Sent på kvällen kommer jag hem. Det känns som om jag varit borta en evighet. Radhuset är städat och det är undanplockat (på killars vis) men det duger absolut.
D jobbar natten och barnen är hos sin pappa. Jag vågar inte lägga mig. Har ingen dävert hemma och ingen som kan hjälpa mig upp. Jag hade inte trott att jag skulle bli så orörlig och klen. Har alltid trott att jag varit värsta "supermänniskan" med en högre smärttröskel än andra. Jag har definitivt trott fel.

Familjen N ringer och frågar om de får komma förbi. Jag välkomnar varmt lite sällskap och dukar fram kaffe och några kakor som jag hittar i en burk.
Jag känner mig pigg, nästan lite speedad. Kan det vara min höga dos av Morfin kanske?
En kvart senare knackar det på dörren och jag får en massa goa kramar och mina älsklingsblommor vita liljor. Familjen N är en familj som stått oss mycket nära under många års tid och betytt otroligt mycket för mig och barnen.
Vi dricker kaffe och pratar om ditt och datt. De förundras över att jag är så pigg. Jag blir brydd över det själv också, eftersom jag för några timmar sedan trodde jag skulle avlida av smärtan.

Resten av kvällen ringer telefonen oavbrutet. Jag svarar de närmsta, men inte alla. Har svårt att ta att alla tycker jag är en hjälte. I min värld är jag ingen hjälte. Jag är vanlig människa som tagit mitt ansvar och hjälpt en medmänniska att förhoppningsvis få leva några friska år till med sin familj. Så ser jag det.

Jag har längtat mycket efter mina närmsta vänner M och V.
De är de enda som vetat om detta hela tiden och även de jag pratat mest med. Jag valde att inte skriva något om utredningen på sociala medier, eller prata så mycket om det med ytliga bekanta. På jobbet var det oundvikligt, då jag var tvungen att byta pass för att ta prover och många gånger kom sönderstucken och omplåstrad till jobbet efteråt.

Under hela tiden på sjukhuset var det enda jag längtade efter och drömde i matväg en Lyxshake från Max. Matväg kanske var fel ord ?
Jag och M pratade om att ta en när jag kom hem. Sagt och gjort! Sent på natten hämtar hon mig och vi åker till Max och dricker en underbar Lyxshake. Jag har än idag svårt att glömma detta ögonblick, då det var så otroligt efterlängtat. D ringde från jobbet och höll på att sätta kaffet i halsen då han hörde vart vi var.
Senare på natten slog smärtan till med full kraft.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...