[Bild]

En låååång paus i mitt bloggande blev det. Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Jag har mått bättre rent fysiskt, men psykiskt har det varit oerhört tufft. Mycket tufft.

Beslutade efter resan till Spanien att trappa ut Vanlafaxinet, som gav mig vidriga biverkningar som aldrig gav med sig. Enorma svettningar. Vi pratar byta lakan två gånger per natt. Alltid svettig och med en känsla av att vara ofräsch dygnet runt. Hjärtrusningar/hjärtklappning var också en mycket obehaglig biverkning.
Jag blir ju så rädd när jag känner något i hjärttrakten, då vår mamma dog endast 54 år av att hjärtat bara stannade. Utan en förvarning lämnade hon oss en mulen eftermiddag i maj 2002.
Naturligtvis har detta färgat mig och mina syskon för alltid. Jag har varit inställd sedan dess på att jag nog inte heller kommer att bli så gammal. Jag VET att det är självplågeri att överhuvudtaget tänka så, men jag kan bara inte stoppa mina tankar.

Positivt med detta då?
Jo, jag har sedan den dagen då detta hände levt varje dag som om det vore den sista. Ätit på finporslinet, rest allt jag har kunnat, firat vardagen med god mat och vänner som betyder något, gjort saker som vi annars förmodligen hade skjutit upp på framtiden osv. Jag blev bättre på att leva och vara här och nu när detta hände med vår mamma.
Jag förstod i samma sekund som denna hjärtskärande sorg drabbade oss att livet ÄR här och nu och att vi inte är odödliga. Så är det något jag varit bra på så är det att leva. Ända fram tills jag drabbades av utmattning och och sjukdom för 4 år sedan hade jag svart bälte i att leva. Tänker så här i efterhand att det kanske var mitt sätt att leva i turbofart och att försöka klämma in så mycket som möjligt i "livet" som gjort mig utmattad tillslut.
Det kan ha varit en bidragande faktor, tror jag.

Nu är det tvärtomtänk.
Allt måste prioriteras om och jag måste hitta ett nytt sätt att leva på.
En ny strategi ~ som fungerar.
Sedan min resa ner i avgrunden och upp igen tillbaka till livet vill jag inget hellre än att stanna där jag är nu.

Jag har haft stor hjälp av min terapeut Anna. Denna vackra, ärliga, visa och kloka kvinna har varit ett oersättligt stöd för mig under de senaste två åren av min resa.
Min resa tillbaka till livet.
Jag har fått redskap som kommer att hjälpa mig att undvika att hamna där jag en gång var igen. Det finns inga garantier, jag vet. Jag måste jobba med mig själv varje dag fortsätta att förändra mitt beteende.
Fortsätta vara snäll emot mig själv och inse mina begränsningar.
Nu ska jag påbörja resan till ett normalt liv igen. Jag ska så smått börja arbeta igen. Det kommer att bli tufft, men jag ska klara det.
Jag har levt som i en egen liten bubbla de senaste åren. I den bubblan har det inte hänt särskilt mycket, men ändå har tiden på något mystiskt sätt bara runnit iväg.

Tillbaka till det jag skulle skriva om. Nedtrappning av Venlafaxin.
Jag bestämde mig för att sluta för att bli av med de biverkningar jag dragits med. Där började helvetet.
En ångest jag aldrig tidigare upplevt. Skakningar, frossa, huvudvärk och blixtar i huvudet, sk brain zaps.
För varje ny sak jag fokuserade blicken på så blixtrar det till i hjärnan. Ofta inte bara en stöt, utan 3-4 på raken. Så fruktansvärt obehagligt.
Jag låg instängd i sovrummet med neddragna persienner och försökte vänta ut detta helvete. Det måste ju ha ett slut liksom.
Dagarna gick och detta fortsatte.
Jag var tillslut så utmattad och tålde varken ljud eller ljus.
Bestämde mig för att bo några nätter i vår stuga, en mil härifrån.
Miljöbyte och ensamhet måste väl göra gott, resonerade vi.
Älskar att vara i stugan.
Sagt och gjort så åkte jag dit och med en enkel liten packning bestående av böcker och lite smått och gott att äta.
Det blev ingen trevlig vistelse, som jag trott. Jag har faktiskt aldrig känt mig så ensam och ynklig i hela mitt liv. Ensamhet måste vara självvald för att uppskattas.

Panikattackerna avlöste varandra och jag hade tillslut svårt att hantera dem. Måtte detta vända nån gång.
En natt mådde jag så dåligt att jag ringde Akutpsyk för att få hjälp. Fick prata med en nonchalant sköterska som sa: "Du får väl lägga in dig då om du nu mår så dåligt"
Jag ringde för att höra mig för om det fanns något lugnande att få under denna vidriga nedtrappning.
Med det bemötande jag fick så är det ju inte konstigt att människor hellre dör hemma än söker hjälp.
Hade jag haft kraft, mod och styrka så hade jag ringt hennes chef och berättat om det bemötande jag fick. Jag hoppas innerligt att det inte händer igen. Det finns olämpliga personer inom alla yrken och detta var verkligen en av det slaget.

Nu har det gått en månad och jag har genomlidit hela nedtrappningen.
Det är ÄNTLIGEN över!
Blodtrycket normalt igen och alla hemska biverkningar är ett minne blott.

Jag känner mig fortfarande lite svajig rent psykiskt. Sånt här tar tid och måste få ta den tid som behövs.
I hela mitt liv har jag letat genvägar och snabba resultat ~ vad det än gäller. Fort ska det gå.
Här måste jag tänka om.
Detta är inget quickfix.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...