Jag blir sjukskriven över sommaren. Konstigt nog känner jag ingen skuld över att jag "ställer till det" för mina kollegor. Jag tycker bara att det är skönt att slippa både jobbet och dem. Jag bestämmer mig för att ta tillvara sommaren och njuta i fulla drag och jag lyckas bra med det.

Vi åker utomlands och har en toppenvecka med god mat, sol, bad och ostörd sömn. Jag kan andas igen och känner sinnesro. Jag hinner träffa många av mina vänner den här sommaren. Vi grillar och umgås. Jag har slutat med alkohol pga att jag äter mediciner. Jag tittar längtansfullt på när de andra dricker rosévin. Jag älskar goda viner och tycker att de hör sommaren till, även om jag aldrig varit någon "stordrickare"
Det är mer för att det är gott och socialt. Jag läser böcker som aldrig förr. Fantastiskt att ha tiden till att ta dagen som den kommer, även om jag många dagar blir liggandes i sängen och planerna grusas. Jag väljer att ta det med ro. Det funkar ibland.

Det blir vår och sommar. Jag kämpar på. Ett vänligt ord, en kram och en tacksam blick från en vårdtagare gör att det är värt det. Alla dagar i veckan. Vi gruvar oss över sommaren och hur det ska gå på jobbet. Jag drömmer mardrömmar om att jag gör fel och flera får sätta livet till. Vaknar kallsvettig med ett tryck över bröstet. Jag sover vid det här laget bara med hjälp av sömntabletter. Vet inte vad som är bäst? Att snitta två timmar per natt i sömn eller sova på kemisk väg?
Jag som för något år sedan knappt vågat ta en Alvedon har resignerat och är beredd att svälja vilket piller som helst för att må bra.

En dag på jobbet får jag så ont i ryggen att jag blir paralyserad. Trotsar smärtan (som vanligt) och kämpar på. Det är ju midsommarafton och OMÖJLIGT att få in en vikarie för mig och mina kollegor fixar inte jobbet på endast två.
Tillslut går det inte längre. Jag ger upp och åker raka spåret till akuten. Läggs in på Ortopeden och får starka smärtstillande. Sover av och till och är tidvis helt smärtfri. Får dela rum med en gammal dement dam som pratar med mig hela natten. Hon vet inte vart hon är och varför. Svarar henne tålmodigt varje gång i hopp om att hon ska bli lugn. Personalen är stressad och har en otrevlig ton emot tanten. Tur att hon glömt det efter fem minuter, tänker jag.
Jag tar mig inte ur sängen utan hjälp och vill inte besvära personalen när de är så jäktade.
Dagarna går och jag orkar inte ta emot besök. Förstår att jag får vara glad över de dagar jag får ta upp en plats. Varför tänker man så? Jag har ju för tusan betalat skatt i hela mitt liv.

Efter fem dagar kommer en ointresserad och dryg doktor och säger att jag är utskriven. Röntgen visar diskbråck, men de ska inte opereras, utan läka ihop med tiden. Det är ljuvligt att komma hem och vara med familjen igen, även om jag får be om hjälp med det mesta. Tänk allt man tog förgivet förr när man var frisk. Ska man behöva bli sjuk för att uppskatta det? Vi är konstiga vi människor. Eller jag är konstig.
Jag äter Oxycontin och Oxynorm som om det vore Läkerol. Känslan när smärtan klingar av för en stund och jag känner det där härliga ruset är underbar. Plötsligt börjar jag känna en sån förståelse för de som missbrukar. Jag börjar gruva mig för att medicinen ska ta slut. Det känns som att jag inte kan leva utan den.

Jag blir uppringd av "Ängeln", min kurator och hon får mig att bryta mitt negativa tankemönster och se saker och ting ur ett annat perspektiv. Vi skrattar mycket och hon säger att hon känner igen sig mycket i mig. Jag behöver dessa samtal så mycket. Det är som att släppa luften ur ett däck. Befriande känsla.

Många fina vänner hör av sig. Några jag inte hade förväntat att höra av och några jag förväntar mig höra av lyser med sin frånvaro.
Konstigt det där.
Från jobbet är det tyst. Jag kan inte rå för att jag blir så ledsen. Jag vet att jag har för höga krav och förväntningar både på mig själv och andra. Men att ringa och höra hur en vän/kollega mår är för mig en självklarhet. Jag får sänka kraven och tänka att alla tänker inte som mig. Lättare sagt än gjort.

Kroppen strejkar mer och mer. Jag känner varningssignalerna, men ignorerar dem ändå. Gör mig riktigt illa i ryggen en kväll på jobbet. Vi har vid det här laget så hög vårdtyngd att vi knappt kan garantera god vård och den trygghet och säkerhet som utlovas. De som stått stadigt med fötterna på golvet och aldrig är sjuka blir sjuka. Naturligtvis ska vi göra deras jobb också. Det finns ju inga vikarier att tillgå. Vi blir tvugna att börja "maska" i jobbet och prioritera bort viktiga saker. Utåt skall vi hålls skenet uppe. Anhöriga får ingenting veta om alla nedskärningar och indragningar.
Jag känner mig som en bläckfisk med ett brett påklistrat "flygvärdinneleende"
Det finns de som klarar av denna arbetsbelastning bättre än mig. De bryr sig inte, stänger av och gör inte det som skall göras och verkar inte ha ett dugg dåligt samvete för det heller.
Jag kontaktar facket vid ett flertal tillfällen. Får väldigt dålig respons. Vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Media? Med risk för att bli av med jobbet. Det kan bli så. Två av mina fd kollegor gick ut i media och de blev av med sina jobb. Fast på papperet stod det pga "arbetsbrist", dvs att det inte fanns jobb till dem. Det fanns det.

Det jobbiga i allt detta är att jag ÄLSKAR mitt jobb!! Jag brinner för detta! Det hade varit så mycket enklare om det inte var så.

Hemma har jag det bra. Jag känner stor tacksamhet över det. Tänk om jag hade haft en jobbig hemsituation också. Visst har jag mina problem och sorger att bära, men jag väljer att försöka se framåt istället för att dra på mig offerkoftan och gegga ner mig. Ibland lyckas jag, ibland inte.
Den här bloggen känns som en enda lång klagan utan slut. Det ör okej. Jag skriver bara för min egen skull. Måste få ur mig mina tankar och känslor och att skriva är för mig ett sätt att bearbeta och komma vidare och att se tillbaka och minnas.
Jag läser själv rätt många bloggar och har gjort under många år. Jag föredrar de som inte bara är "glitter och glamour". Jag vill läsa om "riktiga liv" gärna där det är lite skit i hörnen och inte så underbart, fantastiskt och überlyckliga sju dagar i veckan. Jag får nog av alla "fasader" och vet mycket väl att livet inte ser ut så för någon. Jag tror också på att dela med sig av både det roliga och det mindre roliga. Ibland kan jag läsa någon annans blogg och det känns som om jag skrivit inlägget själv. Jag blir stärkt och känner att jag är inte så himla ensam om att känna och tänka som jag gör. Betryggande.

Vid det här laget har stressen byggt bo i min kropp och jag har konstant hög puls och ett farligt högt blodtryck. På jobbet blir vi bara färre huvuden "på golvet" och chefen kommer med högre krav på oss och en löjligt liten budget. Jag har en empatisk och klok chef, men hon kan inte trolla. Hon har sitt uppdrag och sin budget att hålla och det hela är ohållbart både för henne och för oss. Vi springer fortare, slutar nästan att kommunicera med varandra pga att vi inte hinner. Varje dag är det någon som är sjuk och eftersom det inte finns vikarier, så får vi gå kort och förväntas hinna med allt ändå. Gå på toaletten och ta en hel lunch känns som ren och skär lyx de dagar det händer.
När folk är trötta uppstår det fler konflikter och blir ett "hårdare klimat" vilket jag tycker är jättejobbigt. Jag HATAR konflikter och gör allt för att medla och skapa fred. Stångar mig blodig för att hålla de andra på gott humör och skapa en god stämning. Jag tänker att är de glada och mår bra, så mår jag bra. Jag har i efterhand förstått att det inte alls vilar på mig. Det är var och ens ansvar att bidra till en god stämning, vara schyst och inte låta sitt dåliga mående gå ut över andra. Jag har varit korkad som ens trodde att jag skulle kunna lyckas med att göra alla andra glada genom att totalt slå knut på mig själv.

Vem får ta min ilska då? Tyvärr familjen, viket jag är ledsen över idag. Jag skulle aldrig hur dåligt jag än mår låta det gå ut över en kollega, eller ännu värre en patient. Jag är proffsig i min yrkesroll och när jag kliver i min uniform är jag "Sara i tjänst"
Låter skrytsamt kanske, men jag är efter 24 år i yrket säker i min yrkesroll och proffsig i mitt bemötande. Egentligen spelar åren i yrket ingen roll. Jag upplever OFTA att de är de äldre på mitt jobb som är värst. Bittra, missunnsamma och inte särskilt bra lagspelare heller. De har jobbat så länge att de besitter en så stor makt att få bete sig precis hur de vill. Jag har under årens lopp lärt mig att det inte är någon ide att försöka förändra människor som har noll självinsikt och aldrig kan se sin egen del i de problem som uppstår. Jag känner mig rätt många gånger uppgiven över detta. Jag vill utvecklas, lära mig mer och utveckla verksamheten framåt. Men råkar man nämna detta, så tittar de på en som om man inte är riktigt klok. Jobbar du inom sjukvården, så måste du hata ditt jobb och gärna uttrycka det så fort du får chansen. Jag kan inte sluta fundera över vad som gör att man stannar på en arbetsplats år ut och år in fast man inte vill vara där? Hur man kan ta makten över människor som är sjuka/gamla genom att man vill ha det lättare själv? Tex så åker hela avdelningen i säng så fort det bara går, oavsett om de vill eller inte. Man ser inte individen och tar noll hänsyn till dennes behov och önskningar. Vilka är vi där för egentligen? Inte är det för vår skull i alla fall. Detta beteende visar sig att vara helt omöjligt att förändra. Fogar man sig inte och "gör som alla andra" så blir man lätt utstött och omtalad. Jag tänker ofta att man borde bli mer ödmjuk med åren. Är man 65 år och själv riskerar att bo på ett boende inom snar framtid så borde det ju komma tankar på att detta hade kunnat varit jag. Eller att börja tänka på att behandla andra som man vill bli behandlad själv?
Jag är nog alldeles för engagerad och känslosam för att passa in i det yrke jag sålt min själ till i över 20 år. Jag känner med de sjuka och gamla. De är så fruktansvärt utelämnade och utsatts. Helt i klorna på personalen.

Det är svårt för mig att jobba tvärtemot mina egna värderingar. Jag hamnar ofta i situationer där jag blir tvungen att förklara mig och stå stark kvar när de andra gaddar ihop sig och vill fortsätta bedriva vård a'la 1986. Jag tänker att de vet inte bättre. Jag kan inte sluta hoppas på att det en vacker dag slår tillbaks på dem själva. KARMA!

Allt är inte negativt och nattsvart (tack och lov) Det finns dagar när jag har förmånen att jobba med kollegor med samma värdegrund och värderingar. Vi gör det där lilla extra. Sätter guldkant på tillvaron. Struntar i städning och tvättstuga och ger av den tiden till att lyssna och bara finnas där.
Det funkar inte de dagar A jobbar. Då är det viktigare att ha välstädat och fint än att finnas till en stund för de som verkligen behöver oss. Så har man ju alltid gjort. A har sån pondus och är så stark att ingen vågar säga något och alla rättar in sig i leder och gör som hon säger. Även jag.
Jag ser förvisso till att jobba så lite jag bara kan med henne och när hon har sommarsemester så jobbar jag och tvärtom. Tänk att en människa kan ha sån makt över så många och tänk vad många konflikträdda chefer vi haft som bara blundat.
Jag lovar mig själv dyrt och heligt att sätta ner foten och markera.
Måste bara hämta lite kraft först.

Jag ska nu tillbaka till mitt arbete. Det känns som jag varit borta i en evighet, fast det bara är 6 veckor. Det vi kom fram till på Smärtrehab är att min smärta är kronisk. Jag får ta till de verktyg jag fått för att försöka leva med den så gott det går. Jag bör inte jobba heltid, då mitt yrke är tufft både fysiskt och psykiskt. Det känns som rimliga mål. Mer träning, mindre jobb och även träna på att sluta vilja vara alla till lags och faktiskt kunna säga nej.

Min doktor A sjukskriver mig 25% vilket Försäkringskassan ger avslag på direkt med motiveringen att jag faktiskt orkat jobba heltid i ett helt år, utan en enda sjukdag.
Att jag bytt pass med kollegor och tagit ut semesterdagar de dagar jag nästan rasat ihop har de inte en aning om. Jag är inte den som ringer mig sjuk i första taget. Jag kämpar och kämpar, tills jag nästan stupar.
Är uppvuxen i en familj där båda föräldrarna har haft mycket hög arbetsmoral. Att vara hemma från skolan när man var lite krasslig var inte till att tänka på. Gå dit och gå hem om det blir värre löd melodin.

När jag kom tillbaka till jobbet var det kaos. De renoverade köket på min avd, så det fanns inte något vatten, köket var totalt utrivet, matlådor från ett av stans storkök stod i långa rader och väntade på att få plats i mikron för uppvärmning. Tänk er innan 11 st matlådor är uppvärmda.
Min stressnivå sköt i höjden.
Jag berättade för mina kollegor hur jag kände och fick till svar av en av de som stått mig nära förr att "Du som är så cool, Sara. Inte är du stressad" Sen stack de iväg på lunchrast och jag skulle passa eftersom jag slutade kl 12 och då har man ingen rast.
Varför hör och ser ingen mig?
Varför blir jag inte trodd när jag tar mod till mig och berättar hur jag känner? Såklart blev jag ledsen, men bestämde mig ändå för att inte älta det. De förstår inte bättre. Inte lönt att förklara för folk som inte begriper.
Men visst känns det sorgligt.

Det blev en utdragen process med Försäkringskassan och jag fick skriva en lång överklagan. Min fantastiska doktor A på Njurmedicin skrev ett personligt brev till handläggaren också. Han avslutade brevet med att han aldrig träffat en patient som var så angelägen om att börja jobba.
Det kändes fint det han skrev. Han pratade även med handläggaren i en timme för att hjälpa mig.
Det tog skruv efter samtalet och jag fick pengar för 6 månader retroaktivt.
Det här med att inte veta om man får pengar och när man får pengar tär på mig. Det har alltid löst sig, men tiden innan har ju varit hemsk.
Jag längtar så tills den dag jag får slippa krångla med myndigheter.
Den dagen allt bara flyter på, som innan allt detta.

Tre positiva saker:
1. Pengarna kom tillslut.
2. Jag har roligt på jobbet just nu.
3. Våren är på G.

Veckorna går på Smärtrehab och jag inser att jag kanske inte "passar in" ändå. Det är lite "dagisnivå" på hela upplägget och jag känner mig inte vuxen. Vi ska klippa och klistra. Gå på led efter L som en skolklass.
Hon pratar med oss som om vi vore mindre vetande och jag känner mig omyndigförklarad. Jag väljer att plocka godbitarna och ta lärdom av det jag är intresserad av, dvs kosten, träningen och lektionerna med psykologen.

Många i gruppen har inte varit ute i arbete på många år. De ser inte kopplingen mellan kropp och själ och förstår inte att de själva har en del i deras eget mående. De vill vara sjukskrivna/få sjukpension.
Tvärtom hur jag känner. Sen har vi några stycken med järnvilja, som kör ända in i kaklet och går "all in" på allt vi gör. Det är roligt att titta på dom och deras vilja och energi.

Jag ångrar absolut inte att jag påbörjade utbildningen, men hade önskat att L (den barska) såg oss som vuxna, kloka individer med en hjärna att tänka med.
Självklart framför jag det i min utvärdering av kursen också.
Mycket var bra, men vissa moment skulle gott kunna strykas och ersättas med något mer lärorikt.
Jag tycker vattengympan är jätterolig och bestämmer mig för att börja med det när utbildningen är klar.

Jag lägger mig tidigt. Tar sömntabletten så att jag är säker på att jag kan sova. Går upp tidigt och fixar iväg barnen till skolan.
Jag har mycket bättre struktur och rutiner när D inte bor med oss.
Jag blir tvungen till det. Jag längtar jättemycket tills det blir helg och han kommer hem. Han är stenad av trötthet och orkar ingenting. Det är tufft att bo borta och jobba dygnet runt. Men är det nåt man brinner för så är det ju helt klart värt det.
Jag är glad över att han är trött. Jag är lika trött själv. Orkar ingenting. Det blir god mat och hyrfilm. Det räcker så.

E bryter armen under denna tid (för tredje gången) Han åkte slalom och hoppade och landade fel. Det medför en massa praktiska problem, då han inte får in armen i varken kläder eller jacka pga gipset. Duscha är ju ett helt projekt. Oturspojken våran.

Hips vips har 6 veckor gått och det är slut på utbildningen. Jag har fått en massa nya vänner. Vi blev väldigt tajta i vår grupp.
Sista kvällen går vi ut och äter och dricker lite vin. Roligt, men ändå vemodigt. Det känns som om vi levt i vår lilla egna värld och blivit som en liten "familj". Jag har så svårt för avsked. Vi startar en Facebookgrupp där vi kan hålla kontakten.
Jag är tacksam över att jag fått lära känna var och en och är noga med att berätta det också.
Var sak har sin tid och nu är den här epoken över.
Många tårar blev det, men ännu fler skratt bär jag med mig i mitt minne.

Jag har under hela den här tiden kontakt på telefonen med min kurator. Jag kallar henne "Ängeln" för att hon har kommit till att betyda så otroligt mycket för mig under den här tiden. Jag bollar tankar med henne och hon ställer motfrågor, vänder på det jag säger och ger mig tips och råd. Jag tänker hela tiden på vad jag skulle göra utan hennes hjälp. Jag kan inte säga det nog många gånger till henne.

Vissa gånger pratar vi om uppväxten och vad som är typiskt för oss 70-talister. Vi pratar tonåringar. Hennes barn är jämngamla med mina. Vi pratar inredning, pocketböcker, vikthets och familjeliv.
Jag hoppas att jag kan vara "ett roligt avbrott" i hennes tuffa arbete. Det är ju inte direkt så att jag sitter och bölar varje gång vi pratar, även om det också har hänt.
Hon är så klok, klarsynt, realistisk och så fruktansvärt rolig.
Jag förbereder mig inne i huvudet på ett avsked så småningom. Hon måste ju ha viktigare saker för sig än att prata med mig varje vecka. Så länge jag är prioriterad så tänker jag ta hennes hjälp. Jag är värd det.
Varje gång vi lägger på luren så funderar jag över vad vi pratat om och de råd och frågeställningar hon givit mig. Underbara människa!

Då var det dags för smärtrehab måndag-fredag 8-16 i hela 6 veckor.
Jag ljuger om jag inte säger att jag var sjukt nervös.
Traskade in och försökte se så cool ut jag bara kunde. Det gick sådär. I dagrummet satt patienter som jag gissade gick på Dagrehab. Några i rullstol, andra väldigt unga. Jag kan tänka mig att många av dem haft en stroke och tränar för att komma tillbaka till livet igen.
Jag tog en kopp kaffe och slog mig ner. En tjej vinkar till mig och ler igenkännande. Jag känner igen henne. Vi gick på samma skola ettan till nian och jag minns henne som en glad och trevlig tjej. Resten av gruppen är i varierande åldrar och de visar sig att de kommer från närliggande städer också.
Vi delas in i grupper och får varsin sjukgymnast, som under denna tid ska följa oss. Jag drar nitlotten och får L, den barska och otrevliga kvinnan som medverkade under intervjun. Attans! Eller....snarare "Skjut mig" var min tanke. Jag känner att det nog inte kommer klicka mellan oss. Vill ändå ge det en chans.
Vi får dela upp oss två och två prata om vilka vi är och sedan berätta om det för gruppen. Jag gillar inte att tala ingöt grupp och gör en usel presentation av Kicki som jag skulle berätta om.
De andra sjukgymnasterna i teamet gör ett gott intryck och är trevliga.
Vi ska varva lektioner med träning på gymet, i bassängen och promenader utomhus. Det känns jättekul!
Hela gruppen går sedan upp till restaurangen och äter lunch tillsammans. Vi delar erfarenheter och berättar om våra liv. Det känns så otroligt naturligt och okonstlat. Berättar jag något så är det flera som nickar igenkännande. Man får vara den man är och blir accepterad för det fullt ut.

Jag gör ett test med L, min sjukgymnast. Hon blir irriterad när jag inte förstår hur hon menar och talar nedlåtande till mig.
Jag är inte alla bekväm med att klä av mig och låta henne undersöka mig. Hon har iskalla händer och är hårdhänt. Trots detta märker jag att hon är otroligt kunnig, kompetent och noggrann.
Efter att hon undersökt mig och jag fått göra testet är jag helt slut.
Testet går bla ut på att lyfta en drickaback med hantlar i, rita cirklar på en whiteboard, gå upp och ned på en låda, cykla på en träningscykel, mäta handstyrkan mm.
Hon är inte direkt peppande, utan talar snarare om vad man inte kan, istället för tvärtom.
Jag går hem och är jätteledsen hela kvällen. Jag hade behövt någon mer ödmjuk person. Klarar inte riktigt av det där barska sättet.
Jag är själv med barnen dessa veckor, då D jobbar i en annan stad i södra delen av landet. Står liksom ensam med allt. Jag hade behövt hans stöd, samtidigt som jag av hela mitt hjärta vill unna honom den här chansen när han fått den.

Dagen därpå pratar jag med de andra i gruppen som har L som "mentor"
De upplever henne precis som jag gör. Jag känner mig lättad. Jag överreagerar inte. Det jag känner är inte konstigt på nåt sätt. Jag pratar med Eva (arbetsterapeuten) om hur jag känner och blir bemött och hon lovar att ta upp det på ett möte senare under dagen. Hon säger även att det är bra att jag inte vände mig direkt till L. Hon har nämligen fått kritik många gånger förr och tar inte alls till sig utav den och blir arg istället för eftertänksam.
Ja, vad säger man?!
"Det är svårt att lära gamla hundar att sitta"