Dagarna går och jag kämpar på. Luskar reda på att det finns något som heter Multimodalsmärtrehab och känner att det kanske skulle passa mig. Jag går redan på en stresshanteringskurs i kommunhälsans regi. Min chef anmälde mig, då hon tyckte att jag hade för höga ambitioner och såg stressad ut. Klart som tusan jag blev stressad när jag kommer från en arbetsplats med regler, rutiner och ordning och reda till detta kaos!
Mina kolleger upplever inte alls att det är kaos, då det arbetar i den här bubblan sedan 20 år tillbaka. För mig som kommer utifrån blir upplevelsen en helt annan. Att sedan ha en energitjuv man tvingas försöka samarbeta med dag ut och dag in kan ju ta knäcken på precis vem som helst.

Stresshanteringskursen var bra! Fick lära mig otroligt mycket som jag har haft stor nytta utav. Det bästa var att få träffa andra i samma sits. Dela tankar, upplevelser och få tips.

Jag fick genom hälsocentralen en remiss skriven till Smärtrehab.
Innan fick jag träffa en koordinator vars uppgift var att bedöma om jag var passande och motiverad. Han trodde på mig. Jag blev så glad över det. Jag trodde nämligen inte ett dugg på mig själv.

Några veckor senare damp det ner en kallelse till ett bedömningssamtal på Smärtrehab med kurator och sjukgymnast. Jag fick fylla i en herrans massa frågeformulär och sedan ställde de även en massa frågor. Det kändes lite som "Idoljuryn" och jag som skulle kvala om en guldbiljett. Kuratorn var rar och gav ett bra intryck. Sjukgymnasten var barsk, sur och arrogant.
Hon trodde att jag var för mycket "vårdpersonal" för att passa in, dvs att jag skulle bry mig mer om andra än mig själv. Jag vet inte hur hon bildade sig den uppfattningen efter endast 10 minuter.
Jag gick därifrån med en dålig magkänsla. De skulle fundera på saken och återkomma.

Kort därpå fick jag besked om att jag var välkommen. Redan om en vecka (!!!) Snabba ryck. Sökte "Förebyggande sjukpenning" lite raskt och pratade med min chef och mina kollegor. Min chef var positivt inställd och mina kollegor också. Förutom A, som undrade om jag verkligen hade så ont, följt av att hon genast började oroa sig över vilken vikarie som skulle sättas in under min frånvaro och hur jobbigt det skulle bli för henne.
Jag bet ihop, log och tyckte att hon skulle njuta så länge jag var borta. Det kändes så skönt att säga just så till henne. Befriande på nåt sätt.

Arbetsträningen fortsätter. Jag har fruktansvärda smärtor, men vill så fruktansvärt gärna att detta ska funka.
Jag VILL ju jobba. Jag mår bra av att jobba. Jag byter medicin för att "härda ut" och får Morfinplåster. Det funkar bättre, men jag blir mycket trött och all min kraft går åt till att fokusera och koncentrera mig. För tänk om jag gör fel? På min avdelning finns det en person, vars dagar går ut på att hitta fel hos andra, anmärka på allt, prata ner andra och lyfta sig själv, särskilt när chefen hör/råkar gå förbi. Jag försöker stå ut med henne så gott det går. Vet att det bottnar i hennes låga självkänsla och brist på självförtroende. Tack och lov hänger hon mest som ett klister på en annan kollega och jag slipper ha så mycket med henne att göra. Det är på helgerna det blir kämpigt för mig. Då går de ihop och jag tvingas jobba ensam. Det är tufft. Jag biter ihop, ler och kämpar på så gott jag kan. Redan här borde jag satt stopp. Tyvärr gjorde jag inte det. Jag tänkte att kanske blir det bättre. Jag pratade med chefen några gånger, hon lovade att prata med vederbörande, men det hände aldrig något.

Jag jobbade på och försökte lägga mina arbetspass så jag slapp träffa A så mycket som möjligt.
Ibland dök de där underbara dagarna upp och då var det nästan som om jag glömde bort hur det kunde vara. Jag jobbade med det andra gänget. Vi hjälptes åt, arbetsglädjen fanns där och vi drog åt samma håll.
De dagarna gick jag hem med lätta steg och ett dansande hjärta.

Har man som jag en kronisk sjukdom som inte syns utåt, så kan man inte begära att andra människor ska veta hur man mår och att man är "sjuk". Jag ser ju ut som förr. Det blir ju mer uppenbart om du har benet i gips, går med käpp eller har rullator. Jag har berättat för alla hur min verklighet och vardag kan se ut. Jag får en känsla av att jag inte blir trodd riktigt.
-"Men du som är så glad och ser så pigg ut". Ja, jag väljer att vara glad. Min humor är mitt vapen och har burit mig och räddat mig många gånger. Ja, jag kan nog se pigg ut, om man bortser från rynkorna. Men...med en heltäckande foundation, lite mascara och rouge kan jag lura de första. Jag VILL se pigg ut!! Jag vill INTE ta på mig offerkoftan, sluta måla mig och fixa håret, gnälla och klaga. Jag vill inte att folk lägger huvudet på sned och tycker synd om mig. Det är det absolut värsta jag vet.
De dagar jag inte tar mig upp själv ur sängen är inget jag ringer runt och berättar för folk eller lägger upp på Facebook osv. Men visst finns dom. Det jag är tacksam över är att jag för det mesta haft förmågan att kunna skämta om eländet. Sett komik i den hemska situationen.
Jag har även tänkt att det finns de som har det värre. Jag har inte cancer och väntar på döden. Jag har tak över huvudet, en fin familj, friska barn, mat för dagen, ett arbete att gå till och vänner som tycker om mig precis som jag är ~ med fel och brister. Sjukdomen (nervskadan) är något jag måste förhålla mig till, acceptera och lära mig leva med.
Jag har kommit en bit på vägen, men det är låååååångt kvar.

Så helt plötsligt kommer det en dag när jag känner mig nästan som innan. Nästan "som förr". Jag kan skratta och det känns äkta. Jag kan känna glädje över saker. Det går lätt att andas och elefanten, blytyngden som suttit på min bröstkorg sedan ett halvår lättar lite på sitt arsle.
Jag njuter i fulla drag av känslan. Känner mig tyngdlös. Jag ser talgoxarna och vinterns skönhet. Hör fågelkvittret och känner dofterna så starkt. Det är såhär det måste kännas att leva, tänker jag.
Det är i detta ögonblick jag förstår att jag gått in i en depression.
Sånt som händer andra ~ men inte mig. För jag är ju stark. Jag är superkvinnan. Hon som gått igenom separationer, dödsfall, sjukdom och elände utan att låtit sig "gå under"
Hon som förträngt. Tänker jag inte på det och pratar jag inte om det, så finns det inte har varit min överlevnadsstrategi. Det har ju funkat. Fake it til you make it!
En dag spricker bubblan och det är nog det som hänt mig.
Jag som aldrig behövt hjälp. Jag som inte ens kan be om hjälp. För det är ju JAG som ska hjälpa alla andra.
Jag har ju tom betalt för det.
26 000 kr i månaden.
Jag känner mig förvirrad.

Jag vaknar med ett dansande hjärta då det är dags för jobb. Äntligen får jag göra det jag är bäst på igen. Äntligen får jag "göra rätt för mig"
Dricker mitt kaffe och försöker peta i mig en riskaka. Är så fruktansvärt nervös! Tänk om jag inte kan det här längre? Om jag inte "håller måttet" och klarar av det? Fan, all denna oro ~ jämt. Vilket slöseri med energi!

Jag drar tre djupa andetag och försöker "andas rätt" innan jag trycker på porttelefonen till jobbet. Går ner till mitt skåp som V har varit så snäll och märkt upp. Byter om och knäpper stolt fast min brosch där den ska sitta. Tar av klockan och min ring. Nu finns det ingen återvändo och jag måste försöka klara det här. Djupandas igen. Försöker dölja min nervositet, men det är svårt. De känner ju bara mig som jag var förr: Glad, stark med gott självförtroende. Säker i min yrkesroll.
Jag blir väl bemött på avdelningen. Jag har ju jobbat med några sist jag jobbade här och det känns tryggt.
Ser att A jobbar kvar och det känns mindre tryggt. Men hon kanske lugnat ner sig med åren och blivit snäll? K har gått i pension, vilket är för väl för alla. De flesta är kvar av de yngre. Kul!! Tänker direkt på en trevlig "After Work" framöver. Sån är jag.

Hoppar rakt in i jobbet. Duschar två stycken, fast jag egentligen inte orkar. Vill visa att jag kan och att de jag jobbar med ska känna sig lite avlastade. De är trötta och vårdtyngden är hög. Många kommer och ger mig en kram och hälsar mig välkommen. Det känns bra och äkta.
Jag känner att jag kommer att få svårt att komma in rutinerna. Jag är inte alls van deras sätt att jobba. Det känns bakvänt och aningen "gammaldags" enligt min mening. Det kan vara så att här har tiden stått stilla. Jag ser så mycket jag skulle vilja förändra för att få det lättare, men lovar mig själv att inte lägga mig i och bara acceptera läget som det är. Vill absolut inte stöta mig med någon och hamna i konflikt.
Det känns rörigt och jag som är van ordning och reda får hjärtklappning och svårt att se vad som ska göras.
Saknar system och inarbetade rutiner.
Dagen når sitt slut och jag sover i närmare 48 timmar när jag väl kommer hem. Fullmatad med nya intryck och orolig över att jag inte förstår hur de jobbar. Alla springer på samma boll. Kaos, om du frågar mig.
Men jag kanske får ihop det med tiden? Det är ju bara första dagen. Det känns ju alltid lite konstigt då.

Välbehövligt och skönt med några lediga dagar tills nästa pass. Det kanske blir bättre med tiden? Vem vet....
Jag umgås med familjen, hyr film och äter lösgodis hela helgen. En skön och avkopplande helg.
Det känns som att ett pass per vecka räcker gott och väl för mig i detta ostrukturerade kaos.
Försöker komma på tre positiva saker för att inte se allt negativt:
1. Jag får träffa människor och blir glad av detta, då det sociala betyder mycket för mig.
2. Jag blir tvungen att tänka, vilket jag inte behövt på ett halvår.
3. Jag gör skillnad i människors liv. Hjälper och sprider glädje.

Bestämmer mig för att försöka se något positivt med varje dag.

Månaderna går och Försäkringskassan tycker det är dags för mig att komma ut i arbete.
Konstigt det där. En handläggare som aldrig träffat mig tycker en massa saker. En läkare som aldrig heller träffat mig ska avgöra om jag är "sjuk" nog att få vara hemma, eller inte.
Jag vill ju jobba! Jag har för tusan jobbat sedan jag var 18 år. Med endast 3 sjukdagar i mitt liv.
Jag klarar dock inte av att gå tillbaka till mitt ordinarie jobb. Där är vi två personal som ska få en hel avdelning att fungera med allt vad det innebär.
Det fixar jag inte med min "nya kropp" och min obefintliga stresstålighet.
Jag ska få hjälp med omplacering av kommunen. De finns de som jobbar med att omplacera.

Jag blir kallad till ett möte där vi pratar om mig, hur jag mår och vad jag kan tänkas klara av osv.
Jag söker tre jobb, går på intervjuer och får börja på samtliga om jag vill.
Det första är på ett boende för utvecklingsstörda. Jag tackar nej när jag ser schemat. Jag skulle aldrig träffa min familj. Då är det inte värt det.
Det andra är en demensavdelning på ett av stans lite större boenden. Det känns inte bra när vi går fint på avdelningen. Det känns som "förvaring". Oengagerad, trött personal som är mer intresserad av att prata med varandra än att ge tiden till de boende. Så....nej tack!
Jag har bestämt mig för att inte tacka ja till första bästa. Jag har 20 års värdefull kunskap och jag är värd att få det bra (om det nu är möjligt)
Det finns även en tjänst på ett boende där jag jobbat för 8 år sedan.
Det var ingen bra arbetsplats då, men mycket kan ju ha hänt på 8 år tänker jag. Ny chef och några av de gamla "bitterfi**orna" måste ju ha gått i pension vid det här laget.
Ett plus är att den arbetsplatsen ligger 5 min från min bostad.
Efter att ha velat fram och tillbaka och övervägt fördelar och nackdelar bestämmer jag mig för att prova.
Vad har jag att förlora?

Jag ska arbetsträna under 3 månader. Jag ska börja med 25% och sedan utöka upp till 100%.
Yes!! Jag är på gång!

Jag tog mitt misslyckande hårt. Jag hade trott på det här. Även om det i bakhuvudet fanns tankar om att jag inte "läkt färdigt" mentalt. Skämdes att berätta att jag misslyckats, då många i min närhet verkligen trott på mig och peppat mig.

Jag hade vid det här laget gått med på att prova en rad mediciner mot min smärta i benet (nervskadan)
Starka mediciner med tuff intrappning och en rad hemska biverkningar. Den första hette Saroten och gjorde att jag sov dygnet runt. Tröttheten vände aldrig. Sen var det dags att prova Gabapentin, som jag slutade lika snabbt med pga ett ihållande illamående. Listan med mediciner kan göras lång. Jag hade snart provat precis allt. Från att ha varit skeptisk till att ens äta medicin, tackade jag nu ja till allt. Bara jag kunde få må lite bättre.

Under den här tiden hade jag långa och för mig viktiga samtal med min kurator "Ängeln"
Jag hade nog inte levt idag om det inte vore för henne. En tid var det enda som höll mig uppe att jag visste att hon skulle ringa. Jag sa det till henne många gånger, men hon sa att det var hennes jobb. Varje gång vi pratade var jag livrädd för att det skulle vara sista gången och att hon skulle vilja avsluta kontakten.
Att ett telefonsamtal med en människa man inte ser och aldrig har träffat kan komma att ha sån stor betydelse för ens välmående och tillfrisknande. Vissa gånger la jag på luren med ett stort leende och andra gånger grät jag en timme efteråt.
De flesta gångerna räknade jag dagarna tills jag kunde få prata med henne nästa gång. Min livlina.
Så himla viktig i mitt liv ~ just då.

Jag påbörjade 6 veckors betald utbildning på mitt nya jobb.
Måndag-fredag 8-16.
Efter första dagen kändes det som jag var levande död. Somnade med kläderna på och vaknade inte förrän nästa morgon.
Vi hade en fantastisk lärare från Luleå, som skulle undervisa oss under dessa veckor. Jag tyckte det var roligt och spännande och kom in bra i min grupp, även om jag skulle kunna vara mamma till de flesta.
Mitt problem var att jag absolut inte kunde fokusera. Hur jag än försökte, så förstod jag inte. Det kändes som om min hjärna lämnat huvudet.
Superstressad gick jag hem och försökte läsa på det vi gått igenom under dagen, men det slutade med att jag satt och stirrade helt apatisk.
Jag gav det en dag till.
Och en dag till.
Sista dagen på veckan var jag tvungen att erkänna att jag inte fixade detta. Inte nu.
Pratade med min lärare om detta och hon försökte övertala mig att stanna.
Min Teamledare också. De såg en potential hos mig, sa de.
I själva verket utstrålade jag något som jag absolut inte var.
Ska sanningen fram så var jag helt slut i kropp och själ.
Att jag ens kunde tro att jag skulle kunna genomföra detta.
Jag var sjuk.
Jag var värdelös.

Det har nu gått ett halvår sedan jag gav bort min njure till min kusin. Efter detta har jag även gjort ett val att bryta helt med honom. Jag tänker inte gå in på några detaljer här, men jag var tvungen att göra detta val för att få må bra och för att JAG är den viktigaste personen i mitt liv och för att jag älskar MIG.
Bollade detta fram och tillbaka med min kurator, men kom själv fram till beslutet. Jag har givit honom några extra år att leva. Jag hoppas och tror att han ska förvalta denna gåva väl och att han innerst inne känner tacksamhet, även om han haft svårt att uttrycka det.
Och ja, jag skulle göra det igen.