Det kändes som att jag vaknade 5 minuter efter att jag sövts. Det var 3 timmar senare fick jag veta. Allting hade gått precis enligt planen för mig. Min kusin P var fortfarande på operation, då de börjar med honom efter mig. Jag vaknade snabbt. De hade precis parkerat min säng i den stora salen full av människor som också hade opererats. Jag var tvungen att titta under täcket och ser då till min stora fasa  att jag är naken. Men...jag somnade nyss med kläder? Skumt.  De hade inte hunnit klä på mig skjortan och nätbyxorna. Jag har slangar överallt och mellan benen sitter en kateter. Så himla overkligt! Allt detta har hänt medan jag sov. Jag känner mig euforisk! Jag är så glad över att jag lever och att jag klarade det. Jag känner mig pigg och allert, om än något förvirrad. Ber om mina glasögon och tittar mig omkring. Barn, unga, gamla i en salig blandning. De ligger uppradade i långa prydliga rader. Vissa har de dragit en gardin runt. Jag tycker det är hur mycket personal som helst. Jag frågar om det (vad jag nu har med det att göra) och den sköterska som har ansvar över mig säger att de har två patienter var att ansvara över. Hon frågar hela tiden hur jag mår och tittar till mig varannan minut känns det som. Jag är så glad över att jag inte mår illa. Jag hade sagt åt dem flera gånger att preparera mig ordentligt, så jag slapp kräkas, då det är min absolut största fasa. Hade tom googlat fram att Zofran i kombo med Dridol mot illamående var det absolut bästa och sedan skrivit det på min "önskelista".
Jag tycker det är konstigt att jag inte känner någon smärta.
Det ligger en liten flicka mittemot och gråter efter sin mamma och kräks. Mitt hjärta går nästan sönder. Jag vill springa fram och ta henne i min famn. Minns alla gånger vi opererat sonen och inte hunnit ner till uppvaket innan han vaknat. Det sitter som en tagg i hjärtat och jag vet inte hur många gånger jag känt sån skuld för det, även fast jag sprang genom korridorerna så fort de ringde.

De flesta på uppvaket verkar må mycket sämre än jag. Jag vill dricka och äta och ta en prilla. Jag vill ringa hem och säga att allt gått bra! De säger att jag får vara här några timmar nu och jag får citronpinnar att fukta minnen med. Halsen känns som en öken. Jag har svårt att svälja.
Jag pratar och skojar med personalen som tycker jag är ovanligt pigg. Jag har aldrig blivit bättre bemött och ompysslad någonsin. De är verkligen helt fantastiska och med hjärtat på rätt ställe.
Jag får en Femina tidning och några gamla Amelia att läsa.
De frågar åter igen om jag har ont eller om jag behöver något. Jag frågar hur min kusin mår och de säger att han ligger längre bort och att allt gått bra för honom med. Jag blir alldeles varm inombords ?
Han kanske får leva många år till med min njure! Jag har givit honom liv och mer tid med sin fru och sin fina dotter.
Det känns så himla bra att ha gjort detta. Vilken modig människa jag är ändå, fast jag är rädd för det mesta.

Tiden sniglar sig fram. De lyfter på täcket och tittar då och då. De ringar in blodfläckarna som syns igenom kompressen med bläck, för att kunna se om de breder ut sig och blöder mer. Jag trasslar in mig i sladdarna för andra gången och det kommer två sköterskor och reder ut allt och skrattar. Jag iakttar omgivningen och funderar på varför de är här och vad de har gått igenom. Jag ser en kvinna som är knallgul och ser ut som en vaxdocka. Hoppas hon fått en ny lever, så hon slipper vara så gul. Jag ser en man som ser ut som en mumie och funderar på varför. Trafikolycka?

Jag får dricka lite saft. Så ljuvligt! De frågar om jag har ont. Jag säger att jag mår prima och det gör jag verkligen. Jag har nog aldrig mått så bra i hela mitt liv när jag tänker efter. Har i efterhand förstått att det var alla droger jag hade i kroppen som gav mig denna enorma eufori.

Strax innan kl 15 får jag äntligen åka till avd 138.

Kl 5.30 tänds samtliga lysrör i mitt rum och det stormar in två ur nattpersonalen. Dags för blodtryck och prover. En undersköterska klämmer på mina vener med sina iskalla händer och tar raskt några rör.
Jag känner doften av nybryggt kaffe i korridoren och det suger till i magen av hunger. Jag har fastat sedan kl 24 och skulle kunna ge vad som helst för lite frukost. Jag tar några klunkar vatten. Nu ska de bädda rent min säng och jag ska åter igen in i duschen och skrubba kroppen med den där desinficeringen och byta kläder igen. Jag upprepar rutinen och blir sedan tilldelad en skjorta med knyt bak och öppen rygg, samt de där sexiga jättetrosorna. Kan inte låta bli att tänka på hur många som haft dem innan. De frågar om jag vill premedicineras med något lugnande, men jag avböjer med rädsla för att må illa/ kräkas. Vill även vara klar och redig. Jag får underteckna ett papper där det står att jag ger mitt medgivande till att det tar min njure och att jag läst om komplikationerna.
Nu är det bråttom. De är väntar nere på operation. I sista sekund upptäcker de att jag har nagellack på tånaglarna. Kaos utbryter och ett sökande efter Aceton. Jag hade googlar detta innan och läst att på fötterna var ok, men inte på händerna. Detta var en sida från Transplantation i Malmö. De verkar ha olika rutiner/regler på olika sjukhus. Inte lätt att veta.
Aceton hittas ej, så de står och gnuggar på mig med bensin som man använder när man tar bort lim från plåster och förband. Funkar sådär.
Jag ser hur de rullar förbi P när på op och jag vinkar och ler. Jag ber dem ta med mina glasögon, då jag inte får ha linser heller.

Nere på operation står ett glatt gäng och väntar. Ser sköterskan jag träffar igår och hon lovar att ta hand om mig på bästa sätt när jag sover och säger att jag är i trygga händer. Jag reser mig själv och hoppar upp på operationsbordet. De klappar om mig och säger att jag är en stor hjälte. Jag får benvärmare och armvärmare och känner att det är varmt och skönt där jag ligger. Sköterskan från igår börjar sandpappra min panna för att sätta dit något (vet ännu idag inte vad det var och varför) De tar fram masken och säger åt mig att andas lugnt och att det kommer att lukta lite illa. Jag tar några andetag och det sista jag ser är hur den fina sköterskan från igår stryker mig över pannan och kinden. Godnatt!!

PS. Sista bilden innan op tog jag lite på skämt och skickade ett mms till D att jag älskade honom och för att han skulle se vad läcker jag var ?

Jag minns den här kvällen som igår. Jag gick ett eget rum sent på kvällen. Ett rum för två med en tom säng bredvid. Det rum jag skulle tillbringa de närmsta dagarna. De var inte säkra på om jag skulle få dela eller inte och det lät tveksamt om jag skulle få ha samma rum under min vistelse. Jag var så glad att jag äntligen fått ett rum. Trodde ett tag att de glömt bort mig alldeles. Jag räknade ut att de rum som låg närmast expeditionen, var för de som behövde mest tillsyn och var svårast sjuka, medans den sidan där jag låg verkade rätt så öde. Avdelningen verkade också uppdelad efter organ. Ett vårdlagvhade hjärtan, ett annat lungor och ett tredje njurar osv.
Jag minns att jag kände mig så fruktansvärt ensam. Visst hade jag min kusin att prata med, men det kändes som att han hade nog med sina tankar. Han var cool och lugn, men jag misstänker att det bara var på ytan.
Jag skulle duscha i en bakteriedödande klorhexidintvål (Hibiscrub) i navel, öron, näsborrar, i håret och tom i självaste "fiffin"
Tvålen ska minska antalet bakterier, desinficera huden och minska infektioner. Jisses vilken procedur och vad det sved (!!!) Sedan på med trosor som var märkta med 60-80 kg och en lång vit skjorta med knappar. Drar sedan på mig ett par snäva stödstrumpor som jag ska använda dygnet runt hela min vistelse.
Sen skulle det renbäddas innan jag fick lägga mig. Jag gjorde det själv, då det var mitt i rapporten från kvällsskift till nattskift och jag inte ville ringa på klockan. Med hår som svinto spatserar jag i säng. Zappar på tv'n för att hitta nåt program att skingra tankarna med. Hittar bara eftersnack om Hockey VM. Jag kollar Facebook och pratar lite med mina närmsta vänner M och V. De önskar mig lycka till. En kollega från mitt fd jobb skriver några rader och jag blir glatt överraskad att jag just nu finns i hennes tankar, fast vi inte haft någon särskild kontakt. Tårarna rinner när jag tänker på all kärlek jag får från människor just i denna stund. Jag tycker det är konstigt att ingen ur personalen kommer och slår sig ner och pratar en stund. De hade betytt så mycket kvällen innan. Jag ångrar att jag inte tog med mig D. Samtidigt som jag är trygg med att han är hemma och sköter markservicen. Jag snyter mig och försöker läsa lite ur en av de många pocketböcker jag tagit med. Det är omöjligt att ens förstå vad jag läser.
Vid kl 23 knackar det på dörren och nattpersonalen kommer in och presenterar sig och frågar om jag behöver något. Jag ber om nyponsoppa, smörgås och något att sova på. Jag gråter lite till när de gått, men kommer till sans efter ett tag. Somnar på småtimmarna av ren utmattning och inte så mycket av tabletten jag fick. Vaknar några gånger av pipande apparater och träskor som springer i korridoren. Sommar om.

Jag drar min resväska på marmorgolvet och försöker komma ihåg vart i hela fridens dagar vi gick sist. Går tillbaka och tar det från början. Lugn och fin nu.
Hissen till vänder och sedan några våningar upp. Jag känner igen mig och hittar avd 138. Stannar till i slussen och genomgår hygienrutinerna och tar på mig nya blå plasttossor över mina skor. Inne på avd blir jag stående som en fåntratt vid någon slags expedition, innan det äntligen kommer en sköterska och ser min vilsna min och förbarmar sig över mig. Jag blir tilldelad en säng i ett rum med 4 sängar, längst in till höger. Min kusin smsar och frågar om jag är framme och om jag ska ha lunch. Jag går ut i matsalen och där sitter han.
Han har varit där sedan några dagar pga att de måste ge honom en speciell behandling där de tar bort blodgruppsantikroppar mot donatorn.
Kroppen immunförsvar kan skilja på sina egna och andras celler. Därför uppfattar till en början immunsystemet en annan människas njure och försöker stöta bort den.
Efter många om och men får jag också en matbricka och det smakar ljuvligt. Jag lägger märke till att många är svårt sjuka. Det märks att många bott på avdelningen under en lång tid och känner personalen väl. Jag går till mitt rum för att vila. Det går lång tid och jag har ingen aning om vad som är på gång och hur resten av dagen kommer att se ut. Efter en stund (enligt mig låååång stund) kommer en sjuksyrra och presenterar och hans elev. Han har ansvaret över mig under min vistelse på Transplantation. Shit, en kille på 27 år!!! Jag hade tänkt mig en kvinna 50+ Det hade känts bättre. Nåväl, jag får vara glad och tacksam över att någon tar sig an mig. Jag kände mig nämligen rätt överflödig och bortglömd. Det hände ju ingenting.
Nu skulle de sätta nål på mig och ta ett EKG. Den stackars eleven strack och stack, men fick inte till det. Tillslut fick hon hämta ssk M och han satte nålen på mig. Sedan skulle det tas ett EKG. Av med tröja och bh och dit med en massa elektroder på överkroppen. Försökte spela cool och oberörd. Är inte van att lugga naken och utlämnad på det sättet och jag kände mig inte bekväm med situationen. Jag vet att jag är löjlig, men sån är jag. EKG såg bra ut.
Jag fick senare gå med en transportör till operation för en bedömning av min tandstatus. Blev alldeles kall, då jag inte uppsökt en tandläkare på 18 år. Men det såg bra ut och jag kunde andas ut.
Sköterskan berättade att hon skulle vara med på min operation dagen efter och att hon såg fram emot det.
Väl uppe på avd fick jag träffa Marcus och Niklas, de två kirurger skulle operera mig dagen därpå. De ställde några frågor och gick igenom några punkter rent juridiskt. De berättade också om komplikationer. På ett väldigt opsykologiskt sätt. Punkt 1: Du kan avlida. Inte direkt det jag behövde bli upplyst om dagen innan. Det visste jag redan. Men jag visste även hur sällan det händer och att det aldrig hänt på detta sjukhus. Resten av eftermiddagen tillbringade jag på rummet i väntan på att det skulle bli ett rum över till mig.

Jag lyckades nog somna vid 04 och få mig några timmars orolig sömn. Pussar D på pannan och går ner och snusar ännu en gång på barnen. Vad fina de är när de sover. Jag dricker en stor kopp kaffe med mjölk, men får inte ner nåt mer. Bläddrar förstfött i dagstidningen och läser om pakistanska missiler och om en polygamisk stork som förbluffat forskare. Fräschar till mig lite raskt.
Får en plötslig lust att röka, fast jag inte röker.

Taxin är försenad och tillslut ringer han efter att ha snurrat runt som en galning i vårt plottriga område med identiska radhus. Jag guidar honom rätt. Planet lyfter om 40 min och det är incheckning om 10 min. Förstår inte hur vi ska hinna. Det är dessutom en "delad taxi" och vi ska hämta upp fler. Han kör som en dåre och jag får hålla i mig i handtaget på sidan i bilen.

Vi kommer sent till flygplatsen och det blir jäktigt genom säkerhetskontrollen. Varför känner man sig så "skyldig" varje gång? Som om man har gjort något, fast man inte ens skulle komma på tanken. Planet lyfter och denna gång är det SAS och vi jag ska mellanlanda på Arlanda först. Jag är glad för det, då planet känns säkrare än det propellerplan jag var tvungen att åka med sist. Jag sitter bredvid en läkare som pendlar och vi pratar om väder och vind.
Flygturen går smidigt, fast jag är lika nervös som alltid. Jag läser "Tigerkvinnan" av Katerina Janoch. Det går sådär, läser och läser, men förstår inte vad det är jag läser. Mina tankar är nån helt annanstans. Vi landar och jag köper en stor latte och en frukt och springer till nästa flyg som ska ta mig till Landvetter.
Hinner knappt dricka upp latten förrän det är boarding. Får sitta längst bak och det droppar kondens från taket halva resan. Det ska tydligen göra det, enligt flygvärdinnan med de stora ankläpparna, som hon förmodligen köpt på Akademikliniken. Resan går smidigt, även fast motorljuden låter konstigt och det är en hel del turbulens. Så länge flygvärdinnorna ser lugna ut, så får jag försöka hålla mig lugn. Jag har full koll på deras ansiktsuttryck och miner som de gör till varandra.

Landvetter är lika mysigt som alltid.
Älskar den flygplatsen, då jag tillbringat mycket tid där när jag var yngre. Älskar förresten Göteborg också. Skulle lätt kunna bosätta mig där.
Jag tittar på alla taxichaufförer som står och viftar med namnskyltar och ser ingen där det står mitt namn. Det är inte så lätt när de viftar med skyltarna från vänster till höger i hastigt tempo. Tillslut ringer taxichauffören och säger att jag hittar honom ute på parkeringen i en vit bil. När jag kommer ut är alla taxibilar vita. Han ser min förvirrade nuna och kommer till min undsättning. Han är trevlig och vi pratar på om allt. Han vill bjuda på lunch på Statoil Ullevi och jag tänker: Varför inte? Vi käkar vid ett runt bord där och det känns som vi känt varandra hela livet. Han tycker att jag är "osvensk" till mitt sätt att vara. Jag har hört det förut och tar det som en komplimang. Trafiksituationen inne i stan är kaotisk och mitt upp i alltihopa kommer det spårvagnar i hög fart. Vi snurrar runt ett bra tag innan vi äntligen är framme vid Bruna Stråket 5.

Dagarna som följer är jag i någon form av chocktillstånd. Jag borde vara glad, men jag känner mig helt tom. Jag tänker så mycket att hjärnan kokar. Mina kollegor på jobbet märker att jag är förändrad och påtalar det. Blir kallad till chefen och hon undrar hur det är fatt. Föreslår att jag tar ut semester, vilket jag faktiskt gör.
Jag känner inte igen mig själv längre.

Är hemma en vecka och bara sover och sover. Får ett blombud från chef och kollegor. Vad fina de är mot mig, fast jag inte gjort mig förtjänt av det. Jag är ju inte sjuk, jag är ju bara så utmattad, så trött.

Tankar på döden kommer och går. Om jag skulle dö, hur går det då för barnen? Vad lämnar jag för avtryck till eftervärlden? Jag börjar läsa om allt som kan gå fel.
Jag är har alltid haft en rädsla för döden. Det är så ofattbart att allting inte är evigt. Jag har varit duktig på att trycka undan dessa känslor. Varför tänka på något som jag ändå inte kan påverka? Jag VET att jag kan påverka genom mat, motion, undvika risker och livsglädje, men jag kan inte påverka mina gener. Vår mamma lämnade jordelivet alldeles för tidigt, mitt i livet, utan sjukdom eller förvarning. Den dagen dog en del av mig. Den dagen föddes också en del i mig, viljan och löftet om att "leva här och nu" som att varje dag skulle kunna vara den sista. Jag blev bra på att leva i nuet. Riktigt bra. Så bra att jag upptäckte att det tom retade andra människor. "Ska ni ha fest nu igen? "Tar ni det aldrig lugnt?" "Oj vad ni flackar och far!" "Vin på en onsdag kan väl aldrig vara bra?" "Hur många timmar har ditt dygn?" osv.

Jag börjar prata med D hur han skulle göra om jag dog? Vart skulle han bo? Han sa åt mig på skarpen att genast sluta prata om döden när det inte var aktuellt. Plötsligt kände jag mig så ensam i det här. Jag har gått igenom allt så ensam. Alltid ensam.
Jag börjar skriva brev till min familj och de närmsta vännerna. Jag tackar dem och skriver sådant som man borde säga till varandra när man är i livet. Jag förbereder brev till barnens födelsedagar. Jag skriver "bra att veta listor" till min sambo D. Jag ringer mitt ex (barnens pappa) och berättar vad han betytt för mig och tackar för två fina barn. Vi har haft det lite upp och ner efter separationen och inte alltid dragit jämt. Men det har alltid funnits en ömsesidig respekt för varandra. Han skämtar bort det jag säger, blir mest generad och säger: "ja, ja"
Det känns ändå bra i mitt hjärta att jag gjort det.

Jag börjar "operation uppfräschning av kropp" Solar solarium (fast jag inte gjort det på 20 år) går till frissan och klipper mig och bleker slingor, noppar ögonbrynen, vaxar benen, filar fötter och målar naglar. Färgar fransar och bryn. Ytligt kanske? Jag instämmer! Men jag vill inte ligga där på operationsbordet som en blek, hårig ovårdad säl. Jag vet också att jag kommer bli "riktigt sjuk" efter op och då får det mig bättre till mods om jag ser lite piggare ut. Jag gör det för självkänslan. Jag köper tofflor, pyjamas, pocketböcker, mjukisjeans som inte sitter åt över magen, en kofta och en bodymist från Victoria's Secret. Några fina bomullstrosor (modell större) Jag packar och organiserar. Jag är redo!!

Jag vill träffa familjen dygnet runt den tid som är kvar. Försöker att inte föra över min oro på dem, utan är glad och positiv. Vill kramas hela tiden. Kan inte få nog av närhet.
Att det är för att jag tänker att det kanske är sista gången jag snusar dem i nacken, har de inte en aning om. Separationsångest de luxe.

En kall vinterdag ringer telefonen från "okänt nummer" Intuitivt vet jag bara att detta är samtalet vi väntat på i 1,5 år. Det ÄR det!!
Hjärtat slår som en hammare inuti mitt bröst och jag får inte fram ett ord.
Jag är nu godkänd på riktigt!!
Hon ber mig titta i min agenda och bestämma när det passar bäst för operationen, med tanke på jobb, familjesituation osv. Hon säger att jag får ångra mig ända fram tills det ögonblick jag ligger på operationsbordet. Det finns de som gjort det. Hon frågar om och hur vi löst hemsituationen. Om jag har några önskemål. Mitt enda önskemål är att få slippa dela rum med P, då jag tycker att hen är så upp och ner i humöret. Hon säger att hon förstår mig mycket väl och att hon känner till hans humör, då det inte finns någon på sjukhuset han inte varit i luven på. Dessutom gör medicinerna hen kommer att få att man kan drabbas av biverkningar som inte är så trevliga. Skönt att jag får bestämma lite. Jag är ju inte direkt van vid det under hela denna resa, utan har känt mig som en "nickedocka"

Hon frågar vidare vad jag bestämt mig för när det gäller operationsteknik. Det finns två metoder som utövas på Sahlgrenska, öppen operation eller laparoskopisk operation. Vid en öppen operation läggs ett vågrätt operationssnitt på buken ovanför naveln fram till vänster eller höger revbensbåge. Man tar ut njuren som sitter långt bak mot ryggen, utan att gå igenom bukhinnan. Denna teknik har använts sedan 70-talet.

Laparoskopisk operation har använts på Sahlgrenska sedan 1998. Det innebär att operationen genomförs med hjälp av ett laparoskop (rörkikare) Laparoskopet och övriga instrument förs in genom hud och underliggande vävnader. För detta görs tre titthål (2-3 cm långa) under vänster revbensbågen. Vidare görs ett 6 cm brett snitt vågrätt under naveln, där njuren tas ut. Den laparaskopiska bilden av operationsområdet syns på en tv-skärm. Av operationstekniska skäl fylls buken med gas. Det gör att smärtan efter en titthålsoperation ofta sitter i nacke och axlar mer än i själva operationssåret. Denna smärta försvinner efter något dygn.

Jag har funderat och läst på ALLT jag kommit över om detta. Först var jag fast besluten om att välja öppen operation. Det kändes tryggare med en teknik som utövats sedan 70-talet, än en som vara utövats sedan 1998.
Nackdelarna med den första "gamla" tekniken var att du upplever mer smärta, får ett långt operationsärr, konvalescensen blir längre. Fördelen är att du kan själv välja vilken njure du vill ge bort av höger och vänster.
Fördelarna med nya tekniken är att du får ett litet ärr innanför troskanten, samt tre små titthål. Smärtan sägs vara något lindrigare.

Efter långt övervägande bestämde jag mig för att välja den Laparoskopiska operationen. Den görs bara på vänster sida, så alltså är det vänster njure som jag kommer att donera. I mitt fall var njurarna rätt lika i storlek och båda med bra kapacitet. Den vänstra något bättre, så det blev ju till fördel för min kusin P.

Jag bestämde för att maj månad passade mig och min familj bra och fick ett datum i början av maj. Tanken med detta var att få vara sjukskriven över sommaren och spara min semester och ta ut den när jag var pigg.

Nu var bollen i rullning! Overkligt, pirrigt och skönt på samma gång.
Jag kunde inte sova på "naturlig väg" under denna tid, utan sov bara de nätter jag tog min insomningstablett. Inte bra, då risken för att bli beroende är jättestor. Ventilerade detta med min underbara doktor A, som sa att det är skadligare att snitta obefintlig sömn (för hjärtat och hjärnan) än att ta hjälp och sova på kemisk väg. Värre saker att bli beroende utav fanns, enligt honom.

Nu är vi inne på 2012. Det finns inte mycket mer jag kan göra nu. Allting ligger i läkarnas händer nu.
Jag försöker fortsätta att hålla min kropp i god kondition, äta bra mat och vila mycket. Jag har alltid varit dålig på att vila och "lyssna på kroppen"
Alltid påväg nånstans, alltid fullt ös och alltid checklistor med hundra saker att göra. Jag har alltid mått som bäst när agendan är fullklottrad.

På jobbet går det bra. Vi har rott vårt LEAN-arbete i land och förändringen är på gång. Jag hade dock inte räknat med så många motsträviga kollegor, som med alla medel försöker förstöra och motarbeta det vi byggt upp och jag får ta emot en hel del skit under den första tiden. Jag har jobbat fram förändringen tillsammans med tre kollegor, samt chef och två coacher, men det är mig de ger sig på. Kanske för att jag är ny och har idéer och vill förändra det som inte fungerat? Obehagligt när de börjar gå till personangrepp och inte kan skilja på sak och person. Jag vill ju bara att vi ska få det bra.

Jag träffar mina kompisar M och V väldigt ofta under den här tiden. Vi fikar och pratar och jag lyckas vid flera tillfällen avstå M's fantastiska bakverk. De har varit med under hela långa processen och det är skönt att få ventilera lite. Vi börjar promenera tillsammans på kvällarna. Så kul med sällskap, även om jag har svårt att prata och gå samtidigt. Jag har nog inte så god kondition som jag tror? *ler*

Jag väger mig före och efter varje måltid och så fort jag ökat ett gram får jag panik och måste "bestraffa" mig själv genom att antingen hoppa över ett mål mat, eller gå ut och gå. Jag är livrädd för att sabba detta nu genom att öka i vikt. Jag vet innerst inne att det börjar likna ett "sjukt beteende", men tänker att det är ju bara nu. Sedan får jag "börja leva" igen. Jag känner även att jag inte mår bra att ligga så lågt som jag gör i kaloriintag. Lediga dagar går bra, men de dagar jag jobbar känner jag mig orkeslös, lättretlig och yr. Jag får inte mens som jag brukar och förstår att jag är ute på "farligt vatten".
Människor omkring mig bekräftar mig och ger mig komplimanger pga av min viktnedgång. Jag blir konstigt nog inte alls glad över det. Jag har alltid känner mig fin, oavsett vad jag vägt.
Självklart har jag haft "fuldagar" då humöret sviktat och allt känns hopplöst (som alla andra) men i det stora hela har jag varit vän med min kropp och aldrig ens ägt en våg. Jag vill hellre ha komplimanger för att jag är en bra vän, en rolig person, en bra kollega, istället för att det ska handla om min vikt. Jag vet att människor i min omgivning bara vill väl, men mår illa när jag tänker på hur allt bara kretsar kring utseende och vikt. Jag blir imponerad av människor som gör skillnad i andras liv, människor som sprider glädje omkring sig, människor som kämpar, människor man kan ha djupa konversationer med osv. För mig sitter inte "lyckan" i 20 kg hit eller dit. Men jag kanske är ett unikum? Har alltid känt mig "annorlunda" så det är kanske dags att börja inse att det faktiskt är så?