Efter regn kommer solsken, sägs det. Efter en period av galet mycket smärta och de negativa tankar som kommer med den, så fick jag må riktigt gott en dag.
Jag vaknade igår och hade inte ont! Förstår ni?! JAG HADE INTE ONT!! Jag fick se mig omkring för att utesluta att jag var död eller nåt. Mina nätter är vanligtvis oroliga och många vakna perioder. Mina mornar består av medicin ur dosett och sedan några timmar i sängen. Jag brukar då bli serverad frukost av min sambo (jag vet, han är bäst) och sedan ligger jag mest och väntar på att medicinen ska börja verka och ta bort topparna på smärtan, så att jag kan kliva upp. Detta kan ta allt ifrån 1,5 timme tills hela dagen. Jag försöker fördriva tiden med att läsa bloggar, lyssna på ljudböcker/poddar eller scrolla på Facebook. Idag kunde jag kliva upp på en gång! Precis som förr. Att sånt som jag tog som självklart förr, har varit ett så stort problem för mig känns ofattbart. Hur kan man inte klara av att kliva upp liksom?

Jag blev så himla lycklig över denna förändring. Hade nästan lust att gråta en stund. Tänkte att nu blir det "Carpe diem" utav bara fan idag! Min hjärna satte automatiskt igång med att tänka på en massa projekt.
Tapetsera sonens rum, eller varför inte i köket också? Snöra på mig mina nya oanvända Asics och jogga över bron och tillbaka, städa, rensa förrådet...Tänker att jag kanske blivit frisk ändå? Tänk om det inte är livslångt/kroniskt ändå?
Min sambo såg vid det här laget mycket besvärad ut, men sa inget. Efter en stund säger han att han tycker jag ska ta det lugnt. Du vet ju hur det slutar när du tror att du är frisk och går "all in" Sara, säger han. Jag blir irriterad. Mest för att han läser av mig så bra och jag innerst inne vet att han har rätt. Jag bestämmer mig för endast ett projekt. Vill ju bort från sängen där jag spenderar allt för mycket tid.

Detta slutar med att sambon åker och köper färg och jag och min granne målar om utemöblerna i vår gemensamma berså/uteplats här på gården. Det är inte någon som engagerat sig och givit den någon kärlek på många år. Grannfrun har slipat den gamla, rangliga trägruppen, så det var ju bara att sätta igång.
Sagt och gjort. Jag satt ner och målade för att slippa böja mig alltför mycket. Så roligt när man har sällskap, då tiden bara flyger iväg då. Det blev så fint! Vitt och fräscht. Nu fattas bara lite dynor, kuddar och ljuslyktor. Ska bli riktigt trevligt att spendera ljumma sommarkvällar där (om det blir några? Haha) En mysig plats för alla som bor i vårt lilla hus.
Jag älskar ju inredning. Att fixa, dona och göra fint runtomkring mig.
Men de senaste åren har jag verkligen inte brytt mig ett dugg. Har inte orkat. Vi tände lite ljus och hon bjöd på en latte sedan. Så mysigt.

Jag städade även inne. Vi har lite uppdelat sedan jag blev sjuk. Jag har dammtorkning och tvättstuga och min sambo har resten. Det funkar oftast. I långa perioder har han fått sköta precis allt och då menar jag allt.
Hur tackar man för något sånt?
Jag har verkligen försökt visa tacksamhet och berömt honom, men det är svårt att få honom att förstå vidden i tacksamheten. Jag var ju för tusan helt beroende av honom sommaren 2014, då jag låg o sängen som ett kadaver och bara ville dö.

Som alltid så brukar det komma surt efter när jag gör något som är lite ansträngande, men jag struntar i det faktiskt. Det stunder jag får leva ungefär som förr är så värdefulla och obetalbara. Det är då jag känner mig som mest levande. Jag har alltid gillar vardagen bäst. Rutiner och det vanliga. Jag/vi har haft svart bälte i att göra vardagen trevlig också med lite spontana grejer mitt i veckan.
Middagsbjudningar, hämtmat, hyrfilm eller bio. Har många gånger unnat mig spa mitt i veckan också, utan att det är något som ska firas. Så när andra längtar efter helg, så längtar jag efter vardag. Det enkla. Några vänner på te en helt vanlig onsdag förgyller hela min vecka.
Jag är förvånad att jag har mina betydelsefulla vänner kvar. Jag har ju varit en "dålig" vän sedan jag blev sjuk. Jag har inte orkat vara den vän jag vill vara. Jag vill gärna gottgöra det på något sätt. Jag kommer göra det. Bjöd en av mina närmsta vänner till Istanbul en weekend för två år sedan och vi hade det ljuvligt.
Det var ett sätt gör mig att gottgörs henne för allt hon har gjort för mig. Jag vet att resan blev väldigt uppsksttad. Vi pratar om den än idag.
Jag älskar att bjuda, att se glädjen i personens ögon. Att överraska.
Jag har däremot jättesvårt att ta emot något själv. Både komplimanger och saker. Det är något jag måste förändra och förbättra. Ja, livet är en enda lång skola med en massa läxor att lära. Många saker känns som en stor tenta som man aldrig pluggade till. Andra saker löser man så lätt att man blir förvånsd.
Vilket rörigt och osammanhängande inlägg jag skrivit. Men sån är jag!
Ville väl egentligen bara skriva om hur tacksam jag känner mig över igår. Att få uppleva en nästan normal dag är en ynnest. Jag hoppas det kommer några fler. Jag är också stolt över att jag bromsade och gjorde en sktivitet. Sängarna var obäddade och helt plötsligt struntade jag i det också. Jag som vill ha bäddade sängar, uppdragna persienner, undanplockat och kuddarna i soffan puffade. Gärna några fräscha snittblommor på bordet också. Den här dagen stördes jag inte ens av dessa obetydliga bagateller som har varit så viktiga för mig i hela mitt vuxna liv. Jag mådde för bra för att orka gnälla över det ? Håller jag på att bli som Tabita nu kanske? Den som lever får se.
Nu ska den här dagen bli minst lika bra. Ont har jag, men med tankens kraft ska jag göra den här dagen lika bra (minst) som den förra.
Jag är bra och jag duger.

Midsommar 2016. Vet ni. Jag skiter i det. Medan Instagram och Facebook fylls av glada uppdateringar, fina bilder på kransar, rosévin, lekande barn med fladdrande Madicken-klänningar och enorma silltallrikar, så har jag en sån där skitdag då kroppen varken lyder eller funkar.
Jag orkar helt enkelt inte.

Jag har läst böcker, lyssnat på poddar och tittat på Instagram. Självklart är det roligt att se på alla fina bilder och ha lite koll på vad alla gör en dag som denna.
Jag har lätt att glädjas med andra, men just idag vet jag inte varför jag känner mig så melankolisk. Detta är ju vanligt för mig. Jag firade ju nyår precis på samma sätt och en massa andra högtider.
Ibland är det så svårt att vara positiv och stark, hur mycket jag än anstränger mig.
"Det går ingen som helst nöd på mig", kvittrar jag sådär lagom klämkäckt.
Jag vill inte att andra ska tycka synd om mig. Fast jag innerst inne är skitledsen och helst av allt vill ha någon här.
Samtidigt som jag inte vill låsa upp familjen och att de ska behöva avstå festligheter för att jag är dålig.
Men så blev det.
En midsommar i sängen.

Jag träffade kollega på köpcentret i närheten av där vi bor. Det blev tal om sommaren och semesterplaner osv. Hon sa att deras sommar inte blev som vanligt pga att far och morföräldrarna inte orkade/ville ha barnen två veckor, som de brukat varje sommar. Två veckor (!!!!) tänkte jag och hon såg nog på mig att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.

Livet har ju inte varit så generöst mot oss när det gäller avlastning med barnen. När jag ser vilken avlastning många runtomkring oss har, så brukar jag påminna dom om att vara tacksamma. De klagar och gnäller över tillvaron, fast de har jordens uppbackning med ALLT. Det är hotell weekend för att vårda förhållandet, spa helger för att vårda celluliterna, bio för att komma bort från vardagen osv.
Vår generation verkar inte kunna åka och storhandla utan att lämna ungarna på förskolan under tiden.
När vår son var 2 år och skulle börja på dagis efter att vi köat i 6 månader, så fanns det inte plats ( fast man var garanterad det ) pga att platserna upptogs av barn som fått syskon(!!!) Vart är världen påväg, säger jag? Planerar man för 2 barn fast man bara klarar av/orkar ta hand om 1?
Själv såg jag de 2 år jag fick tillsammans med Emilia när Elias föddes som "bonusår". Jag fick ju mycket mer tid med henne, tid som aldrig kommer tillbaka. Vi umgicks med grannar och deras barn, promenerade till Öppna förskolan, var ute i olika lekparkar, hade picknick, gjorde trolldeg, ritade... Jag hade aldrig en tanke på att hon skulle vara på förskolan och vi hemma.
Jag fick höra av många att hon skulle stanna i utvecklingen och inte få kompisar sedan när hon började i förskolan. Så blev det inte. Vi hade en fantastisk tid hemma och när hon återvände till förskolan efter min mammaledighet var över, så kunde hon läsa, endast 5 år gammal. Hon hade inte heller halkat efter i utvecklingen, enligt pedagogerna och kompisar fick hon dag ett.

Självklart skriver jag INTE detta för att racka ner på de som har barnet på förskolan medan bebisen är hemma. Vi alla har ju ett val. Jag är bara förvånad över hur många som orkar/vill stressa iväg med de äldre barnet för några få timmar om dagen. Jag känner också att något är väldigt fel när de som har ett arbete att gå till blir nekade förskoleplats pga att det är fullt av barn som har en hemmavarande förälder. Det är väl snarare det som upprör mig.

Tänker på min egen mamma, som dagen efter hon kom hem med min lillebror från bb hade huset fullt med dagbarn. Vilken hjälte hon var!! När jag tänker efter var hon en hjälte på alla sätt och vis *kärlek*
Varken jag eller min syster har gått på förskola. Vi gick däremot på "Lekis" de året vi fyllde 6 år.

Även om vi många gånger var i stort behov av avlastning, bara för några timmar, så känner jag mig ändå tacksam över att vi verkligen fått så mycket tid med barnen och stolt över att vi fixade det trots allt.
Slitigt var det, jag ljuger om jag påstår annat. Vidare anser jag att våra barn har mycket att lära av den äldre generationen och att tid med dem bars är positivt. Men de skall vara på deras villkor. Orkar de inte, så måste de kunna säga ifrån. Många far-morföräldrar har sin egen yrkeskarriär att tänka på och har bara helgerna för återhämtning. Men ni som har denna hjälp/avlastning var tacksamma och ta det bara inte föregivet. Jag upplever att många i min närhet inte förstår vilken ynnest det är att ha många som finns nära barnet och som barnet känner sig trygg med.
Att ta sig egentid och vårda sin relation, att bara få vara två vuxna personer tillsammans är också jätteviktigt. Man hämtar styrka och energi och blir en mycket bättre förälder/partner då. Men vissa har den möjligheten och andra inte. Har man den inte, så finns det andra sätt att hitta styrka. Vi lagade ofta god mat och såg någon bra film när barnen sov. Vi gav också varandra friheten att få gå ut och ha trevligt var för sig.

Att vi inte haft avlastning känner jag en stor sorg över, samtidigt som jag uppskattar de små sakerna i livet och mycket sällan gnäller över sånt jag upplever att andra gör.
Jag har verkligen fått kämpa för allt jag har och har aldrig fått något gratis. Det finns faktiskt fördelar med det också.

Har DU funderat på VAD eller VEM som gör att ditt liv blir färgglatt?
Se dig omkring...Vad har du för människor i din närhet?
Några är gula, några är röda..andra är gröna eller rosa. Men det finns några som ser allt i grått.
Försök att vara en glad färg för dem.

Jag är helt övertygad om att vi påverkas (positivt eller negativt) av den miljö vi möter dagligen. Därför skulle jag önska att varje arbetsdag inleddes med kaffe ur en "fin" kopp och lite harmoni. Tänk om det fick vara så....bara för en kvart. Att få sörpla sitt varma kaffe, långt bort från ringande telefoner, hyper-stressade människor och andra negativa energier. Bara en kvart? Hur man börjar dagen kan vara avgörande för hur HELA dagen sen kommer att se ut.

I mitt yrke blir man bjuden "till bords" mest hela tiden. Egentligen skulle vi kunna sitta en hel dag. Det hade varit trevligt...MEN vi har ju inte tid. Jag sätter mig alltid vid bordet i allafall...En liten, liten stund. Några få minuter kan göra underverk! Jag tror detta ger en känsla av att man faktiskt ÄR närvarande, om bara för en väldigt kort stund. Allt är oftast bara "teater", man levererar för en publik som börjar bli mer och mer missnöjda. Dåligt manus (schema) fick jag idag också...Attans! Kissnödig mitt i pjäsen blev jag visst...

Idag var det grått ;-)

Vaknar idag och har sovit ett dygn. Huvudet är lugnt, men kroppen och musklerna så där skönt avslappnade. Sömnen är det lite si och så med sedan jag blev sjuk. Jag hade även problem med sömnen innan. Över 20 års skiftarbete sätter sina spår och gör att man blir lite "knäpp".
Som det har sett ut för mig de senaste två åren, har jag sovit när jag fått chansen. Det blir ju inte samma panik att komma i rytm när man inte har ett jobb att gå till, med allt vad det innebär.

Idag är det midsommar. Som vanligt är vädret VÄLDIGT ostabilt. Äta inne eller äta ute? Åka iväg på firande i regnrock eller strunta i det?
Svensk midsommar är ju raggsockor, fleecepläd och terassvärmsre.
Vi har min sambos två barn här sedan en vecka tillbaka, mina fina bonusbarn. För deras skull blir det nog av vi åker på någon aktivitet på dagen och ansluter oss till någon familj med barn på kvällen. Hade vi vuxna varit själva hemma, så hade vi nog lagat någon god mat och bara tagit det lugnt i soffan på kvällen. Ingen av oss är mycket för högtider och att fira. Vi uppskattar vardagen istället och att sätta guldkant på den genom att göra något mysigt, oväntat helt spontant istället. Vi har tagit in på hotell nån gång och bara haft det gott. Gå ut och äta eller unna sig spa eller massage mitt i veckan, en vanlig tråkig onsdag är inte helt dumt.
Högtider innebär (för mig) oftast bara en massa stress och press. Kravfyllt, tycker jag att det blir. Men det är jag det. Jag har full förståelse för att vi alla är olika och att det finns många som tycker precis tvärtom.

Sedan jag blev "hjärntrött/utbränd" uppskattar jag att bara vara mer än någonsin. Konstigt med tanke på att jag innan levde mitt liv i 180.
Alltid någonting på gång och aldrig en lucka i agendan. Att bara vara och ta det lugnt var inte min grej. Fanns det några lediga timmar på en helg så drog jag mer än gärna igång projekt hemma, tapetsering, målning eller varför inte bjuda hem 10 personer på en trerätters middag? Jag hade väldigt svårt att vara själv med mig själv av någon okänd anledning.
Barnen (som är stora nu) har jag nog aktiverat ihjäl. Jag såg hela tiden till att det hände saker på fritiden och att vi hittade på något. Så dumt, tänker jag idag, men det är lätt att vara efterklok. Min son är en rastlös själ och kan inte bara vara. Söker ständigt nya kickar. Jag är helt övertygad om att jag varit en bidragande orsak till detta.
Dottern är tvärtom. Kan gå runt en hel helg i bara pyjamas och inte höra av sig till någon. De är väldigt olika mina barn, men båda är empatiska och godhjärtade människor och det glädjer mig något enormt.

Ja, vi får se vad dagen bjuder på.
Jag lyssnar på kroppen och tackar nej om jag känner att jag inte orkar. Jag har inga problem med att vara ensam och inte göra någonting. Det är mer andra som tycker synd om en och har problem med att man är så mycket ensam. Själv tycker jag det är rofyllt och skönt.
Hoppas ni får en fin midsommarafton och att ni är rädda om varandra! ??

Jag saknar många av de vänner jag umgåtts med under lång tid. Nästan halva livet faktiskt.
Jag älskar verkligen de vänner jag handplockat och de har ju också valt mig. Jag bär dem i mitt hjärta och skulle göra nästan vad som helst för dem. Som vi skrattat, gråtit, utbytt tankar och förtroenden. Rest och upplevt saker. Varit oense och försonats.

Sedan jag blev sjuk har jag inte orkat vårda mina relationer som tidigare. Förr har jag alltid varit den som ringt och tagit initiativ till saker och ting, brytt mig om, ordnat tjejmiddagar och fester osv.
Nu har jag av förklarliga skäl inte orkat hålla i stafettpinnen som förr och jag har även varit ärlig och sagt detta. Plötsligt känns det som att jag förlorat många av de vänner jag länge haft. Vissas livsstil kan jag ju inte hänga med i längre och några alternativa sätt verkar inte finnas att umgås på. Jag dricker inte alkohol längre, så kanske uppfattas jag som tråkig då?

Att jag blir så ledsen beror på att jag VET hur mycket jag är villig att göra för mina nära vänner om de hamnade i min sits och då har jag trott att de varit villiga att göra detsamma för mig. Jag vill inte dra på mig "offerkoftan" och tycka synd om mig själv, men jag känner bara att vart är ni älskade vänner när jag behöver er som bäst?

Att man har olika vänner i olika skeden i livet är jag medveten om. Vissa umgås man ofta bara med under en begränsad tid, tex i föräldragruppen, föreningslivet, fotbollslaget osv. Vissa växer man ifrån, man utvecklas åt olika håll och har tillslut inget gemensamt.
Men dessa vänner jag saknar har jag haft i över 20 år.
Jag tänker att kanske inte vänskap värderas lika högt av andra som den görs av mig? Det kanske för andra är mer som att skrapa bort en fotvårta? Medan det för mig sitter inne i hjärtat. Ja, vi är olika, så är det.
I nöden prövas vännen, sägs det och det är nog så.

Hur känns det att få en diagnos när man inte mår bra?
När jag fick min diagnos "kronisk postoperativ nervskada" så kände jag både lättnad och sorgsenhet.
Diagnosen är en bekräftelse på att min smärta inte är något påhitt eller inbillning från min sida. Det är lätt att tro att man inbillar sig eller överdriver när man är i sina mer "mörkare stunder". Min läkare förstod rätt snabbt vad detta var, men vi har hela tiden haft en tro och en förhoppning om att det skulle ha varit övergående och inte kroniskt. När fyra år av blod, svett och tårar gått, så fick jag tyvärr det tunga beskedet om att skadan är bestående. Själv har jag tänkt när det aldrig vände att den nog är bestående, men inom en finns alltid en liten strimma av hopp.
Fast jag ändå varit beredd på att skadan ev var bestående, så var det oerhört ledsamt att få se det i skrift i ett läkarutlåtande. Jag ställdes just i den stunden inför det faktum att jag aldrig kommer bli fri från smärtan. Det kändes som en stor förlust då jag just i den stunden även förstod att mitt liv aldrig kommer bli som förr pga att nervskadan i mitt onda ben inte går att bota.

Att ha en fastställd diagnos ökar förutsättningarna till att sjukvården erbjuder adekvat vård och behandling, samt upprättar en individuell rehabilitering. Det blir även enklare att samla på sig kunskap om sin sjukdom/sina besvär. Detta kan leda till att man lättare kan hantera smärtan. Även i kontakt med Försäkringskassan underlättar det med en diagnos för att de ska kunna göra en rättvis bedömning.
I mitt fall så säger de (när det kommer till rehabilitering) att det finns inget mer att göra än att lindra med hjälp av mediciner. Det finns inget att göra för mig.

Nu ska jag bara försöka lära mig att leva igen. På ett nytt sätt. Hur gör jag? Hur gör ni andra?

Jag sitter och tänker på hur mitt liv drastiskt förändrats (ja, jag tänker mest och bäst på nätterna)

Dåtid: Mitt liv kretsade runt jobb, man, barn och alla vänner vi omgav oss med. Middagar, aktiviteter och mycket socialt umgänge.

Nutid: Barnen är fortfarande prio ett, men eftersom de är äldre och har frigjort sig, så är jag av naturliga skäl inte lika behövd och de spenderar inte alls lika mycket tid med mig.
Bonusbarnen, som är yngre behöver ju mig/oss på ett helt annat sätt, men de bor hos sin mamma i en stad 40 mil härifrån och kommer endast på vissa helger och lov.

Eftersom jag varit sjukskriven i två år, så är jag ju själv på dagarna.
Ibland träffar jag en kompis på lunch/fika, men oftast är det bara läkarbesök eller någon typ av rehab jag ger mig iväg på. Ofta kan det vara flera sjukhus besök på en och samma vecka. När jag tagit mig iväg och är hemma från dessa besök, är jag i regel så slut i kropp och knopp att jag behöver en lugn stunds återhämtning, i värsta fall flera dagar.

Jag känner mig ofta extremt ensam.
Jag saknar arbetskamrater, att vara behövd och att känna mig som en del i en grupp och att göra rätt för mig. Mitt liv går ut på att planera dagen så att jag är hyfsat pigg och social när familjen kommer hem på eftermiddagen, dvs ta mediciner på rätt klockslag, så att jag kan uträtta ärenden och få små saker gjorda. Hinna vila/återhämta mig efter varje moment. Jag har ofta tänkt på vad andra ska tycka och tänka om att jag går här hemma, gör ingenting och dessutom får pengar för det. Inte mycket pengar, men ändå en form av "lön".
Detta leder ofta till att jag inte vill gå ut och göra roliga saker (de dagar jag är piggare) för att jag är ju "sjuk".
Tänk om någon tror att jag fejkar och låtsas? Iofs behöver man bara titta på mitt läkarintyg och de tester/prover som gjorts, för att bli övertygad om motsatsen.
Jag får ofta höra att "åh, vad du ser pigg och fräsch ut, man kan inte tro att du har ont" Ja, jag försöker göra allt för att inte se sjuk ut! Jag tycker om att sminka mig och piffa mig lite innan jag går ut bland folk. Jag vill möta dagen positivt, trots hög smärta.
Min sjukdom syns inte utanpå. Jag må se hur pigg ut som helst, men hur jag mår i kropp och knopp syns inte.
Jag är dock inte särskilt intresserad av mode eller att klä upp mig, utan jag kör mest min egen stil och använder mest bekväma kläder som inte gör ont mot min ömma kropp. Om jag lyckas med att se lite lite mer pigg och fräsch ut, så känner jag mig lite mer som det, trots att jag egentligen är ett vrak. För mig vore det att ge upp mig själv för smärtan om jag slutade bry mig om mitt utseende helt och hållet.

Jag måste verkligen bygga upp ett eget liv igen, även om jag inte jobbar. Men det är svårt när man inte har orken och kraften. Om jag fick sova normalt på nätterna, inte hade denna grymma smärta och lite kraft och ork, så skulle jag kunna gymma, gå på yoga, meditation eller simma.
Ja, helst av allt i världen kunna JOBBA såklart.
Tack och lov har jag mitt stora läsintresse och alltid en bok att läsa. Det har varit och är min stora räddning. När det känns som allra värst, så finns både böcker och ljudböcker tillhands och det blir många gånger som en flykt från verkligheten och gör att jag inte tänker på det onda som har byggt bo i min kropp och oron och ångesten som ligger och lurar i mitt bröst.

Jag vill inte att någon ska få dåligt samvete för att de mår bra och lever ett normalt liv, som just jag råkar sakna just nu. Jag kan verkligen glädjas med andra fortfarande. Jag känner nästintill aldrig avund eller missunnsamhet.
Jag vill inte heller att folk tycker synd om mig. Det jag vill ha och kan sakna är mer förståelse.