Sakta men säkert återhämtar jag mig och känner mig starkare fysiskt. Deppigheten ligger kvar som en slöja över mig, men jag väljer att vänta och se. Inte så mycket mer jag kan göra än att leva på som vanligt. Smärtan i benet är också kvar. Bara det inte är en blodpropp, men då skulle det väl vara varmt och svullet?

Jag bokar in fikadejter med vänner som står mig nära. Solar, läser och umgås med familjen. Promenerar runt sjön med ljudbok i lurarna. Längtar efter att få resa utomlands. Men vågar jag? Vi gör slag i saken och bokar en resa. Vädret här hemma brukar minst sagt vara väldigt opålitligt och vi behöver miljöombyte, sol och tid tillsammans efter en mycket tuff vinter och vår.

En och en halv månad senare åker vi till vårt älskade Turkiet. Vi har varit där varje sommar sedan barnen var små och älskar vårt hotell, vännerna vi lärt känna där, maten och klimatet. Jag hade konstigt nog svårt att glädjas åt resan, fast jag vet hur lycklig jag varit alla andra gånger vi tryckt på boka-knappen. Kanske är jag bara orolig? Jag vet inte. Känner inte igen mig själv längre....

Vi har en fin vecka i solen. Jag låg mest och läste vid poolen. De andra var mer aktiva. Jag ville bara vara för mig själv och ligga och läsa. Den enda gången hjärnan inte överhettas av tankar, är när jag flyr in i bokens värld. Där kan de inte nå mig.
Jag tejpar noga alla ärr för att kunna vistas i solen. Köpte en tankini innan (ett badlinne som täcker magen) men det blev alldeles för varmt att ha den.
Jag har köpt lite nya klänningar på H&M. Efter viktraset har kan jag helt plötsligt ha stl 38/40. Jag har även fått en jättefin klänning av min kompis V. Har fått flera komplimanger när jag haft den på mig. Jag har svårt att ta emot komplimanger. Typiskt svenskt kanske?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...