Det kommer en taxi på utsatt tid och jag får hjälp med min väska (tack och lov) Han kör fort och aggressivt och jag kränger fram och tillbaka i stolen. Jag håller mig så hårt i handtaget på sidan att knogarna vitnar. Fartbulor och oasfalterade fläckar. En nyopererad människas mardröm! Jag biter ihop och säger ingenting. Chauffören säger inget och verkar mest bara hata sitt jobb denna dag. Jag ber till Gud att jag ska komma till Landvetter levande och oskadd.

Vi kom fram och han kastade ut min väska och drog. Absolut fel man för sitt jobb tänker jag och ångrar att jag inte sa det. Jag köper en Aloeveradryck och nya Amelia. Vågar inte sätta mig, så jag står och väntar. Jag blir lite orolig när numret på gaten inte dykt upp på skärmen och det är 30 minuter kvar tills vi ska lyfta. Jag går in i en liten souvenirbutik och tittar runt. Dalahästar, älgar och svenska flaggor i en salig blandning. Hutlösa priser. Går tillbaka till gaten som jag tror är rätt och känner igen ett ansikte på en lokalkändis från min stad. Klart att han ska hem, tänker jag och känner mig genast lite tryggare.

Planet är försenat och vi väntar och väntar. Smärtan i operationssåret och det ställe där min njure suttit börjar krypa sig på. Jag börjar svettas och må illa. Den stora resväskan är ju inlämnad i incheckningsdisken och där finns alla mediciner.
Jag kommer på att jag lagt ut ett piller i en ask med ob i handväskan. Jag är ett geni!! Hittar tabletten och tar den omgående. Killen bredvid tror nog att jag är från vettet som står och äter från en ask med tamponger. Det struntar jag i just då.

Planet kommer och ska flyga oss 1,5 timme hem. Motorerna låter högt och planet hoppar fram i luften. Så himla obehagligt! Efter en stund blir det fel på planet och vi blir tvungna att landa i Borlänge. Jag är vid det här laget så utpumpad och svag, att jag funderar på att kliva av i Borlänge och ta in på hotell. Orkar verkligen inte mer stress och oro.
Vi väntar och väntar....
Efter en evighet kommer ett plan som ska ta oss hem. Om de lagat planet eller om det är ett nytt vet jag inte och jag som är livrädd att flyga annars, bryr mig inte om det heller.
Vi lyfter och har så ont att jag bara vill dö just då. Föda barn var en baggis.
Det sitter en kvinna på andra sidan gången och jag ser att hon kastar oroliga blickar åt mitt håll. Jag antar att jag ser ut som en "levande död" trots min make up.
Efter något som känns som en evighet landar vi och jag har sällan varit mer lättad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...