Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige.
Avdelning 15.
Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra.
Det går inte att ändra på nu.
Jag var ju där.

Hur blev det så här?
Gamla människor som får en matbricka, men inte kan äta själv.
Personal som senare hämtar matbrickan utan att denne patient varken ätit eller druckit.
Blöjor som inte byts, tomma påsar med dropp som skulle behövas bytas. Oengagerad och uppgiven personal.
Larmklockor som dras ur väggen nattetid, så människor ligger där hjälplösa utan att kunna kalla på hjälp.
Överfulla papperskorgar med blodiga förband och stinkande blöjor.
Sprängfyllda kateterpåsar.
Operationssår som inte ses över.
Doktorer som knappt tittar upp och ser på patienten, medan det står några maktlösa sjuksköterskor med flackade blick bakom och skäms.
Man ifrågasätter inte doktorn här inte.
Inte ens om han är otrevlig.
Löpandebandsprincipen.
Hem fort och så snabbt som attan in med en ny patient.
Många hann inte plocka ihop sina tillhörigheter innan en ny patient låg i korridoren och väntade på sängplats.
Hur du mår, om du klarar av att kliva upp själv, om du varit på toa än, om du ätit osv verkar inte tas någon som helst hänsyn till.
Du ska hem oavsett.

Jag tänker på de som inte har familj eller vänner till hjälp hemma.
Alla gamla som varken får mat eller dryck...Ingen verkar ju ha tiden till att hjälpa dem att äta.
Kommer de någonsin hem eller åker de (hemska tanke) till bårhuset direkt?

Lilla Anna, 89 år som låg en meter ifrån mig. På andra sidan av det vita skynket som de drog ut mellan våra sängar. Hur fick det för henne?
Kom hon någonsin hem mer?
Om jag bara hade kunnat ta mig upp själv så hade jag dragit bort skynket och tagit hennes hand. Försökt säga några tröstande och lugnande ord.
Hämtat ett sugrör så hon hade kunnat fått fukta sin torra strupe.

Att en så kort sjukhusvistelse kan beröra och uppröra mig så mycket.
Jag kan inte sluta tänka på Anna och Ulla...och Siv.
Vart är vi på väg?

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite.

Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begäran. Med min smärtproblematik fixade jag inte mer än 25%, alltså 10 timmar i veckan. Jag vill jobba mer och jag vill inte vara som en urvriden disktrasa när jag kommer hem efter endast 4 (!!!) timmar.
Jag får efter 25 år i vården lyfta på hatten och känna mig besegrad.
1-0 till smärtan. 9-0 till mitt nya taskiga psyke.
Jag kan inte mer. Jag har lurat mig själv nog många gånger redan.
Vad händer nu? Jag vet inte...

Ett annat problem är ju mitt nya "sköra och skakiga jag". Att jobba under stress har varit min styrka förr. Jag kan ärligt säga att jag tom haft svart bälte i detta.
Multitasking har också varit "min gren". Effektiv, snabb, plikttrogen och med hundra bollar i luften samtidigt.

Förutom att jag gav allt på jobbet, så ville jag ju naturligtvis ge lika mycket till familjen och vännerna.
I vilket sammanhang jag än hamnar så blir jag automatiskt "kuratorn" till människor som dyker upp. De dras till mig som magneter och jag är aldrig sen att hjälpa, råda, stötta och peppa.
Jag har verkligen försökt att stå emot, men mitt hjärta klarar inte det.
Jag är även genuint i intresserad av andra människor.
Jag är en HSP-person och vi fungerar så av naturen.
HSP= en högkänslig person.
Det kan vara en gåva, men även är förbannelse. I mitt fall har det varit en börda att bära, men inte nu längre.
Jag har lärt mig hantera denna "sensitiva begåvning"bättre med åren. Min kroniska smärta har även tvingat mig att avstå saker och prioritera bland livets alla måsten.

Jag har läst otroligt mycket om HSP sedan jag kom på att jag var just högkänslig. Att läsa hur andra tacklar detta karaktärsdrag och de böcker som finns i ämnet har hjälpt mig otroligt mycket.

Många av oss högkänsliga tror att vi är skapta för att hjälpa till. Det finns liksom planterat i vårt DNA.
Jag har i hela mitt liv haft svårt att sätta gränser. Inte gentemot barnen konstigt nog. Frågar man dem så har jag varit en sträng mamma, men med en stor dos kärlek och uppfostrat enligt "frihet under ansvar"
Det är på jobbet och privat i min relation med vänner jag varit värdelös med min gränssättning.
Många högkänsliga bränner ut sig och lider av psykisk ohälsa och jag är inte något undantag.
Mår så dåligt att jag tillslut inte har något annat val än ta ansvar för mig själv. Annars går jag under.
Lägg till kronisk smärta till allt detta så har ni mig. Voila!

Det är när jag tar hand om mig själv, sätter gränser och säger nej som jag kan hjälpa lagom.
Jag kan uppfylla mitt syfte, mitt livskall och samtidigt ha energi kvar till mitt eget liv.
Jag tror inte alls på "Sköt dig själv och skit i andra". Hur andra tänker i den frågan är upp till dem och deras samvete. Jag följer mitt och jag vill vara en medmänniska.

Jag kan inte tvinga mig själv att gå förbi en situation eller blunda för den, då jag vet att jag kan göra skillnad.
Missförstå mig rätt. Jag VET att jag inte kan "rädda världen" och att min lilla goda gärning är för liten för det, men många bäckar små. Vi alla kan göra litegrann. Om vi vill. Om vi orkar.
Om vi vågar.

Jag kämpade emot min högkänsliga sida länge. Under en lång tid av mitt liv hade inte lust och ork till att vara hon som alla sökte sig till för att hämta energi.
Läste självhjälpsböcker och gick i terapi tills en dag jag träffade en terapeut som hade en annan teori.
Hon sa att det inte var mig det var "fel" på. Hon sa att fler skulle vara som mig och världen skulle se annorlunda ut. Hon sa även att jag skulle fortsätta att vara jag, MEN att lära mig att hushålla med min egen energi först. Hitta min på-och avknapp. Jag tog hennes ord på allvar och insåg att jag kommer alltid att vara den hjälpande/vårdande och att det inte är något fel med det, så länge jag inte slår knut på mig själv för att mätta andras behov.

Så jag har numera tackat JA till tjänsten som ambulerande medmänniska ~ på mina villkor.
Så länge jag är låg på energi ger jag minimalt till andra.
När det sedan är påfyllt, så ger jag av mitt överflöd. Jag mår bra av att ge och det går inte att ändra på det.
Jag är född med det.

När energin är på topp, då blir jag "Sara all over the place igen"
Ser människor i ögonen, ler med hjärtat och bekräftar. Tar en pratstund med någon som är ensam. Ger av mig själv och min energi.
Jag är närvarande och det kostar inte på att lägga mig själv åt sidan en stund.
Dessutom får jag tillbaka det jag nyss gav bort, flera gånger om.

Privat med familj och vänner har jag blivit mycket bättre på att ta hand om mig själv, vila, prioritera, säga nej och säga ja.

Jag kommer även in i perioder när jag är snudd på skygg i långa perioder.
Jag avskyr mingel av alla de slag och hatar överraskningar. Mitt liv har bestått av en rad obehagliga överraskningar, så jag har fått nog av den biten. Högtider är också dagar då jag gärna drar mig undan och låtsas som om det var "vilken dag som helst". Jag har så svårt för den där "nu är det julafton och vi ska vara sååå lyckliga" känslan jag får.

När jag får umgås kravlöst och vara mig själv med min närmsta familj och de vänner jag valt är jag som lyckligast.
Och när jag får ge det där lilla extra till människor som behöver det.
Ge utan att förvänta sig något tillbaka. Villkorslöst.

Jag har i hela mitt liv känt en liten gnagande känsla av skuld över att jag haft det bra. Inget överflöd ekonomiskt eller materiellt, men jag har haft en trygg familj, hus, mat för dagen och vänner.
Jag tror att det där tjatet om "barnen i Afrika" under hela min uppväxt på 70-talet påverkat mig negativt faktiskt.
Jag vill hela tiden ge mer.
Råkar jag må riktigt bra en period, så går jag runt och väntar på någon form av katastrof.
Att vara i nuet och faktiskt njuta av det är det svåraste som finns, i alla fall för mig.

Njurdonator, fadder, blodgivare känns inte tillräckligt. Men det ÄR det ~ för jag för vad jag kan och det är det allra viktigaste.

Ibland känns det som att "sjukdomen" kom hit för att säga mig något i stil med att: Sitt i båten, dygnet har bara 24 timmar, du gör tillräckligt osv.
Hade det inte varit för smärtan, så hade jag ju gått på som förr.
Alltid steget före. Alltid prioritering på andra än mig själv.

Efter 5 år med kronisk och tidvis väldigt svår smärta, så ser mitt liv ut på ett helt annat sätt än innan.
Mycket från förr saknar jag, men en hel del kan jag faktiskt leva utan.
De vänner som försvunnit är väl det jag sörjer mest. Men ser man inte sjuk ut på utsidan är det nog många som inte förstår. Eller så fanns de i mitt liv och jag i deras av en orsak.

By the way så är oändligt glad över de vänner som finns i mitt liv idag. Det känns ärligt och äkta med dem.
Och naturligtvis kan jag inte tacka min familj nog många gånger för att de står ut med mig.
Jag är en svår person.
Svår men snäll.
Stark och skör.
Extrovert och introvert.
Ledsen och glad.
Modig och feg.

Ja, det var väl allt.

Allt är inte sockersött,
fjäderlätt, rosenrött
allt går inte som en dans
idyllen brister någonstans

allt är inte mys och pys
gulle-dig och fredagsmys
allt går inte som på räls
nog händer det att tårar fälls

bråk och tjafs och hårda steg
en blick så vass, en mun som teg
allt har inte sagoslut
ibland så längtar hjärtat ut

tjat och gnäll och ekorrhjul
stök och bök och vardagsstrul
egentid som aldrig finns
förälskelse man bara minns

nej allt är inte rosenrött,
fjäderlätt, sockersött
allt har inte guld i mund
jag älskar inte varje stund

men glimtar finns av lyckorus
ömhetsblick och glitterljus
trygghetslugn och vardagsro
det ljuset ger mig kärlekstro

~ Okänd ~

Hej hopp!
Jag är värdelös på att uppdatera.
Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. Ingen jag känner vet att jag bloggar och jag har inga läsare vad jag vet. Därför behöver jag ju inte känna mig manad att skriva eller leverera på något sätt. Mitt skrivande är ju inte på något sätt en jakt på läsare, kommentarer eller likes. Så skönt när det är så.

Jag skulle börjat arbetsträna redan i januari, men måste ha ett ok från Försäkringskassan för att kunna kicka igång detta. Jag var på arbetsintervju i december och först nu fick jag beviljat tre månader.
Så om allt går som det skall så börjar jag på en korttidsavdelning till veckan. Jag ljuger om jag säger att jag inte gruvar mig.
Det känns som att ingen tror på mig längre. Ingen rolig känsla alls.
Det är svårt att veta vad jag orkar/kan efter en sjukskrivning på 2,5 år.
Sen att åter igen byta arbetsplats.
Ny chef, nya kollegor, nytt sätt att arbeta på osv. Det är tufft om man är frisk och det blir hundra gånger tuffare för mig tyvärr. Jag har liksom oddsen att lyckas emot mig.

Vi har en ny chef igen på min nuvarande arbetsplats. Jag vet inte hur många som kommit och gått.
Jag har slutat att räkna.
Som sjukskriven är min enda kontakt med chefen de gånger jag lämnar mitt sjukintyg till henne.
Hon ringde förra veckan och frågade mig varför jag inte plockat ur mitt skåp och lät både sur och irriterad.
Jag förklarade att jag fortfarande har min tjänst kvar där och att så länge jag inte börjat på någon ny arbetsplats har jag skåpet kvar.
Bara tanken på att hon rotat igenom mitt skåp känns olustig.
Jag känner mig mest bara som en börda, nåt litet skräp hon vill bli av med ~ helst igår.
Jag bestämde mig för att lägga det där otrevliga samtalet bakom mig och inte ta illa upp.
När man går runt med känslan av att bara vara en belastning så är det svårt att inte bli sårad och ledsen.
Jag blir ett lätt offer, då jag är så skör och har så dålig självkänsla att jag ber om ursäkt över min existens bara någon tittar på mig.
Det är för tusan jobbet som gjort mig sjuk. En dysfunktionell arbetsplats i kombination med dålig ledning och min skyhöga arbetsmoral.
Det är inte JAG som ska be om ursäkt. Det borde inte vara lagligt att arbeta under såna omständigheter som vi fick göra. Ändå slog vi larm gång på gång, men ingen hjälpte oss. Vårt starka fackförbund valde att blunda för detta. Allt för att det ska se snyggt ut utåt.
Att 75% av personalen på just min våning hamnade i en långtidssjukskrivning var det inte heller någon som drog nån notis om.
Äsch då, vi kan ju ersättas!
Jag far väldigt illa de få gånger jag besöker jobbet och ser hur allt bara raserats. Hur dåligt de få kollegor som jobbar kvar mår.
Ingen varken ser eller hör dem.
De ska bara jobba effektivare och springa fortare ~ helst på halverad bemanning. Många nickar och lyder order. Rasar ihop som små blöta fläckar när arbetsdagen är över och de kommer hem.
Jag kan för mitt liv inte tänka mig att någonsin mer jobba under såna omständigheter mer. Aldrig mer!

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen.

Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mörkast. Du som trodde på mig när ingen annan gjorde det.
Du som jag kallade vän är nu en främling. En främling på andra sidan klädsnurran. Men vad som skiljer dig från mamman med det skrikande barnet i barnvagnen eller expediten i kassan är att du är en främling på andra sidan som vet mitt namn.
Du är en främling på andra sidan som vet min historia, mitt liv och mina drömmar. Du är en främling som känner mig, men snart så kommer du vara en främling som kände mig. Snart kommer du bara veta de hemligheter jag hade då, de tårar jag grät innan den dagen du gick ut ur mitt liv och det livet jag hade fram tills den dagen.
Kanske är det okej att gråta lite ändå?

Nu är den äntligen över och det är ett helt år till nästa gång. Julen.
De flesta gillar jul och längtar efter den. Själv känner jag bara ångest.
Jag tycker julen är ett enda stort spektakel.
Just denna känslan av att nu är det en "speciell dag", nu ska alla vara glada, alla ska må bra, alla ska ha trevligt och det ska bli en minnesvärd stund för alla. I can't handle that!
Jag vet att den som gör det kravfyllt är jag själv.

Jag har tänkt på varför jag känner som jag gör. Jag har ju haft fantastiska jular under hela barndomen. Jag och mina syskon har inte saknat något. Vi är uppvuxna i en trygg kärnfamilj utan fylla, bråk och elände på julen. Ändå känner jag sånt motstånd?

Jag tror det började när min mamma gick bort och den tradition vi var van vid skogs i spillror. Första året kändes som vi alla bara satt och låtsades. Det var så tydligt att HON saknades.
Hon var ju julen för oss.
Året därpå separerade vi och det blev inte självklart att få fira julen med barnen som jag var van vid.
Tack och lov löste vi det på ett bra sätt ändå och barnen har alltid fått firat med oss båda. Inte behövt välja eller känna dåligt samvete för att en förälder sitter själv osv.

Jag har jobbat nästan alla jular så långt tillbaka jag kan minnas.
Det är inget jag har något emot och det ger så oroligt mycket tillbaka.
Mina tankar går till alla som har det svårt under julen.
Det har alltid varit så och jag har än idag så svårt att se på denna köphysteri, detta utbyte av pengar, mat som inhandlas och kastas osv.
Det ÄR svårt att njuta och se på julen med tindrande ögon när man vet att det är så otroligt många som inte lever i denna välfärd.
Jag gör vad jag kan för att dra mitt strå till stacken. Skänker pengar, har fadderbarn, är blodgivare och kämpar för att få flera att donera sina organ.

Den här julen blev ändå bra.
Jag och Daniel åkte till min syster och hennes familj. Lite mat, lite prat och tomte naturligtvis. Att se glädjen i barnens ögon över både tomten och julklapparna värmde gott i hjärtat.

Just det. Julklappar. Jag har aldrig haft möjligheten att överösa mina barn med brötvis av julklappar.
Ensam med min lilla lön så har detta aldrig varit möjligt.
Jag vet inte om jag någonsin gjort det om jag hade haft möjligheten heller.
Jag är inte uppvuxen så själv.
Vi fick saker vi behövde som skridskor och skidor. Fokus låg på att umgås med familjen och släkten.
Jag har sett många skräckexempel på barn som river upp och kastar åt sidan utan att ens titta och glädjas.
Våra barn är otroligt glada och tacksamma över det lilla de får och jag är otroligt glad över det.
Jag har aldrig känt dåligt samvete över att de fått så få julklappar heller.
De har fått resa utomlands varje sommar och fått minnen för livet.
De har även fått mycket av vår tid och uppmärksamhet.

Jag hoppas att vi nästa år sitter i ett varmare land under en palm ~ långt bort från stress och press och julklappar i överflöd.
Så får det bli!

Dagarna rullar på. Samma samma varje dag. Vissa dagar följer jag duktigt mitt schema och tar mig upp, bokar in en fikadejt, tar en promenad osv. Dessa dagar kan jag räkna på min ena hand.
Oftast orkar jag bara inte...
Att bara kliva upp tar emot.
Smärtan är en sak. Den har jag lärt mig att leva med. Men att varje dag är så fruktansvärt grå.
Jag har varit hemma 27 (!!!) månader nu. I början var det lätt att vara hemma. Jag var så fysiskt och mentalt utmattad att jag bara sov första veckorna. Åt starka värktabletter som gjorde att dagarna liksom flöt in i varandra. Hade så fruktansvärt ont att jag räknade timmar, sekunder och minuter tills jag fick ta nästa tablett. När smärtan väl lättade var ett obetalbart ögonblick.

Nu är jag mycket bättre och tar bara Citodon vid behov.
Jag har tidigare alltid varit rädd för mediciner, livrädd faktiskt.
Nu är jag inte rädd för något som får mig att må bra. Sjukvården kastar frikostigt allt jag ber dem om över mig, så det har inte varit ett problem.
Men jag vill inte fastna och bli beroende. Jag var beroende mot slutet. Tog inte medicinen för att jag behövde den, utan tog den för att jag fick en fruktansvärd abstinens av att inte ta den. Beslutade mig en dag för att nu får det vara nog.
Kroppen skrek efter den verksamma substansen och jag kände att fortsätter det så här hamnar jag i ett missbruk. Jag har aldrig tagit mer än jag varit ordinerad. Men det var väldigt nära att jag gjorde det.
Detta var i somras. Jag åkte till stugan, låste in mig och upplevde de värsta dygnen i mitt liv.
Men sen var det verkligen över!
Jag blev klar i knoppen på ett sätt jag inte varit på länge. Så himla skönt och sä himla värt det.
Efter den upplevelsen förstår jag missbrukare på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare.
Det är drogen som har makten över dig och ingenting annat betyder något. Hur konstigt låter inte det?
Jag tänkte alltid tidigare att man har ett val. Det har man, men så lätt är det inte.

Är så glad över att jag inte tar alla dessa mediciner längre.
Visst, de hjälper i början, men efter ett tag gör de verkligen mer skada än nytta tyvärr.
Jag har också tänkt mycket på min lever som ska ta hand om skiten.
Den måste ju ha lidit alla helvetes kval. Huga!

Jag går nu i regelbunden terapi för att lära mig leva med min nya konstanta oro. Jag är orolig över precis allt och för skör för att fungera som människa. Min andning fingerar inte automatiskt längre. Varje andetag måste jag anstränga mig för att andas in och andas ut. Jag får liksom friats ut luften ibland. Det är en konstant tyngd över bröstkorgen. Så himla jobbigt. Jag tänker att man andas ju annars utan att ens tänka på det. Det sköts ju bara av sig självt.

Jag har alltid lyckats lägga locket på och sysselsatt mig så mycket jag bara kunnat för att slippa känna och tänka.
Alltid fullt ös, även under småbarnsåren.
Kunde inte vara ensam längre stunder med mig själv och såg till att vi alltid var på språng.
Vänner, middagar, fester, gäster och resor. Så höll det på.
Det är först när jag blev sjuk jag var tvungen att tillbringa tid med mig själv. Då kom en massa tankar jag lagt locket på och en massa obearbetat skit jag släpat med mig i ryggsäcken. Sånt jag förträngt.
Sånt som gjort för ont att tänka på.
Sen den här masken utåt.
Alltid gladast. Se till att alla andra mår bra och sprid glädje till alla du möter ~ alltid. Jag kan bara ana hur svårt det måste vara för alla vänner att fasaden krackelerat nu.
Vad besvikna och lurade de ska känna sig. Ändå har många stannat kvar. Cirkusen är slut, strålkastarna har slocknat och clownen tar av sig peruken och näsan och gråter.

Idag tog jag äntligen mod till mig och besökte jobbet. Jag har inte satt foten där på ett år, trots att jag vet hur viktigt det är att hålla god kontakt med kollegor och ledning.
På tal om ledning så byter vi ju chef titt som tätt, då ingen mäktar med den alltmer tuffa rollen.
Detta var den tredje chefen jag var tvungen att presentera mig för inom loppet på två år.
Det känns så otroligt utelämnande att ge mitt sjukintyg till en människa jag inte känner och aldrig har träffat.
Jag borde ju ha vant mig vid det här laget.

Mötet gick bra. Hon föreslog att jag skulle prova att gå natt och ev hjälpa till med administrativa uppgifter på 25%. Jag blir så himla kluven där.
Jag vill verkligen bort från min arbetsplats. Negativiteten och den föråldrade arbetssättet har grott fast i väggarna. Jag har stångat mig blodig för att försöka förändra till det positiva. Jag har slagit knut på mig själv för att alla ska få så bra vård som möjligt och få bestämma själv i så stor utsträckning det är möjligt.
Varför ska man hamna i personalens makt utan rätt till självbestämmande bara för att man blir gammal eller sjuk. Det är precis som om man inte är värd något längre.
Jag tänker hela tiden på hur jag själv skulle vilja bli behandlad och utgår från det när jag vårdar andra människor. Naturligtvis delar alla inte mitt synsätt och det har plågat mig många gånger när jag sett att kollegor inte är snälla.
Jag har sagt ifrån själv och även pratat med chefen, men det har inte hänt något. De är kvar och får fortsätta bestämma och utöva makt mot svaga människor som inte kan försvara sig. Förjäkligt är vad det är!

Eftersom det finns rätt många av den här sorten på min nuvarande arbetsplats har jag lovat mig själv att ALDRIG återvända.
Lättare sagt än gjort när det finns 200 personer som står i kö för annan tjänst före mig.
Det gör det svårt för mig att söka en tjänst direkt efter en 26 månaders sjukskrivning också.
Vem vill ha mig och min "ryggsäck" liksom? Jag är en kämpe och har kämpat ända in i kaklet innan jag hamnade här, men det vet ju inte dom. De ser ett sjukintyg med en massa koder för diagnoser.
Det ser ju nästintill ut som jag vore död om man lusläser det.

Jag hoppas innerligt att nån ger mig en chans att visa vem jag är, vilka styrkor jag besitter och hur bra jag är när jag får jobba med saker jag brinner för.
Jag är bra och jag tvingar mig själv att se mig själv i spegeln varje dag och säga det högt.
Jag duger. Jag är "good enough".
Det räcker så.