Att inte veta från månad till månad om Försäkringskassans läkare godkänner mitt läkarintyg tär på psyket. Jag inser att jag inte kan gå tillbaka till sjukvården. För tufft för min kropp. Jag börjar tänka i nya banor. Något administrativt borde jag väl klara av? Men jag har ju ingen som helst erfarenhet av något annat än det jag vigt mitt liv åt i 20 år. Vårda och ta hand om sjuka människor. Det är jag expert på. Det KAN jag!

Jag skriver ett personligt brev och knåpar ihop ett cv. Jag har ingen aning om resultatet är bra eller dåligt. Jag har ju aldrig förr sökt jobb.
Jag ser att Telia söker medarbetare till kundtjänst och bestämmer mig för att söka. På vinst och förlust.

Före donationen hade jag kontakt med en fantastisk kurator via telefonen från min kusins landsting. Hon berättade för mig om hur jag skulle söka ersättning och andra viktiga saker att tänka på.
Hon var mycket kunnig och hade svar på det mesta jag funderade över. Lättast hade ju varit om jag fick den hjälpen i min hemstad, men här var kunskapen inte alls lika stor och inte viljan att hjälpa/ta reda på saker heller.
Denna underbara kurator engagerade sig i mig, mina frågeställningar och mitt mående. Hon fanns där när jag som mest behövde henne. Hon ringde mig en gång i veckan när jag mådde som sämst och kom att betyda hur mycket som helst för mig under lång tid framöver. Vissa veckor var de två sakerna jag såg fram emot nya numret av Amelia och hennes samtal. Hon fick mig att vända på saker, tänka till och använda mig av strategier som jag aldrig kommit på själv. Hon blev som en vän, en vän som visste mer om mig än någon annan. Jag gjorde mig aldrig till. Pratade direkt ur hjärtat, hur dumt det än lät och satte aldrig upp någon "fasad". Denna kontakt har för mig varit den absolut viktigaste och mest värdefulla genom hela denna resa. Det är så viktigt att ha någon som lyssnar när man (som jag) var totalt oförmögen att dela det med människor i sin närhet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...