Febern har tagit makten över min kropp igen. 39 grader, ont i lederna och frusen som aldrig förr.
Jag är verkligen ALDRIG sjuk!
Så detta är inget vanligt fenomen för mig. Under mina 24 år i sjukvården, så har jag 3 sjukdagar (om jag räknar bort den långa sjukskrivning jag är i nu) Alla gånger har det varit magsjuka jag smittats av i jobbet.
Lite surt med karensdag och en tusenlapp fattigare pga något man smittas av på avdelningen.
Ska man tänka på allt som är sjukt/orättvist osv, så blir man ju tokig.

Nu är jag risig och har missat två fina soldagar. Inte för att jag gör så mycket mer än att sitta på balkongen, men den stunden är värdefull för mig.
En bok och en kopp kaffe ~ sen är jag nöjd! Varje gång jag är sjuk kommer samma tankar. Om jag bara blir frisk så ska jag bli mer tacksam över livet än vad jag är. Jag ska bli en bättre människa osv. Nån av er kanske känner igen det? Sen blir man frisk och man ÄR tacksam till en början, men sen faller det lätt i glömska och man kommer på sig själv med att gnälla över småsaker igen.

Jag minns i november 2014, när jag väntade på besked om skuggor/prickar i hjärnan de upptäckt på en magnetkameraundersökning av mitt huvud. Jag fick vänta i 21 (!!!!) dagar och hann tänka så otroligt mycket de dagarna. Jag kände för det första en enorm tacksamhet över att få leva. Jag tänkte på familj och vänner och förberedde mig på hur jag skulle ta farväl och allt jag skulle tacks dem för. Jag har alltid uppskattat dem, men varit usel på att säga det. Jag visar det ofta och gärna, men är dålig på att säga det i en mening. Jag är mer en person som uttrycker mig genom handlingar och tror att de jag håller kära ska förstå. Jag har tänkt mycket på vad det här beror på och kommit fram till att det sitter i uppfostran.
Jag tror aldrig jag hörde någon av mina föräldrar säga att de älskade mig när jag växte upp. Inte heller var det så mycket kramar och pussar heller. Jag har pratat med vänner av samma årgång om detta och de känner igen sig i det jag berättar.
Vi som har föräldrar som är 40-50-talister är uppfostrade rätt lika när man börjar prata om uppväxt.
Föräldrarnas intressen först och sedan fick vi barn hänga med.
Nu är det barnen som styr och föräldrarna anpassar hela sina liv efter barnen. Jag tycker att det bästa vore ett mellanting mellan min uppfostran och den som nu råder.
Många föräldrar idag lever genom sina barn. Jag förstår att det är i all välmening, men det lägger ändå en extra press på barnet som nog inte är så bra. Det är inte barnets uppgift att vara källan till föräldrarnas livsglädje. Som förälder måste man ta ansvar att utveckla och sätta guldkant på sitt eget liv och känns sig tillfreds med livet även utan barn.
Först då kan man älska sina barn villkorslöst och först då blir man en riktigt bra förälder.
Jag har vänner som omedvetet lägger skuld på barnet då det är hos pappan. Barnet tycker synd och känner ansvar/oro för mamma som nu tvingas vara ensam.
Jag kan komma på massor av saker jag själv skulle göra annorlunda om jag blev mamma idag ~ 42 år gammal. Men det är värt att påminna oss själva och komma ihåg att de allra flesta av oss gjorde ändå vårt bästa. Vi är inte mer än människor. Det blir inte alltid rätt/bra, men det är okej ändå. "Good enough" är ett begrepp jag tagit till mig utav.
Det räcker så.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...