Livet går vidare.
Jag pratade med min terapeut häromdagen om min resa och vi kom då på vilka framsteg jag ändå gjort. Jag lyssnar på kroppen på ett helt annat sätt idag. Jag känner igen varningssignalerna och hinner många gånger dra i nödbromsen i tid. Jag har lärt mig att säga nej, utan att behöva förklara mig och är i det stora hela mycket mer snäll emot mig själv.
Jag brister fortfarande ibland och tappar omdömet helt, men inte lika ofta som förr ~ tack och lov!
Mer om detta nedan :)

Detta har inte på något sätt varken varit självklart eller enkelt.
Jag har trampat på många minor och fått göra om ~ göra rätt.
Mycket av detta handlar ju om acceptans. Det måste få ta tid, göras annorlunda och hela tiden med eftertanke.
Det är lätt att acceptera när man mår som en påse nötter, men det är de dagar livet nästan känns som innan och man har kraft och energi, som det är så fruktansvärt svårt att hålla igen. De dagar jag känner mig som förr, får jag en sådan enorm obeskrivlig livslust och känner en sån glädje. Då ska jag "leva igen" de fyra år jag tycker mig missat.
Full fart framåt! Jag bokar in fikadejter med vänner jag försummat, jag bjuder på middag, jag startar upp en massa projekt hemma osv.
Det finns en röst inom mig som knackar mig på axeln och säger: "Sakta i backarna! Du är långt ifrån återställd!
Jag skrattar åt den rösten just då för jag känner ju att jag verkligen ÄR tillbaka på banan igen.
Naturligtvis är det ju inte så!
Den kloka rösten hade rätt.
Naturligtvis.

Det blir inte bättre för att jag analyserar sönder allt heller.
Jag har verkligen läst ALLT om nervskador, utmattning, trött hjärna och har svart bälte i all info som finns om de mediciner jag tar.
Det har tom gått så långt att det är JAG som numera föreslår nya mediciner till mina läkare och förslag på vilken styrka och vad som bör kombineras.
- Varför inte, suckar doktorn uppgivet och gör precis som jag föreslagit.
Jag har blivit min egen expert. Inte för att jag egentligen vill. Jag skulle tacksamt och tryggt vilja luta mig tillbaka och lita på sjukvården och expertisen. MEN jag kan inte!
De har flera gånger ordinerat läkemedel som inte passar med varandra och är direkt olämpliga tillsammans.
Jag har kunnat drabbats av Serotonergt syndrom, dvs ett livsfarligt tillstånd av akut drogförgoftning, som kan inträffa om man blandar en läkemedelsgrupp med en annan.
Vad som hade hänt om jag inte haft mitt "sjukliga kontrollbehov" och varit påläst om detta innan?
Det vill jag helst inte tänka på.
Ibland är kontrollbehovet ett gåva och andra gånger en förbannelse.
Denna gång var det min räddning.
Nackdelen med att vara påläst och vårdpersonal till yrket är att de ibland förlitar sig på mig. Fast det borde vara tvärtom.
Ett exempel är på sjukhuset efter min operation, då de frågade om jag kunde dra min kateter själv, då de inte hade tid för det.
Jag gjorde det och kände mig lättad över att få göra det själv, då det kändes genant, men egentligen var det ju deras jobb.
Jag hamnar ideligen i liknande situationer. Där ska jag också bli bättre på att säga nej och sluta vara "fröken duktig".

Jag har som sagt mått bättre en längre tid nu. Närmare bestämt nästan fyra (!!!!) veckor på rad. Både psykiskt och fysiskt. Jag har varit piggare, krävt mindre sömn, somnat utan sömntabletter och känt mig gladare, utan att det är "krystat" och "på låtsas". Under den långa tid jag varit låg och orkeslös kändes det tillslut som att jag skrattade på låtsas, dvs när det förväntades av mig. Jag kände mig som i en egen bubbla och alla andra var utanför.
Eftersom jag har svart bälte i "social kompetens" så märktes detta aldrig av de utanför bubblan. Jag vet exakt vad jag ska säga och när.
Det är som ett intränat mantra.
Jag kan det i sömnen.

Under den tid jag nu mått bra har jag hunnit koppla in HUR-enheten i min kommun för omplacering till nytt arbete. Jag har pratat med Försäkringskassan och min läkare om Arbetsträning. Tackat nej till fler samtal hos psykologen.
Varför gå dit och ta upp plats för "bättre behövande", jag är ju frisk nu.
Tack och lov så sa min terapeut till mig med sträng röst att omedelbart tänka om ~ tänka rätt.
Bara för att jag mått hyfsat några veckor, så måste det inte betyda att jag är frisk - återställd - på banan igen. Och vet ni!? Hon har såååå rätt!
Hon känner mig mer än vad jag gör själv. Det är nästan lite kusligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...