Sover oroligt, drömmer om att såret går upp och inälvor rinner ut på golvet. Hur sjukt som helst, fast i drömmens värld kan tydligen allt hända.
Jag äter en rejäl frukost ute i dagrummet med de andra. De vet att jag ska få åka hem i em och är glada för min skull. För mig känns det lite vemodigt. Jag har delat tankar och känslor med dessa medmänniskor, som jag aldrig gjort ens med mina närmsta vänner. Vi byter telefonnummer och addar varandra på Facebook. Jag tackar för allt de delat med mig och får svälja flera gånger för att inte börja stortjuta. Det gör ju knappast saken bättre.

Jag går tillbaka till rummet. Klumpen i halsen sitter kvar. Jag smsar till D och ber honom städa hemma och fylla på kylskåpet. Han berättar att de haft det bra och att de inte städat sedan jag for. Haha! Typiskt karlar ?
Jag plockar ihop mina saker. Det tar lång tid, då jag är så orörlig och måste vila flera gånger under tiden jag packar. Jag kommer på mig själv med att ha packat alldeles förmycket (som vanligt)
Jag går ut till expeditionen och ber om recept på Oxynorm och Alvedon, om smärtan skulle bli olidlig när jag kommer hem. Jag ber även om omläggningsmaterial och tabletter att ta mot det illamående jag dragits med under veckan. Jag tänker att jag har mycket gratis som är sjukvårdsutbildad. Jag vet vad jag ska be om. Alla har ju inte den "förmånen".

Väl inne på rummet försöker jag bara att hämta kraft jag kan. Jag har en tuff resa framför mig. Det knyter sig i magen när jag tänker på det.
Jag stapplar ut på toan och speglar magen. Den är stor och svullen som en ballong. Jag har inte gjort "nummer 2" som de tror, men det behöver de inte veta. Vill bara hem till D, barnen och mina vänner nu.
Jag lägger på en foundation för att inte se så blek och medtagen ut. Lägger lite glitter på ögonlocken och avslutar med lite mascara. Fånigt kanske, men det känns så mycket bättre. Plockar fram bekväma kläder, baggyjeans med resår i midjan och min nya fina kofta.

Dags att säga hej då. Jag får en oväntad kram och ett tack av min kusin P. Hade inte förväntat mig det, då han inte varit på sitt bästa humör och det tyvärr drabbat mig.
Jag säger till personalen att jag går, men ingen verkar riktigt ha tid för mig. Jag rullar väskan mot entrén och tar tre djupa andetag. Känner mig återigen så ensam.

Hela dagen har gått åt till att träna inför hemgång imorgon. Jag har inte haft kraften att träna lika mycket som jag borde. Jag har mest legat på rummet, tittat på tv och läst böcker. Har aldrig känt mig så dränerad på kraft och energi. De kommer in och lägger om såret. Jag tycker det ser läskigt ut, fast jag i mitt yrke har lagt om sår dagligen. Bävar inför att göra det när jag kommer hem. Bävar förresten inför allt.

Personalen säger att jag måste "få igång magen" innan jag får åka. De ger mig näringsdrycker med plommon och fibrer. Jag säger att jag normalt gör "nummer två" en gång i veckan, så det är inget jag oroar mig för. Sen har jag ju nästan inte ätit något under min vistelse här heller.

Den gulliga doktorn (Jana) kommer in och vill att jag ska komma till hennes rum. Jag blir genast ängslig. Tänk om det är nåt fel! Om kreatininprovet inte är som det ska?! På darriga ben följer jag med henne. Vi går igenom min journal och hon visar mig provsvaren på de senaste proverna de tagit. Det ser bra ut och jag känner mig lättad. Hon håller sedan ett litet fint tal till mig om hur mycket det betytt att jag donerat och nämner hur många miljoner jag sparat åt Västragötalands landsting genom att min kusin slipper dialys, sjukresor och annan vård nu. Jag blir generad och vet inte hur jag ska bete mig riktigt. Och rörd. Jag känner mig utsvulten på beröm och får kämpa igen med de där förbaskade tårarna.
Jag får sedan ett jättefint diplom och en pin att fästa på jackan med symbolen för njurdonator. Jag blir glad och otroligt rörd. Det känns extra kul och betydelsefullt att det är just hon som delar ut detta till mig. Jag tycker så mycket om just henne. En varm och fin människa med hjärtat på rätta stället.

Resten av kvällen sitter jag och tittar på mitt diplom och plötsligt känns allting så himla overkligt. Som om det egentligen inte hänt.

Vaknar upp av ett väldans liv. Personal springer, larm tjuter och det känns som kaos. Jag frågar vad som står på och det är tydligen ett inopererat hjärta som inte beter sig som det skall. Det känns som ett avsnitt ur Cityakuten och jag känner ännu en gång stor respekt och beundran för de som jobbar på en avdelning som denna.
Jag funderar på hur det gick, men vet att det inte är någon ide att fråga pga sekretessen.

Jag känner mig nedstämd idag och vet inte riktigt varför. Jag borde ju bara världens lyckligaste efter att ha klarat av detta mentalt och överlevt ett ingrepp där man faktiskt lossat en njure och planterat in den i en annan människas kropp. Och det funkar!!
Människokroppen är fantastisk och sjukvården vi har i Sverige är också fantastisk (iaf när det kommer till avdelningar som denna)

Jag oroar mig mycket för att åka hem, samtidigt som jag längtar ihjäl mig. Allt fokus har lagts på mottagaren (min kusin) Jag har de senaste dagarna känt mig överflödig och bortglömd. Jag ska hem imorgon och kan inte kliva i och ur sängen utan däverten. Jag ska dra resväska och sitta i en trång flygplansstol. Tänk om jag blir dålig när vi är i luften? Tänk om jag mår illa?
Vet att det är dumt och tar en massa energi av mig att oroa mig i onödan och ta ut saker i förskott. Kan ändå inte låta bli att stoppa min skenande hjärna.
Jag känner mig bara så otroligt ensam och svag.

Det går bättre och bättre för mig. Jag går nu obehindrat utan gåbordet, jag kan med hjälp av en dävert ta mig i och ur sängen själv. De stramar och svider i det stora ärret. De andra ärren känner jag inte av. De lägger om såren varannan dag och det ser fint ut. Det stora ärret sitter under naveln och ser ut som ett kjejsarsnitt.
Jag har fortfarande väldigt dålig matlust. Magen är uppblåst och svullen, liknar en stor ballong. Handen är öm där nålen sitter. Har fastnat flera gånger i ärmen på tröjan Enligt prognosen ska jag få åka hem imorgon. Jag känner mig rädd när jag tänker på det. Är så trygg här och det finns alltid någon att fråga. Samtidigt längtar jag efter familjen så det värker i hjärtat.

På dagarna försöker jag gå några varv i korridoren. Avdelningen är byggd som i en cirkel, så det är bara att gå runt varv på varv. Jag har lärt känna två andra svårt sjuka patienter och vi tillbringar mycket tid med varandra på dagarna. Jag lyssnar på deras livsöden och gråter (igen) när de berättar. En småbarnsmamma med fyra barn hemma, varav den yngsta endast två år gammal har fått ett nytt hjärta. Det funkar inte som det skall och hon är jättedålig. Jag hjälper henne att hämta fika och bära matbrickan.
Vi tänder ljus på kvällarna och utbyter livets självklarheter. Det känns som att personalen vill att vi går och lägger oss, men det struntar vi i. Man får ju aldrig sova på det här stället ändå. Monitorer som blinkar och ger ifrån sig ljud, larm som tjuter och spring i korridorerna. Precis som det ska vara på ett sjukhus.

De tycker att jag spenderar lite tid tillsammans med min kusin. Jag förklarar att vi inte varit så tajta innan heller och att vi inte setts på 20 år innan detta. De tittar oförstående på mig och jag vet vad de tänker. De har svårt att förstå hur jag kan lägga mig frisk på operationsbordet och utsätta mig för allt detta när vi inte står varandra så nära. Jag får svårt att förklara. Jag kände helt enkelt ett ansvar att hjälpa honom, då hans föräldrar och syster inte fick donera. Han är ju jämngammal med mig och har familj. Jag skulle skämmas om jag fick bevittna hur han blir sämre och familjen blir lidande och jag står här med två friska njurar. Jag behöver och kan leva ett fullgott liv med bara en. Jag har ändå full förståelse för hur de tänker.

P och jag hade en dispyt igår i dagrummet, då han betedde sig illa mot mig. Jag lade ner det hela och tänkte att det är ingen ide att prata med någon som inte begriper.
De andra hörde samtalet och tog illa vid sig. Jag tog också illa vid mig och grät en lång stund på rummet sedan. Det är svårt när man inte förstår sig på en person och dennes beteende.
Han borde ju visa respekt och tacksamhet, istället för att ta ut sin ilska på mig.

Vaknar på dag 4 och känner mig pigg och rastlös. Min kusin P varvar mig i korridoren med ett brett flin. Han är verkligen pigg. Vi bestämmer oss för att ta en promenad till Pressbyrån. Jag har ingen aning om hur långt det är, men P vet. Han måste bära en vit rock med lång ärm, samt en pappmössa och ett munskydd. Detta pga av att han är infektionskänslig. Jag dör en smula bara jag tittar på honom. Han ser ut som att han stulit en läkarutstyrsel och är på väg till operation med falsk läkarlegitimation. Jag skrattar och han också, men jag märker att han känner sig förnärmad på samma gång. Vem skulle inte göra det? Promenaden går bra, förutom att jag går så sakta. Min gångstil är obetalbar. Jag går som om jag håller på skita ut en kokosnöt samtidigt. Jag köper en chokladkaka, en Aloeveradryck och en skvallerblaska.. Vi hittar tillbaka också, men promenaden drog ut väldigt på tiden pga mig. Ansträngningen och alla intryck gör mig helt dränerad och jag blir ännu en gång tvungen att vila mig en bra stund. Min kondition och ork är som bortblåst.

Efter lunch kommer P's fru och lilla dotter på 10 år. De har med sig en massa presenter till mig och jag kan inte sluta gråta. Det här med gråtandet är helt nytt för mig. Jag har alltid haft svårt att gråta och gör det absolut aldrig inför andra. Nu finns det ingen hejd på tårflödet. Håller jag på att tappa förståndet?

P's fru och dotter vill gå till Botaniska Trädgården och jag får sån innerlig lust att följa med. Det känns som att frisk luft skulle göra mig så gott. P får tyvärr inte vistas ute pga infektionsrisken. Han verkar ta det med ro. Jag går ut och frågar min sköterska om lov och han säger ja, men tillägger att jag bör inse mina begränsningar. Jag har för stunden inga begränsningar alls.

Det blir en tur jag sent ska glömma! Det var lite väl häftig terräng om jag uttrycker mig milt. Omkullfallna träd, grenar och pinnar kors och tvärs. De fick hålla i mig medan jag stapplande klättrade för brinnande livet. Efter många om och men kom vi till asfalt och det gick lättare att gå. Vid det här laget var jag på vippen att ringa en taxi tillbaka, men de tyckte ju att det var så roligt att jag var med. Vi tittade först på alla vackra tulpaner ute. Sedan gick vi in i växthuset och tittade på fantastiska orkidéer av alla de slag. Jag mådde dåligt av luftfuktigheten och värmen och gick ut rätt snabbt för att hämta luft.
Jag blev bjuden på lunch och åt världens godaste tomatsoppa. Efter denna bravad var jag helt utmattad.

Det var knappt jag tog mig tillbaka. Benen bar mig inte och jag bara skakade av utmattning.
Låg i sängen hela dagen och kvällen efter detta med ett krampaktigt tag om en kräkpåse. Fick Morfin. Fick mer Morfin. Trodde jag skulle dö på riktigt. Vad är det man säger? "Learning by doing" eller nåt i den stilen.

Väcks som vanligt med blodtryck, provtagning, tömning av kateter och sprutor. Idag måste jag försöka kliva ur sängen. Vara duktig. Prestera.
Jag dricker kaffe för första gången på tre dagar och det smakar himmelskt. Något mer får jag tyvärr inte i mig. Illamåendet stannar envist kvar. Jag längtar efter att få duscha och tvätta håret. Får låna en spegel och skäms när jag ser hur jag sett ut i tre dagar. De måste tro att jag är uppstigen ur en container.

Jag får hjälp att sätta mig upp på sängkanten av två tålmodiga undersköterskor. Jag är både yr och ostadig. De låter mig sitta några minuter. De hjälper mig sakta upp tills jag står, sakta och bit för bit. Allt snurrar, men jag tar med deras stöd de tre stegen till en fåtölj bredvid sängen. De bäddar rent snabbt och rutinerat. Jag blir vitare och vitare i ansiktet och det känns som om jag ska svimma. De hjälper mig fort tillbaka och jag blir tvungen att vila en timme. Gråter en skvätt för mig själv när de gått och känner mig så himla misslyckad.

Jag får en tetra näringsdryck och lyckas hälla i mig det mesta. Den hurtiga sjukgymnasten hoppar in med ett brett leende och gnuggar handflatorna mot varandra. Nu ska vi gå i trappor, tycker hon. Jag berättar att jag inte ens gått på toa eller duschat än. Hon ropar på personal för duschassistans och naturligtvis jobbar den 27-årige killen idag. Han rullar in mig på en duschsrol in i badrummet och hjälper mig med kläder och virrvarret av slangar. Han väntar utanför och jag duschar länge i min egna väldoftande duschcreme. Schampot har jag glömt och får tvätta med sjukhusets schampo DAX. Rullas ut igen och får hjälp med påklädning och assistans med alla slangar. Katetern ska dras, men jag ber honom tömma kuffen och drar sedan ut den själv medan jag skyler mig med täcket. En slang mindre att hålla reda på. Skönt.
Jag blir tvungen att vila igen, då detta för mig var jämförbart med att åka Vasaloppet.

Den hurtiga sjukgymnasten återkommer och nu finns det ingen återvändo. Hon håller mig i handen och vi trippar sakta sakta ut i korridoren. Personalen som står där applåderar och peppar. Jag är djupt koncentrerad och livrädd. Vi går ett trappsteg i taget och hon går bakom mig hela tiden. Hon är så späd att ramlar jag så kommer jag att krossa henne. Vi småpratar och hon berättar att hon jobbat på sjukhuset i 40 år. Jag vill vända och gå tillbaka hela tiden, men gör det jag orkar. Vi träffar på min kusin P i korridoren. Det strålar om honom och han berättar att han kissat, vilket han inte gjort på länge. Jag har varit så upptagen med mig själv, så jag har knappt pratat med honom. De gånger han varit in har jag sovit. Han är ju så mycket piggare än mig och det märks så väl. Jag känner mig glad för hans skull.

På lunchen kunde jag sitta i dagrummet med de andra patienterna. Det var så trevligt att sitta och prata. Jag blev starkt berörd av deras berättelser. En kille från Dalarna hade fått ett nytt hjärta. Han berättade om den långa väntan och hur han kastades mellan hopp och förtvivlan. Första dagen jag kom såg jag honom och han såg jättesjuk ut och nu satt han här med sin härliga fru och skrattade och pratade. Jag träffade även en kvinna som fått nya lungor. Vi kom varandra mycket nära under veckan och har kontakt än idag. Pratade även med en ung tjej på 17 år som fått lever, njure, lungor och tolvfingertarm. Hon var tunn, blek, hennarött hår och tatuerad. Jag kan inte sluta tänka på henne. Jag hoppas så innerligt att det gick bra och att hon får leva det liv hon aldrig haft.
Vi fick en särskild gemenskap där i dagrummet. Det var så okonstlat och ärligt. Vi levde tillsammans i en liten "bubbla" och alla var genuint intresserade av varandras provsvar, framsteg och bakslag. Jag minns att jag sa att : -Jag är frisk. Jag har bara givit bort en njure. Fast frisk var jag ju inte, hur mycket jag än försökte intala mig det. Det är ju ett trauma för kroppen att bli av med ett organ.
Jag räknade inte längre dagarna till utskrivning och hemresa. Jag hade börjat trivas i min trygga, lilla bubbla med dessa människor.

Morgon igen. Folk springer in och ut i rummet. Ett envist illamående har bosatt sig i min kropp. Blodtryck tas innan jag ens är vaken, blodprover tas, droppflaskor byts och sprutor ges. Jag får hjälp med att höja huvudändan. Det är en gammal säng, inte en eldriven, utan en sån med spakar. Vi höjer lite åt gången. Smärtan är svår att sätta ord på. Jag får hjälp att tvätta mig och borsta tänderna. Jag vill ha egna trosor och kläder. De hjälper mig med trosorna, men efter den ansträngningen  blir jag så utmattad att de hämtar en ny vitskjorta med knappar.
Jag måste få lägga mig ner - NU.
Att jag känner mig så emlig. Jag vill ju göra som de säger. Jag vill vara bra, en mönsterpatient.

De vill bädda rent i min säng, vilket betyder att jag ska ställa mig upp. Med hjälp av två personal reser jag mig sakta sakta. Det känns som att alla inte organ de flyttat på, tarmar o.dyl ramlar på plats. En mycket obehaglig känsla. Jag orkar inte stå och måste sätta mig igen. Det blir ingen renbäddning.

Jag har droppet kvar, då jag drabbats av matleda. Får inte i mig något och allt växer i munnen på mig.  De erbjuder glass, fruktsoppa, yoghurt mm. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Helt utmattad. Jag längtar efter min familj. Jag vill ha dem nära mig nu.

En läkare kommer och påtalar att jag skulle fått dropp under natten med natrium och kalium och det har glömts bort. Jag är så slut pga av att de tömt mina depåer. Hon är så fin och ödmjuk denna läkare. Tar sig tid och ser oss patienter.  Hon heter Jana och hon har för alltid berört mitt hjärta. De flesta läkare jag möter under min tid här ser inte på mig som en människa, utan mer en siffra - något. Att de gått läkarutbildningen minst 6 år, men på den tiden inte lärt sig social kompetens känns sorgligt. Eller kanske försvinner den viktiga egenskapen med framgången eller åren? Jana är undantaget på det här sjukhuset. Vilken pärla!

De kopplade snabbt på de dropp som missats och jag kände mig på bara några minuter  mycket bättre.
På min arbetsplats skrivs det en avvikelse vid minsta lilla miss. Den skickas sedan till MAS och sedan ser man över rutinerna för att detta inte ska hända igen. Jag hoppas de påtalade denna miss, så det slipper hända fler donatorer. Onödigt lidande, förmodligen till följd av en brist i kommunikationen eller dåliga checklistor.

Någon promenad med sjukgymnasten blev det inte heller denna dag. Jag tror de insåg att jag var för dålig. Helt plötsligt skulle de dra katetern också (den hade tydligen suttit för länge) men jag sa bestämt ifrån. Jag kunde ju inte gå än och bäcken - nej tack. Blöja - aldrig i livet! 
Klappade mig själv på axeln för att jag sa nej. Det är väldigt olikt mig.

Lunchen bestod av flytande korvstroganoff, päronkräm och saft denna dag. Jag hade (i mitt rus) dagen innan kryssat i flytkost. Vi skrattar gott åt detta misstag.

Jag blir så glad att jag äntligen får komma till mitt rum. Jag tycker om rummet och har försökt att göra det lite hemtrevligt med foton på barnen, några tänkvärda citat (jag älskar citat) och böcker och tidningar. Jag duttar på mig lite av min nya body mist "Love Spell" från Victoria's Secret för att få känna mig lite fräsch.  Intalar mig att det är en mist och inte en parfym och jag har dörren stängd och delar inte rum med någon.
Jag ringer D och berättar att jag lever och att allt gått bra. Det är knappt rösten bär mig. Jag är så lättad och rörd. Min chef ringer och hör hur det gått. Jag hade inte väntat mig det och blir så glad över omtanken. Mobilen ringer sedan hela eftermiddagen, men jag låter bli att svara. Jag orkar helt enkelt inte. Jag blir så fruktansvärt andfådd av att prata. Får inte åt mig andan mellan orden. Jag sköter den mesta kontakten vis sms.
Jag har stor glädje av Facebook denna tid. Blir varm i hjärtat när jag läser alla fina saker människor skriver. Tänker att vi alla skulle bli bättre på att uppskatta och bekräfta varandra i vardagen.

Smärtan börjar göra sig påmind och det känns som om jag blivit överkörd av en ångvält. Det är omöjligt för mig att lyfta armarna och jag har en vidrig värk i nacken. Jag vet att det är "normalt" och att det är så pga gasen de pumpat upp buken med för att få utrymme när de lossar njuren. Jag ringer motvilligt  på klockan och de kommer på en sekund. Jag får en spruta med Morfin. På en sekund blir jag alldeles varm inombords och smärtan avtar på en gång. Det känns som bomull i bröstet. Fantastiskt!
Jag ber om Primperan mot illamående också, i förebyggande syfte. De kommer in med en matsedel för de kommande dagarna som jag flitigt kryssar i.
En hurtig sjukgymnast tittar in och ger mig en konstig apparat jag ska blåsa i en gång i timmen. De är tre kulor som ska lätta och skjuta i höjden och sen ska man hålla den uppe i några sekunder genom att andas in luft länge. Jag tar i för allt vad jag är värd, men inte en kula rör sig ens.
Jag ska även vicka på tårna och röra benen för att motverka blodpropp.
Hon säger att hon kommer tillbaka imorgon em för att gåträna med mig. 
You wish, tänker jag, men säger inget.

Resten av kvällen är jag som i ett töcken. Vaken, fast ändå inte.
Uppdaterar på Facebook, vickar på tårna och försöker blåsa i den där jäkla apparaten. Får inte upp en kula och gråter en stund över min oduglighet. Min kusin kommer förbi och frågar hur jag mår. Han ser frisk ut och mår toppen. Han frågar om jag vill hänga med ut och äta varma mackor, men jag tackar nej. Säger inte att jag inte kan gå än. Varken armar eller ben lyder mig längre. Jag blir ändå glad för hans skull.