnen har alltid fått firat med oss båda. Inte behövt välja eller känna dåligt samvete för att en förälder sitter själv osv.

Jag har jobbat nästan alla jular så långt tillbaka jag kan minnas.
Det är inget jag har något emot och det ger så oroligt mycket tillbaka.
Mina tankar går till alla som har det svårt under julen.
Det har alltid varit så och jag har än idag så svårt att se på denna köphysteri, detta utbyte av pengar, mat som inhandlas och kastas osv.
Det ÄR svårt att njuta och se på julen med tindrande ögon när man vet att det är så otroligt många som inte lever i denna välfärd.
Jag gör vad jag kan för att dra mitt strå till stacken. Skänker pengar, har fadderbarn, är blodgivare och kämpar för att få flera att donera sina organ.

Den här julen blev ändå bra.
Jag och Daniel åkte till min syster och hennes familj. Lite mat, lite prat och tomte naturligtvis. Att se glädjen i barnens ögon över både tomten och julklapparna värmde gott i hjärtat.

Just det. Julklappar. Jag har aldrig haft möjligheten att överösa mina barn med brötvis av julklappar.
Ensam med min lilla lön så har detta aldrig varit möjligt.
Jag vet inte om jag någonsin gjort det om jag hade haft möjligheten heller.
Jag är inte uppvuxen så själv.
Vi fick saker vi behövde som skridskor och skidor. Fokus låg på att umgås med familjen och släkten.
Jag har sett många skräckexempel på barn som river upp och kastar åt sidan utan att ens titta och glädjas.
Våra barn är otroligt glada och tacksamma över det lilla de får och jag är otroligt glad över det.
Jag har aldrig känt dåligt samvete över att de fått så få julklappar heller.
De har fått resa utomlands varje sommar och fått minnen för livet.
De har även fått mycket av vår tid och uppmärksamhet.

Jag hoppas att vi nästa år sitter i ett varmare land under en palm ~ långt bort från stress och press och julklappar i överflöd.
Så får det bli!

Dagarna rullar på. Samma samma varje dag. Vissa dagar följer jag duktigt mitt schema och tar mig upp, bokar in en fikadejt, tar en promenad osv. Dessa dagar kan jag räkna på min ena hand.
Oftast orkar jag bara inte...
Att bara kliva upp tar emot.
Smärtan är en sak. Den har jag lärt mig att leva med. Men att varje dag är så fruktansvärt grå.
Jag har varit hemma 27 (!!!) månader nu. I början var det lätt att vara hemma. Jag var så fysiskt och mentalt utmattad att jag bara sov första veckorna. Åt starka värktabletter som gjorde att dagarna liksom flöt in i varandra. Hade så fruktansvärt ont att jag räknade timmar, sekunder och minuter tills jag fick ta nästa tablett. När smärtan väl lättade var ett obetalbart ögonblick.

Nu är jag mycket bättre och tar bara Citodon vid behov.
Jag har tidigare alltid varit rädd för mediciner, livrädd faktiskt.
Nu är jag inte rädd för något som får mig att må bra. Sjukvården kastar frikostigt allt jag ber dem om över mig, så det har inte varit ett problem.
Men jag vill inte fastna och bli beroende. Jag var beroende mot slutet. Tog inte medicinen för att jag behövde den, utan tog den för att jag fick en fruktansvärd abstinens av att inte ta den. Beslutade mig en dag för att nu får det vara nog.
Kroppen skrek efter den verksamma substansen och jag kände att fortsätter det så här hamnar jag i ett missbruk. Jag har aldrig tagit mer än jag varit ordinerad. Men det var väldigt nära att jag gjorde det.
Detta var i somras. Jag åkte till stugan, låste in mig och upplevde de värsta dygnen i mitt liv.
Men sen var det verkligen över!
Jag blev klar i knoppen på ett sätt jag inte varit på länge. Så himla skönt och sä himla värt det.
Efter den upplevelsen förstår jag missbrukare på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare.
Det är drogen som har makten över dig och ingenting annat betyder något. Hur konstigt låter inte det?
Jag tänkte alltid tidigare att man har ett val. Det har man, men så lätt är det inte.

Är så glad över att jag inte tar alla dessa mediciner längre.
Visst, de hjälper i början, men efter ett tag gör de verkligen mer skada än nytta tyvärr.
Jag har också tänkt mycket på min lever som ska ta hand om skiten.
Den måste ju ha lidit alla helvetes kval. Huga!

Jag går nu i regelbunden terapi för att lära mig leva med min nya konstanta oro. Jag är orolig över precis allt och för skör för att fungera som människa. Min andning fingerar inte automatiskt längre. Varje andetag måste jag anstränga mig för att andas in och andas ut. Jag får liksom friats ut luften ibland. Det är en konstant tyngd över bröstkorgen. Så himla jobbigt. Jag tänker att man andas ju annars utan att ens tänka på det. Det sköts ju bara av sig självt.

Jag har alltid lyckats lägga locket på och sysselsatt mig så mycket jag bara kunnat för att slippa känna och tänka.
Alltid fullt ös, även under småbarnsåren.
Kunde inte vara ensam längre stunder med mig själv och såg till att vi alltid var på språng.
Vänner, middagar, fester, gäster och resor. Så höll det på.
Det är först när jag blev sjuk jag var tvungen att tillbringa tid med mig själv. Då kom en massa tankar jag lagt locket på och en massa obearbetat skit jag släpat med mig i ryggsäcken. Sånt jag förträngt.
Sånt som gjort för ont att tänka på.
Sen den här masken utåt.
Alltid gladast. Se till att alla andra mår bra och sprid glädje till alla du möter ~ alltid. Jag kan bara ana hur svårt det måste vara för alla vänner att fasaden krackelerat nu.
Vad besvikna och lurade de ska känna sig. Ändå har många stannat kvar. Cirkusen är slut, strålkastarna har slocknat och clownen tar av sig peruken och näsan och gråter.