Första natten hemma blev hemsk. Visst var jag glad och tacksam över att komma hem, men oron och trycket över bröstet var konstant.
Ska man verkligen känna såhär?
Är det normalt? Jag hade en brännande, huggande smärta i vänster ben...en helt ny smärta jag aldrig känt förr.
Ont bak i ryggen, på vänster sida där njuren suttit. Molvärk. Vankar av och an. Det hjälper inte med enbart Alvedon. Jag måste ta de där starka kapslarna som man blir helt väck i huvudet av. Nöden har ingen lag. Sömnen blir orolig och jag får väcka D flera gånger för att han ska värma vetekudden. Värmen lindrar gott och jag lyckas skrapa ihop lite sömn på småtimmarna.

Natt blir till morgon och jag vaknar prick 5.30, precis som på sjukhuset. Får frukost på säng. Äntligen får jag träffa barnen också. Som jag längtat. Jag har aldrig varit ifrån dem några längre stunder nånsin.
Jag tar emot många samtal, blombud och kort de närmsta dagarna. Känner tacksamhet över de fina människor jag faktiskt har i min omgivning.

Dagarna flyter på. Tröttheten sitter kvar i huvudet, men kroppen känns lite lättare. Jag tar promenader runt sjön varje dag efter lunch. Blir fruktansvärt andfådd, men går plikttroget mina kilometrar i ur och skur. Efter två veckor slutar jag med smärtstillande. Sömnen däremot är obefintlig och jag får ringa doktor A för att få recept på sömntabletter. Han fixar detta omedelbart.
Jag tar en promenad till Njurmottagningen och M tittar på mina sår och lägger om dem. Allt ser bra ut. Jag har bara så ont i benet (som inte alls är kopplat till ingreppet) Skumt.

Pengarna kommer inte som de skall. Jag får 80 % av Försäkringskassan och resterande 20% från min kusins landsting. En donator ska ej förlora nåt ekonomiskt. Det står så i papperen, men verkligheten ser helt annorlunda ut.
Jag får kontakt med en kurator från P's landsting som tålmodigt berättar hur jag går tillväga och skickar en länk där jag kan gå in och dra ut papperen.
När jag ser allt jag ska fylla i och räkna ut är tårarna inte långt borta. Det är helt utanför mitt kunskapsområde och sedan donationen känns det som de opererat ut hjärnan också. Jag är inte som förr. Kommer jag någonsin bli det igen?

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...