Dagarna rullar på. Samma samma varje dag. Vissa dagar följer jag duktigt mitt schema och tar mig upp, bokar in en fikadejt, tar en promenad osv. Dessa dagar kan jag räkna på min ena hand.
Oftast orkar jag bara inte...
Att bara kliva upp tar emot.
Smärtan är en sak. Den har jag lärt mig att leva med. Men att varje dag är så fruktansvärt grå.
Jag har varit hemma 27 (!!!) månader nu. I början var det lätt att vara hemma. Jag var så fysiskt och mentalt utmattad att jag bara sov första veckorna. Åt starka värktabletter som gjorde att dagarna liksom flöt in i varandra. Hade så fruktansvärt ont att jag räknade timmar, sekunder och minuter tills jag fick ta nästa tablett. När smärtan väl lättade var ett obetalbart ögonblick.

Nu är jag mycket bättre och tar bara Citodon vid behov.
Jag har tidigare alltid varit rädd för mediciner, livrädd faktiskt.
Nu är jag inte rädd för något som får mig att må bra. Sjukvården kastar frikostigt allt jag ber dem om över mig, så det har inte varit ett problem.
Men jag vill inte fastna och bli beroende. Jag var beroende mot slutet. Tog inte medicinen för att jag behövde den, utan tog den för att jag fick en fruktansvärd abstinens av att inte ta den. Beslutade mig en dag för att nu får det vara nog.
Kroppen skrek efter den verksamma substansen och jag kände att fortsätter det så här hamnar jag i ett missbruk. Jag har aldrig tagit mer än jag varit ordinerad. Men det var väldigt nära att jag gjorde det.
Detta var i somras. Jag åkte till stugan, låste in mig och upplevde de värsta dygnen i mitt liv.
Men sen var det verkligen över!
Jag blev klar i knoppen på ett sätt jag inte varit på länge. Så himla skönt och sä himla värt det.
Efter den upplevelsen förstår jag missbrukare på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare.
Det är drogen som har makten över dig och ingenting annat betyder något. Hur konstigt låter inte det?
Jag tänkte alltid tidigare att man har ett val. Det har man, men så lätt är det inte.

Är så glad över att jag inte tar alla dessa mediciner längre.
Visst, de hjälper i början, men efter ett tag gör de verkligen mer skada än nytta tyvärr.
Jag har också tänkt mycket på min lever som ska ta hand om skiten.
Den måste ju ha lidit alla helvetes kval. Huga!

Jag går nu i regelbunden terapi för att lära mig leva med min nya konstanta oro. Jag är orolig över precis allt och för skör för att fungera som människa. Min andning fingerar inte automatiskt längre. Varje andetag måste jag anstränga mig för att andas in och andas ut. Jag får liksom friats ut luften ibland. Det är en konstant tyngd över bröstkorgen. Så himla jobbigt. Jag tänker att man andas ju annars utan att ens tänka på det. Det sköts ju bara av sig självt.

Jag har alltid lyckats lägga locket på och sysselsatt mig så mycket jag bara kunnat för att slippa känna och tänka.
Alltid fullt ös, även under småbarnsåren.
Kunde inte vara ensam längre stunder med mig själv och såg till att vi alltid var på språng.
Vänner, middagar, fester, gäster och resor. Så höll det på.
Det är först när jag blev sjuk jag var tvungen att tillbringa tid med mig själv. Då kom en massa tankar jag lagt locket på och en massa obearbetat skit jag släpat med mig i ryggsäcken. Sånt jag förträngt.
Sånt som gjort för ont att tänka på.
Sen den här masken utåt.
Alltid gladast. Se till att alla andra mår bra och sprid glädje till alla du möter ~ alltid. Jag kan bara ana hur svårt det måste vara för alla vänner att fasaden krackelerat nu.
Vad besvikna och lurade de ska känna sig. Ändå har många stannat kvar. Cirkusen är slut, strålkastarna har slocknat och clownen tar av sig peruken och näsan och gråter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...