Idag tog jag äntligen mod till mig och besökte jobbet. Jag har inte satt foten där på ett år, trots att jag vet hur viktigt det är att hålla god kontakt med kollegor och ledning.
På tal om ledning så byter vi ju chef titt som tätt, då ingen mäktar med den alltmer tuffa rollen.
Detta var den tredje chefen jag var tvungen att presentera mig för inom loppet på två år.
Det känns så otroligt utelämnande att ge mitt sjukintyg till en människa jag inte känner och aldrig har träffat.
Jag borde ju ha vant mig vid det här laget.

Mötet gick bra. Hon föreslog att jag skulle prova att gå natt och ev hjälpa till med administrativa uppgifter på 25%. Jag blir så himla kluven där.
Jag vill verkligen bort från min arbetsplats. Negativiteten och den föråldrade arbetssättet har grott fast i väggarna. Jag har stångat mig blodig för att försöka förändra till det positiva. Jag har slagit knut på mig själv för att alla ska få så bra vård som möjligt och få bestämma själv i så stor utsträckning det är möjligt.
Varför ska man hamna i personalens makt utan rätt till självbestämmande bara för att man blir gammal eller sjuk. Det är precis som om man inte är värd något längre.
Jag tänker hela tiden på hur jag själv skulle vilja bli behandlad och utgår från det när jag vårdar andra människor. Naturligtvis delar alla inte mitt synsätt och det har plågat mig många gånger när jag sett att kollegor inte är snälla.
Jag har sagt ifrån själv och även pratat med chefen, men det har inte hänt något. De är kvar och får fortsätta bestämma och utöva makt mot svaga människor som inte kan försvara sig. Förjäkligt är vad det är!

Eftersom det finns rätt många av den här sorten på min nuvarande arbetsplats har jag lovat mig själv att ALDRIG återvända.
Lättare sagt än gjort när det finns 200 personer som står i kö för annan tjänst före mig.
Det gör det svårt för mig att söka en tjänst direkt efter en 26 månaders sjukskrivning också.
Vem vill ha mig och min "ryggsäck" liksom? Jag är en kämpe och har kämpat ända in i kaklet innan jag hamnade här, men det vet ju inte dom. De ser ett sjukintyg med en massa koder för diagnoser.
Det ser ju nästintill ut som jag vore död om man lusläser det.

Jag hoppas innerligt att nån ger mig en chans att visa vem jag är, vilka styrkor jag besitter och hur bra jag är när jag får jobba med saker jag brinner för.
Jag är bra och jag tvingar mig själv att se mig själv i spegeln varje dag och säga det högt.
Jag duger. Jag är "good enough".
Det räcker så.

Länge sedan jag skrev något här.
Ärligt talat så har jag inte haft något att skriva om..
Mina dagar är likadana och flyter ihop som en grå sörja. Det har varit mest grått den senaste tiden.
Jag har varit sjukskriven 26 månader och tappat bort mig själv helt.
Jag är lat, passiv, oföretagsam och deppig. Jag är väl medveten om att det är JAG som skapar och formar mina dagar och att hur de ser ut beror ju helt och håller på mig.
Jag har gjort några tafatta försök att ställa alarmet, ta en promenad och vara vaken när det är som ljusast.
Kaffe, Nyhetsmorgon och Malou, men sen då?!? Hela dagen ligger ju som en enda lång tråkig stig framför mig.
Ensamheten blir så påtaglig.
Jag som i grund och botten är (var) en übersocial, positiv och utåtriktad människa. Jag har blivit en folkskygg eremit som tackar nej till allt och snart är det ingen som ens frågar för att de lessnat på att jag alltid avböjer och aldrig bjuder igen.
Jag har varit en "doer" som gärna fixar, ordnat, bjudit in och varit spindeln i nätet när det gäller det mesta. Det är en av orsakerna till att jag blivit sjuk (utmattad)
Att säga nej har inte funnits i min värld. Nu är nej mitt ledord, även om jag försöker att tacka ja då och då.

Många vänner finns inte kvar och det känner jag stor ledsamhet över.
Jag att man har olika vänner i olika skeden i livet. Jag umgicks med några i "mammagruppen" när barnen var små, men det rann ut i sanden när vi alla började jobba igen.
Jag har i perioder umgåtts privat med kollegor på de arbetsplatser jag haft, men när jag sedan bytts arbetsplats har det inte fallit sig lika naturligt.
Jag har umgåtts med grannar i de områden vi bott.
Utöver detta har jag den stora glädjen att ha kvar många av mina barndomsvänner och även klasskamrater både från låg-mellanstadiet och gymnasiet.
Med dessa vänner finns en alldeles speciell vänskap. Vi har så otroligt många och starka minnen ihop som vi delar, både roliga och mindre roliga. Vi behöver inte klä oss i roller och det räcker oftast med en blick utan ord för att vi ska förstå varandra. Med dessa vänner spelar det ingen roll hur länge sedan vi sågs sist. Vi tar vid där vi slutade och detta faller sig ofta helt naturligt. Alla gamla vänner finns kvar i mitt liv nu också.
De är de nyare vännerna som jag tappat kontakten med.
De som känner den starka, glada och alltid energiska Sara.
Jag har förklarat ett flertal gånger att jag inte mått bra och vad min tystnad och frånvaro berott på, dvs att de inte gjort något fel och att jag bara inte orkat ses eller höra av mig som förr.
Med några har vår vänskap byggts och frodats just pga att det varit jag som ringt, smsat osv.
Det har jag tänkt på många gånger, men just i skrivande stund har detta blivit så tydligt. Hör inte jag av mig så hör jag ingenting från dem heller.
Lite snopet. Men jag väljer ändå att tänka på alla minnen vi skapat tillsammans och jag vill verkligen känns tacksamhet över att de funnits i mitt liv, även om det kanske inte blev livslång vänskap.
Vissa är nog bara till låns, medan andra stannar för evigt.
Det finns även vänner jag själv valt att avsluta vänskapen med. Jag har valt att låta det "rinna ut i sanden", dvs inte höra av mig och sen går tiden och tillslut hörs man inte längre. Detta har varit människor som stulit min energi, utnyttjat min godhet, visar avundsjuka sidor eller bara svikit ett förtroende.
Jag har nog varit väldigt kräsen och hård många gånger. Jag kräver 100% ärlighet och många gånger kräver jag för mycket av mina vänner. Jag är villig att ta en kula för dem och älskar dem lika mycket som min egen familj. Jag blir lika sårad och ledsen varje gång jag inser att de inte är villiga att göra lika mycket för mig som jag är att göra för dom.
Det kanske jag inte kan begära?
Blod är tjockare än vatten sögs det.
Jag har aldrig tyckt eller tänkt så.
Familjen är vänner som du själv väljer är mitt sätt att resonera.
Jag har blodsband till några som jag inte känner samma kärlek till som jag gör för en del av de vänner jag bär i mitt hjärta. Familj och släkt får du ~ vänner väljer du.
Ibland klickar det inte, personkemin stämmer inte och hur hårt man än försöker blir det i slutändan omöjligt att mötas. Man kan ändå försöka göra sitt bästa i den relationen och försöka ha en ömsesidig respekt för varandra.
Jag har svårt för när det blir krystat, när det känns som om man inte tillåts att vara sig själv, när det känns som om man spelar charader.
Jag har svårt för när det är skillnad på folk och folk. När man tror att människan är det yrke den arbetar med och gör skillnad på låg och högutbildade. När man gör skillnad pga religion, hudfärg, politiska åsikter osv. Kanske är det för att jag själv jobbar i ett yrke som anses som "lågstatusyrke" i mångas ögon.
Jag själv är stolt över mitt yrke och tycker att de är ett bland de viktigaste och finaste yrken som finns.
Hur skulle världen se ut utan all vårdpersonal?
Jag har ofta fått kommentarer som : "Är det inte dags att vidareutbilda dig snart? Du är överkvalificerad/för smart för det du sysslar med."
Detta får mig att koka inombords.
Hur många läkare finns det inte som pluggat sex år och har höga betyg, men inte har någon form av social kompetens och inte ens lyssnar på den lilla människan som ber om hjälp? Som behandlar människor som skit rent ut sagt.
Sedan finns det (tack och lov) fantastiska läkare som har alla bitarna. Jag har mött båda sorterna, men tyvärr alltför många som hellre skulle ha arbetat med Ikea-möbler eller någon annan form av "döda ting"

Igår var vi ute och avnjöt en trerätters middag på en fin restaurang med en av mina närmsta vänner, Ulrika.
Hon fyllde 40 år.
Vi har varit vänner i 20 år och har alltid bott grannar och följt varandra.
Vi har döttrar och söner som gått både dagis och skola ihop.
Vi är så olika varandra som två människor kan bli, men alltid trivts otroligt bra i varandras sällskap.
Våra vägar korsades på en smal gångväg i slutet av 90-talet.
Hon körde sin dotter i barnvagn och jag min dotter och jag bjöd spontant hem henne på kaffe.
Hur jag nu vågade det?
Jag var modig på den tiden.
Där började vår vänskap.
Ödet ville sig så att vi fick varsin pojke med några månaders mellanrum och sönerna blev liksom döttrarna bästa vänner.
Vi är har en kravlös vänskap som innebär att vi kan ses utan att egentligen umgås. Jag bläddrar i en tidning och hon ser tv.
Sen går nån av oss hem.
Ibland har vi träffats och sovit.
Det är inte många man är så trygg med. Hon och hennes familj är vår familj, trots obefintliga blodsband.
Hon har betytt otroligt mycket för mig genom åren och jag är så glad och tacksam över att ha henne i mitt liv!
Vi bor idag i samma hus och går mellan våra lägenheter i morgonrock.
Det kallar jag lyx.

Vänskap behöver vattnas och ges näring precis som ett förhållande.
Jag har vattnat dåligt sedan jag blev sjuk. Samtidigt kan allt inte hänga på mig jämt.
Ja, relationer av alla de slag kan vara komplicerade och allt som betyder något är oftast komplicerat.
Livet är när jag tänker efter komplicerat. Den som säger något annat lever i en låtsasvärld.
Facebookvärlden kanske.
Rosa lull lull och glitter och glamour dagarna i ända.
Jag köper inte det.

PS. Fotona är från min och Jennys promenad i morse. Jag lyckades för första gången på väldigt länge "fånga dagen" och göra något bra av den.