Sommaren övergår till höst och jag är fortfarande overkligt trött. Träffar min läkare A, som tittar på mitt onda ben.
Smärtan är brännande, huggande, skärande och bultande. Jag går ont när jag går. Han tror att jag fått en nervskada som en komplikation efter min donation. Symtomen tyder på det. Vi pratar om att prova medicin mot nervsmärta. Jag vill avvakta. Jag är rädd för mediciner. Rädd att de ska skada min njure (nu när jag bara har en) och att min lever ska ta skada.
Han lyssnar och sjukskriver mig tre månader till.
Jag vill inte!! Jag vill jobba! Jag inser att jag omöjligt kan jobba med dessa krämpor. Hur gör andra som är sjukskrivna? Vad fyller man sina dagar med? Vart hittar man glädjen? Hur får man dagarna att gå?

Jag försöker kliva upp, äta frukost med barnen innan skolan. Promenera. Läsa. Städa. Jag har helt plötsligt alldeles för mycket tid. Dagarna är oändligt långa. Minutvisaren segar sig fram...
Jag blir mer och mer nedstämd. Jag som är en levnadsglad människa, känner mig mer och mer under isen.
Sätter upp en fasad och döljer det för mina närmsta. Jag känner att jag vill "skydda dem". De ska inte behöva ta del av mitt mörka inre.

Det är så skrämmande när jag inte längre känner igen mig själv.
Ingenting är längre roligt och jag blir mästare på "att låtsas" då det förväntas av mig att jag ska vara glad, delta i saker och skratta.

Lokaltidningen ringer och vill göra ett reportage. Jag går motvilligt med på det, då det är donationsveckan och ett viktigt ämne. Kanske kan jag med min historia få andra att ta ställning i donationsfrågan?
Träffar reporter och fotograf i caféet på sjukhuset och pratar och dricker kaffe en timme. De följer sedan upp på avdelningen och närvarar vid mitt läkarbesök.
Tre veckor senare publiceras ett fint reportage i lokaltidningen.
Jag får en massa fina sms, telefonsamtal och kommentarer på Facebook. All kärlek och värme från människor gör mig glad och rörd.
Fast ingen vet att jag mest bara är ledsen. Jag vill inte att någon ska veta det. Ingen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...