Ja, hur gör jag nu?
Jag ÄLSKAR mitt jobb och 25 år i yrket bevisar ju verkligen att det är så. Eller gör det? Det finns ju människor som halkar in på ett bananskal och sedan "blir kvar", fast de egentligen drömmer om något helt annat och sorgligt nog kanske tom "brinner för" något helt annat.
Jag är inte en av dem.
Jag skulle omöjligt kunna bli kvar om jag inte älskade det jag gjorde och fann det så meningsfullt.

När man går hem efter en bra dag, när man tillsammans med sina kollegor gjort sitt allra yttersta för att sätta guldkant på en annan människas vardag och lyckats.
Vi är som spindlar i ett nät som jobbar mot samma gemensamma mål.
Ofta saknar vi de verktyg och resurser som krävs, tiden är knapp och kraven på oss bara ökar.
Ändå fixar vi det. Ofta fixar vi det.
Känslan som infinner sig när man får den där tacksamma blicken, det där speciella leendet eller den obetalbara kommentaren av någon man gjort dagen lite bättre för är fantastisk.
Även fast fötterna värker och kroppen känns blytung när man efter dagens slut står där och byter om vid sitt lilla plåtskåp, så går man hem med lätta steg och ett dansande hjärta.
Jag har nämligen ännu en dag gjort mitt allra yttersta för att sätta guldkant på en annan människas dag igen.

Det kan också vara tvärtom.
Jag har hållit en hand i min och hjälpt en annan människa att släppa taget för att vandra över till "andra sidan".
Detta har jag gjort 64 gånger för att vara exakt och jag minns varenda en.
Jag minns fridfullheten och anletsdragen hos varje människa som lämnat jordelivet.
Allting slätas ut och det finns inga spår av varken rädsla eller smärta längre.
Jag har tyvärr också minnen av gånger då döden kommit plötsligt och vi inte hunnit vara med.
Skuldkänslorna som kommer när något sånt har hänt har många gånger varit jobbiga att bära.

Nu är det dags för mig att säga "tack och adjö" till äldreomsorgen ~ för alltid. Det är något jag borde ha gjort redan 2012 när min kropp inte klarade av detta tuffa fysiska jobb längre. Men....var sak har sin tid.
Beslutet har under fyra år mognat fram. Jag har provat och provat och nu har jag kommit fram till att jag kan inte ta död på mig själv och prova en gång till. Det går ju inte!
Det hade varit så mycket lättare om jag ogillat mitt jobb och om det inte legat mig så varmt om hjärtat som det faktiskt gör.
Visst har jag ogillat kollegor som inte gjort eller behandlat andra rätt.
Visst har jag haft ett antal mycket okunniga och oempatiska chefer.
Men jobbet har jag alltid gillat.
Det är först nu när det gått upp för mig att jag inte kan fortsätta med det, som jag förstått viken yrkesstolthet jag bär på och hur mycket det betytt för mig att få hjälpa/vårda.
För att inte tala om hur mycket jag under åren fått tillbaka.

Så vad gör jag nu?
Detta är det enda jag kan ju!
Vart har jag mina styrkor?
Vem vill ens ha en med min "ryggsäck", dvs långtidssjukskriven?
Just nu känns det som att hela min identitet håller på att suddas ut.
Man ÄR inte sitt jobb, sägs det.
Men jag har nog varit mitt jobb, eller jobbet har varit en del av mig känns det som.

När jag ser vad jag skrivit nu, så ser jag bara ett enda stort gnäll.
Jag ser även en lång kärleksförklaring till mitt yrke och det som varit.
Jag är tacksam över mycket i livet också, tro inte annat!
Men den här bloggen är min ventil, mitt andningshål, där jag skriver om mina innersta tankar och funderingar. Jag delar nämligen inte dem med varken familj eller vänner.
Familjen vill jag vara stark inför.
De har lidit nog av att jag varit "sjuk" och bland vännerna är jag ju "den glada", den stöttande och den som lyssnar och råder. En roll som jag tidigt intagit och som har varit/är helt hopplös att säga upp sig ifrån, hur mycket jag än försökt.
Jag är så tacksam över att jag kan skriva här, även om ingen läser.
Att få skriva av sig är balsam för själen.

Nu ska jag göra en kopp örtte och läsa en bok vi ska prata om på nästa bokcirkel. Vad vore livet utan böcker?
Att läsa är också ett sätt att fly verkligheten för en stund och att läsa är även att resa.

Det var allt för idag!
~ Glöm inte bort att du är värdefull ~

Livet går vidare.
Jag pratade med min terapeut häromdagen om min resa och vi kom då på vilka framsteg jag ändå gjort. Jag lyssnar på kroppen på ett helt annat sätt idag. Jag känner igen varningssignalerna och hinner många gånger dra i nödbromsen i tid. Jag har lärt mig att säga nej, utan att behöva förklara mig och är i det stora hela mycket mer snäll emot mig själv.
Jag brister fortfarande ibland och tappar omdömet helt, men inte lika ofta som förr ~ tack och lov!
Mer om detta nedan :)

Detta har inte på något sätt varken varit självklart eller enkelt.
Jag har trampat på många minor och fått göra om ~ göra rätt.
Mycket av detta handlar ju om acceptans. Det måste få ta tid, göras annorlunda och hela tiden med eftertanke.
Det är lätt att acceptera när man mår som en påse nötter, men det är de dagar livet nästan känns som innan och man har kraft och energi, som det är så fruktansvärt svårt att hålla igen. De dagar jag känner mig som förr, får jag en sådan enorm obeskrivlig livslust och känner en sån glädje. Då ska jag "leva igen" de fyra år jag tycker mig missat.
Full fart framåt! Jag bokar in fikadejter med vänner jag försummat, jag bjuder på middag, jag startar upp en massa projekt hemma osv.
Det finns en röst inom mig som knackar mig på axeln och säger: "Sakta i backarna! Du är långt ifrån återställd!
Jag skrattar åt den rösten just då för jag känner ju att jag verkligen ÄR tillbaka på banan igen.
Naturligtvis är det ju inte så!
Den kloka rösten hade rätt.
Naturligtvis.

Det blir inte bättre för att jag analyserar sönder allt heller.
Jag har verkligen läst ALLT om nervskador, utmattning, trött hjärna och har svart bälte i all info som finns om de mediciner jag tar.
Det har tom gått så långt att det är JAG som numera föreslår nya mediciner till mina läkare och förslag på vilken styrka och vad som bör kombineras.
- Varför inte, suckar doktorn uppgivet och gör precis som jag föreslagit.
Jag har blivit min egen expert. Inte för att jag egentligen vill. Jag skulle tacksamt och tryggt vilja luta mig tillbaka och lita på sjukvården och expertisen. MEN jag kan inte!
De har flera gånger ordinerat läkemedel som inte passar med varandra och är direkt olämpliga tillsammans.
Jag har kunnat drabbats av Serotonergt syndrom, dvs ett livsfarligt tillstånd av akut drogförgoftning, som kan inträffa om man blandar en läkemedelsgrupp med en annan.
Vad som hade hänt om jag inte haft mitt "sjukliga kontrollbehov" och varit påläst om detta innan?
Det vill jag helst inte tänka på.
Ibland är kontrollbehovet ett gåva och andra gånger en förbannelse.
Denna gång var det min räddning.
Nackdelen med att vara påläst och vårdpersonal till yrket är att de ibland förlitar sig på mig. Fast det borde vara tvärtom.
Ett exempel är på sjukhuset efter min operation, då de frågade om jag kunde dra min kateter själv, då de inte hade tid för det.
Jag gjorde det och kände mig lättad över att få göra det själv, då det kändes genant, men egentligen var det ju deras jobb.
Jag hamnar ideligen i liknande situationer. Där ska jag också bli bättre på att säga nej och sluta vara "fröken duktig".

Jag har som sagt mått bättre en längre tid nu. Närmare bestämt nästan fyra (!!!!) veckor på rad. Både psykiskt och fysiskt. Jag har varit piggare, krävt mindre sömn, somnat utan sömntabletter och känt mig gladare, utan att det är "krystat" och "på låtsas". Under den långa tid jag varit låg och orkeslös kändes det tillslut som att jag skrattade på låtsas, dvs när det förväntades av mig. Jag kände mig som i en egen bubbla och alla andra var utanför.
Eftersom jag har svart bälte i "social kompetens" så märktes detta aldrig av de utanför bubblan. Jag vet exakt vad jag ska säga och när.
Det är som ett intränat mantra.
Jag kan det i sömnen.

Under den tid jag nu mått bra har jag hunnit koppla in HUR-enheten i min kommun för omplacering till nytt arbete. Jag har pratat med Försäkringskassan och min läkare om Arbetsträning. Tackat nej till fler samtal hos psykologen.
Varför gå dit och ta upp plats för "bättre behövande", jag är ju frisk nu.
Tack och lov så sa min terapeut till mig med sträng röst att omedelbart tänka om ~ tänka rätt.
Bara för att jag mått hyfsat några veckor, så måste det inte betyda att jag är frisk - återställd - på banan igen. Och vet ni!? Hon har såååå rätt!
Hon känner mig mer än vad jag gör själv. Det är nästan lite kusligt.

Efter de jobbiga veckor som varit kände jag mig mer dränerad på energi än någonsin.
Började bläddra bland sista minuten resorna. Mest bara som ett tidsfördriv i början. Att få titta på de vackra bilderna och drömma sig bort för en stund är balsam för själen.
Inte trodde jag väl att mitt finger bara på några sekunder skulle ha tryckt på "boka-resa-knappen"
Visserligen hade jag några korvören på mitt resespar, men ändå.

Jag åkte till solen och värmen en vecka igen. Värmen gör mig så gott. Det är den enda gången jag är nästintill smärtfri. Det är svårt att förklara för någon som inte lider av daglig/kronisk smärta hur mycket värt det är att få den där sista gången utan den smärtan.

Den här resan var väldigt annorlunda, då jag reste helt ensam.
Jag är en übersocial person och vill gärna dela mina upplevelser med någon och har aldrig haft en tanke på att resa själv förr. Jag har beundrar människor som går på café själv, ser bio själv osv.
Efter att ha blivit "sjuk" är ju inte lika social länge. Har blivit mer och mer ensam. Det är till en viss del självvalt, jag orkar ju inte längre vara den som drar i saker och fixar och donar.
Sen har ju många vänner försvunnit. Jag antar att det är naturligt att det blir så. Vänner kommer och går och vissa består livet ut.

Åter till resan.
Jag kände mig redan på Arlanda som en liten fjärt ute på rymmen.
Min hjärna kan ju inte hantera alla dessa intryck numera, så jag fick tom be om hjälp med incheckning av bagaget. Jag som är resvan och har gjort detta hundra gånger förr (!!!)
Jag fick hjälp och låtsades som att jag gjorde detta för första gången.
Tänk om de bara visste *ler*
Sedan gick allt som på räls.

Att tillbringa mycket tid med sig själv ensam var både positivt och negativt.
Det positiva var att jag blev stärkt av att se att jag faktiskt klarade av allt på egen hand. Människor kommer fram och pratar och söker en helt annan kontakt när du reser själv. Jag fick under denna resas gång många nya bekantskaper och har samtalat mycket med otroliga många människor. Jag tror inte vi "sett varandra" om jag reste i ett sällskap.
Jag grät väldigt mycket under den här resan. Det var som om en stor klump av sorg jag burit på bara lossnade.
Jag gick sönder en smula under de första dagarna. Med solglasögonen på satt jag mest bara och lät tårarna strömma fritt. Det kändes befriande, samtidigt som jag några gånger kände att jag var tvungen att ta mig samman och stoppa flödet på något sätt. De gånger jag gråtit klart var jag helt slut. Jag är så van att hålla allt inom mig och svälja den där klumpen som bara växer sig större och större i min hals. Nu var den klumpen helt plötsligt upplöst och borta.
Ibland visste jag inte vad jag grät för, medan andra gånger utlöstes det av att jag blev bländad och rörd av något vackert. Allt var så vackert på detta ställe att det var svårt att ens hålla tillbaka tårarna om jag blundade.
Sedan finns det en stor sorg inom mig över att allt blev som det blev och den har jag väl inte riktigt släppt ut. Nu fick jag tid i min ensamhet att sörja, älta och framförallt tänka.

Jag läste många böcker under mina många timmar på stranden. En bok berörde mig djupt och den heter "I skymningen sjunger koltrasten" och är skriven av Linda Olsson.
Den handlar om olika människoöden och hur de vävs samman och vad vänskap kan leda till. Den väckte så otroligt många känslor hos mig. Jag kunde känna hur det såg ut. Känna dofter. Kanske berörde den mig så djupt eftersom jag i detta ögonblick också var så otroligt skör som människa? Jag ska verkligen läsa den igen.

Jag gick ut själv och åt på kvällarna. Ofta så sent som kl 22.
Hittade en fin liten restaurang på en trottoar. Ett enkelt ställe med plaststolar och rutiga dukar.
Fastnade för köttbullar, ris, yoghurtsås och en röra med aubergine. Så gott! Min resebuffert var endast 150 kr/dag och det visste jag att jag gott och väl skulle klara mig på om jag bara skulle äta och inte shoppa något. Det räckte till och blev över. Jag klev alltid upp vid lunchtid och gick ner och åt något lätt på stranden och sedan blev det bara middag utöver detta.

Sista tre dagarna hade jag en hemlängtan som var enorm.
Längtade så det värkte i hjärtat efter min familj och katterna. När jag skriver "familj" innefattar det också mina närmsta vänner. Familjen är vänner du själv väljer och jag tror inte alls på att "blod är tjockare än vatten"
Sån är jag.
Man saknar ibland inte det man har när man har det för nära. Distansen till allt och alla man älskar är väldigt nyttig ibland. Jag räknade inte dagar den sista tiden ~ jag räknade faktiskt timmar.

Jag känner stor tacksamhet över att fått åkt iväg ännu en gång.
Nästa gång vill jag visa Daniel alla platser jag besökt. Jag vill så gärna göra detta med honom vid min sida.
Jag ser på allt med andra ögon sedan jag kommit hem.
Första kvällen hade de städat och tänt ljus hela lägenheten.
Jag stod där med min buckliga resväska och det slog mig hur fint vi bor och vad jag älskar mitt hem och alla som bor är.
Ja, distans kan öppna ögonen på en och faktiskt få en att se vad man har.
Jag har det bra ~ trots allt.

[Bild]

En låååång paus i mitt bloggande blev det. Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Jag har mått bättre rent fysiskt, men psykiskt har det varit oerhört tufft. Mycket tufft.

Beslutade efter resan till Spanien att trappa ut Vanlafaxinet, som gav mig vidriga biverkningar som aldrig gav med sig. Enorma svettningar. Vi pratar byta lakan två gånger per natt. Alltid svettig och med en känsla av att vara ofräsch dygnet runt. Hjärtrusningar/hjärtklappning var också en mycket obehaglig biverkning.
Jag blir ju så rädd när jag känner något i hjärttrakten, då vår mamma dog endast 54 år av att hjärtat bara stannade. Utan en förvarning lämnade hon oss en mulen eftermiddag i maj 2002.
Naturligtvis har detta färgat mig och mina syskon för alltid. Jag har varit inställd sedan dess på att jag nog inte heller kommer att bli så gammal. Jag VET att det är självplågeri att överhuvudtaget tänka så, men jag kan bara inte stoppa mina tankar.

Positivt med detta då?
Jo, jag har sedan den dagen då detta hände levt varje dag som om det vore den sista. Ätit på finporslinet, rest allt jag har kunnat, firat vardagen med god mat och vänner som betyder något, gjort saker som vi annars förmodligen hade skjutit upp på framtiden osv. Jag blev bättre på att leva och vara här och nu när detta hände med vår mamma.
Jag förstod i samma sekund som denna hjärtskärande sorg drabbade oss att livet ÄR här och nu och att vi inte är odödliga. Så är det något jag varit bra på så är det att leva. Ända fram tills jag drabbades av utmattning och och sjukdom för 4 år sedan hade jag svart bälte i att leva. Tänker så här i efterhand att det kanske var mitt sätt att leva i turbofart och att försöka klämma in så mycket som möjligt i "livet" som gjort mig utmattad tillslut.
Det kan ha varit en bidragande faktor, tror jag.

Nu är det tvärtomtänk.
Allt måste prioriteras om och jag måste hitta ett nytt sätt att leva på.
En ny strategi ~ som fungerar.
Sedan min resa ner i avgrunden och upp igen tillbaka till livet vill jag inget hellre än att stanna där jag är nu.

Jag har haft stor hjälp av min terapeut Anna. Denna vackra, ärliga, visa och kloka kvinna har varit ett oersättligt stöd för mig under de senaste två åren av min resa.
Min resa tillbaka till livet.
Jag har fått redskap som kommer att hjälpa mig att undvika att hamna där jag en gång var igen. Det finns inga garantier, jag vet. Jag måste jobba med mig själv varje dag fortsätta att förändra mitt beteende.
Fortsätta vara snäll emot mig själv och inse mina begränsningar.
Nu ska jag påbörja resan till ett normalt liv igen. Jag ska så smått börja arbeta igen. Det kommer att bli tufft, men jag ska klara det.
Jag har levt som i en egen liten bubbla de senaste åren. I den bubblan har det inte hänt särskilt mycket, men ändå har tiden på något mystiskt sätt bara runnit iväg.

Tillbaka till det jag skulle skriva om. Nedtrappning av Venlafaxin.
Jag bestämde mig för att sluta för att bli av med de biverkningar jag dragits med. Där började helvetet.
En ångest jag aldrig tidigare upplevt. Skakningar, frossa, huvudvärk och blixtar i huvudet, sk brain zaps.
För varje ny sak jag fokuserade blicken på så blixtrar det till i hjärnan. Ofta inte bara en stöt, utan 3-4 på raken. Så fruktansvärt obehagligt.
Jag låg instängd i sovrummet med neddragna persienner och försökte vänta ut detta helvete. Det måste ju ha ett slut liksom.
Dagarna gick och detta fortsatte.
Jag var tillslut så utmattad och tålde varken ljud eller ljus.
Bestämde mig för att bo några nätter i vår stuga, en mil härifrån.
Miljöbyte och ensamhet måste väl göra gott, resonerade vi.
Älskar att vara i stugan.
Sagt och gjort så åkte jag dit och med en enkel liten packning bestående av böcker och lite smått och gott att äta.
Det blev ingen trevlig vistelse, som jag trott. Jag har faktiskt aldrig känt mig så ensam och ynklig i hela mitt liv. Ensamhet måste vara självvald för att uppskattas.

Panikattackerna avlöste varandra och jag hade tillslut svårt att hantera dem. Måtte detta vända nån gång.
En natt mådde jag så dåligt att jag ringde Akutpsyk för att få hjälp. Fick prata med en nonchalant sköterska som sa: "Du får väl lägga in dig då om du nu mår så dåligt"
Jag ringde för att höra mig för om det fanns något lugnande att få under denna vidriga nedtrappning.
Med det bemötande jag fick så är det ju inte konstigt att människor hellre dör hemma än söker hjälp.
Hade jag haft kraft, mod och styrka så hade jag ringt hennes chef och berättat om det bemötande jag fick. Jag hoppas innerligt att det inte händer igen. Det finns olämpliga personer inom alla yrken och detta var verkligen en av det slaget.

Nu har det gått en månad och jag har genomlidit hela nedtrappningen.
Det är ÄNTLIGEN över!
Blodtrycket normalt igen och alla hemska biverkningar är ett minne blott.

Jag känner mig fortfarande lite svajig rent psykiskt. Sånt här tar tid och måste få ta den tid som behövs.
I hela mitt liv har jag letat genvägar och snabba resultat ~ vad det än gäller. Fort ska det gå.
Här måste jag tänka om.
Detta är inget quickfix.