Febern har tagit makten över min kropp igen. 39 grader, ont i lederna och frusen som aldrig förr.
Jag är verkligen ALDRIG sjuk!
Så detta är inget vanligt fenomen för mig. Under mina 24 år i sjukvården, så har jag 3 sjukdagar (om jag räknar bort den långa sjukskrivning jag är i nu) Alla gånger har det varit magsjuka jag smittats av i jobbet.
Lite surt med karensdag och en tusenlapp fattigare pga något man smittas av på avdelningen.
Ska man tänka på allt som är sjukt/orättvist osv, så blir man ju tokig.

Nu är jag risig och har missat två fina soldagar. Inte för att jag gör så mycket mer än att sitta på balkongen, men den stunden är värdefull för mig.
En bok och en kopp kaffe ~ sen är jag nöjd! Varje gång jag är sjuk kommer samma tankar. Om jag bara blir frisk så ska jag bli mer tacksam över livet än vad jag är. Jag ska bli en bättre människa osv. Nån av er kanske känner igen det? Sen blir man frisk och man ÄR tacksam till en början, men sen faller det lätt i glömska och man kommer på sig själv med att gnälla över småsaker igen.

Jag minns i november 2014, när jag väntade på besked om skuggor/prickar i hjärnan de upptäckt på en magnetkameraundersökning av mitt huvud. Jag fick vänta i 21 (!!!!) dagar och hann tänka så otroligt mycket de dagarna. Jag kände för det första en enorm tacksamhet över att få leva. Jag tänkte på familj och vänner och förberedde mig på hur jag skulle ta farväl och allt jag skulle tacks dem för. Jag har alltid uppskattat dem, men varit usel på att säga det. Jag visar det ofta och gärna, men är dålig på att säga det i en mening. Jag är mer en person som uttrycker mig genom handlingar och tror att de jag håller kära ska förstå. Jag har tänkt mycket på vad det här beror på och kommit fram till att det sitter i uppfostran.
Jag tror aldrig jag hörde någon av mina föräldrar säga att de älskade mig när jag växte upp. Inte heller var det så mycket kramar och pussar heller. Jag har pratat med vänner av samma årgång om detta och de känner igen sig i det jag berättar.
Vi som har föräldrar som är 40-50-talister är uppfostrade rätt lika när man börjar prata om uppväxt.
Föräldrarnas intressen först och sedan fick vi barn hänga med.
Nu är det barnen som styr och föräldrarna anpassar hela sina liv efter barnen. Jag tycker att det bästa vore ett mellanting mellan min uppfostran och den som nu råder.
Många föräldrar idag lever genom sina barn. Jag förstår att det är i all välmening, men det lägger ändå en extra press på barnet som nog inte är så bra. Det är inte barnets uppgift att vara källan till föräldrarnas livsglädje. Som förälder måste man ta ansvar att utveckla och sätta guldkant på sitt eget liv och känns sig tillfreds med livet även utan barn.
Först då kan man älska sina barn villkorslöst och först då blir man en riktigt bra förälder.
Jag har vänner som omedvetet lägger skuld på barnet då det är hos pappan. Barnet tycker synd och känner ansvar/oro för mamma som nu tvingas vara ensam.
Jag kan komma på massor av saker jag själv skulle göra annorlunda om jag blev mamma idag ~ 42 år gammal. Men det är värt att påminna oss själva och komma ihåg att de allra flesta av oss gjorde ändå vårt bästa. Vi är inte mer än människor. Det blir inte alltid rätt/bra, men det är okej ändå. "Good enough" är ett begrepp jag tagit till mig utav.
Det räcker så.

[Bild]

Ännu en fin dag. En dag att minnas när jag sitter där i höstmörkret och funderar över meningen med livet.
Vi tog (som alltid) sovmorgon. I den här familjen är vi nattugglor och morgontrötta ~ allihopa. Vi kom iväg till stranden först vid kl 18. När människor börjar packa sig hem för middag, så kommer vi med termos, filt och böcker. Familjen tvärtemot...haha! Det var perfekt temperatur och vi gick till "vår strand", där vi är helt i avskildhet.
Jag satt länge länge och bara andades och njöt av att bara vara. Ett sånt där ögonblick då man känner sig helt harmonisk och att man älskar livet. Jag känner sällan så faktiskt. De korta ögonblick jag känner just den lyckan är lätträknade.

Efter att ha ätit senare middag än övriga Svenssons, så begav vi oss till stugan, som vi lånat ut till Dannes barn och deras mamma.
Jag är oändligt tacksam över den goda relation vi har med henne idag. Det är ALDRIG barnens fel att föräldrarna valt att inte leva ihop och det ska aldrig någonsin drabba barnen negativt. Nu vet jag att det är långt ifrån så enkelt och jag vet även av erfarenhet att en bra relation med god kommunikation kräver hårt arbete från båda parter.
Jag försöker att tänka på vad jag tyckte om hos mitt ex och får ibland anstränga mig för att se hans goda sidor. Vi är och har alltid varit alldeles för olika. Det behöver inte vara någon nackdel att det är så. För oss blev det så väldigt tydligt när vi fick barn och blev en familj. Jag ville leva det lugna familjelivet, medan han ville leva kvar i det gamla med krogen mest varje helg. Jag tänkte att det går väl över. Men det gjorde inte det och vi gled bara längre och längre ifrån varandra.
Jag var inte någon trevlig partner i slutet av vår relation. Något jag idag ångrar, men tyvärr inte kan göra ogjort. Jag vet att det berodde på att jag inte kände att jag dög och att jag vid den tiden hade otroligt låg självkänsla. När man inte mår bra och inte känner att man räcker till blir man ingen bra partner och jag var inget undantag. All min kraft och styrka använde jag till att vara en så bra mamma som jag bara kunde, med de förutsättningar jag hade. Jag tror att jag lyckades ganska bra med den biten ändå. Ändå ligger alltid det dåliga samvetet där djupt inne i bröstet och skaver. Aldrig nöjd. Jag har nog aldrig träffat en mamma med rakt igenom gott samvete när jag tänker efter. Huvudsaken man gjort sitt bästa och det man trodde var rätt. Hade jag fått barn idag (gammal, klok och vis) så hade jag gjort och tänkt annorlunda. Jag hade inte varit lika hård emot mig själv. Vilat mer och städat mindre. Slutat att försöka vara alla till lags.
Ja, det är lätt att vara efterklok.

Sol och värme har förgyllt våra dagar och jag känner mig oändligt tacksam över det. De flesta av oss lever upp och mår gott av solen.
Förr när jag var "frisk", så kände jag ofta stress och press när de finare dagarna kom på besök. Så mycket som skulle göras och så många vi skulle bjuda hem. Ibland var det så stressigt med all pimpning av altanen, all marinering av kött, all städning, att när den tilltänkta trevliga kvällen väl kom, så var jag helt slut.
Nu har jag sänkt garden totalt.
De får ta det som vi har det och jag bjuder hellre på lite enklare mat och är pigg och allert hela kvällen istället. I ärlighetens namn så var det väldigt länge sedan vi bjöd in till något, vilket känns väldigt tråkigt. Men det känns som de flesta av våra vänner har förstått och accepterat att jag inte är på topp än och kanske aldrig blir heller. Mitt mål är att försöka ha en liten bjudning framöver. Inget märkvärdigt, då huvudsaken är att vi ses.

Idag har vi spenderar en härlig dag i sommarstugan. Harmonin jag känner när jag kommer dit, är svår att känna hemma. Stugan ligger nära vattnet och är sliten sådär som stugor ska vara med ett hopplock av möbler och farmors gamla trasmattor på golven.
Där finns inga måsten, utan ren och skär avkoppling bara. Tyvärr är vi inte där så ofta som jag skulle vilja.
När barnen var små var jag så rädd för vattnet. Det forsar en å runt stugan och det är rätt strömt.
Nu vill tonåringen inte följa med och han är för ung för att vara hemma själv, tycker jag. Alltså blir vi hemma.

Idag tog vi med våra två sibiriska katter. De fick vara i löplina och röra sig nästan fritt ute på tomten.
Så härligt att se vad de njöt av vädret och den nya miljön!
Jag städade stugan. Det behövdes verkligen. Så nu räknar jag med en dag i sängen imorgon med mycket smärta, men det får det vara värt.
Vi har lånat ut stugan i en vecka, så det är klart att jag vill att de ska slippa bo bland spindelnät och dammråttor.
Danne hade ju kunnat städa såklart, men hans nivå på städning skiljer sig från min. "Äsch, det är inte så noga" , säger han. Jag skulle vilja ha den inställningen jag med, men jag har låååångt kvar dit tyvärr. Om jag någonsin kommer dit. Tveksamt.
Alltså blir det att jag gör det själv, fast jag inte borde.

Nu ska jag ta lite extra medicin och lägga mig med tens på spikmattan.
Allt för att förebygga och få en så "normal dag" imorgon som möjligt.
Kanske lyser solen och vi kan åka och lägga oss på någon strand?
Nu var jag lite überpositiv kanske, men vem vet.
Jag är tacksam över dagen och ska tänka på det om morgondagen inte blir lika bra.

Upp som en sol och ned som en pannkaka. Usch, vad jag har sovit. Tre soliga dagar har jag sovit bort. Frossa, feber, ont i kroppen...
Jag är osäker på om jag blivit sjuk av AC'n på flyget eller om det är utsättningssymptom. Jag medicinerade rätt kraftigt (i mina ögon mätt) när vi var i Spanien. Jag var så rädd att bli liggandes i sängen och missa något, även om det blev så en dag. Men en dag är absolut inget att hänga läpp över.
Värken i kroppen, suget i magen och utmattningen har varit total sedan jag kom hem iaf. Det känns som jag "sovit igen" hela veckan. Jag är ju annars rätt okej med det, men har så svårt med "förlorade dagar" när det är sommar och vi har ljuset att ta vara på i detta annars så mörka land.

Tankar kommer och går. Ska det vara såhär nu för all framtid?
Det kan ju ingen svara på naturligtvis, men jag har ändå svårt att förlika mig med tanken på att det är så det kommer att bli.
Tittade några år tillbaka på Instagram och det slog mig då hur vi levde. Flera uppdateringar per dag. Aktiviteter, föreningsliv, middagar hemma hos oss och hos andra.
Nu är det många som inte är en del av vårt liv längre. Det känns så sorgligt. Samtidigt förstår jag varför det har blivit så. Jag har verkligen inte orkat bjuda hem vänner och inte heller orkat tacka ja när de bjudit oss. Tillslut lessnar de och allt rinner ut i sanden. Inte att vi är ovänner på något sätt, men vi umgås bara inte som förr. Jag får fruktansvärt dåligt samvete för resten av familjen, som verkligen inte förtjänat att det ska bli såhär. Jag är ju i grund och botten en social människa som älskar att bjuda in till middagar som sedan fortsätter in på småtimmarna. Eller jag var det. Jag har ju ingen aning om vem jag är just nu. Vem har jag blivit?

Nu har jag varit hemma några dagar och hunnit landa lite. Jag fick till min stora glädje följa med en vän till Spanien och har spenderat en fantastisk vecka där tillsammans med henne och hennes dotter.
För mig tar det alltid några dagar att smälta att jag är hemma igen, även fast vardagen slår emot en med våldsam kraft på bara några sekunder. Man lever ju i en "rosa bubbla" när man är på resande fot och den här gången var inget undantag. Långt bort från rutiner och det invanda livet i "landet lagom".

Detta var en annorlunda semester, då vi inte reste charter. På flygplatsen stod ingen svensk Vingvärd med kjol, blus och scarf käckt runt halsen och vinkade in oss i vår buss, utan vi fick ta oss till destinationen helt själva.
Vi valde att ta en taxi till den lägenhet vi hyrt i den äldre delen av Malaga (gamla stan) Vi blev avsläppta i närheten och började vår vandring mot målet. Nuno Gomez 20 var adressen och hur svårt kan det va liksom? Vi hittar gatan och nummer 20, men istället för ett lägenhetshus ser vi en vägg på ett rivningshus nerklottrat med könsord på spanska, bland all grafitti. Rullgardinen gick ner!
Mitt blodtryck gick upp markant och några katastroftankar hann korsa min trötta hjärna. Man har ju både hört och läst om folk som blivit lurade och jag tänkte för en stund att nu är det vår tur. Jag har aldrig upplevt mig som misstänksam, men det har nog kommit med åren.
Det visade sig att det fanns fler husnummer 20 och kort därpå hittade vi rätt port, samt en kille som dök upp från ingenstans med en nyckel.
Lägenheten var fin och innehöll allt vi kunde önska.
Utmattade och fulla av förväntningar bäddade vi ner oss efter att ha skrattat hjärtligt och länge åt att vi delade både kudde och täcke, något som J löste med att vira in sig i ett tjockt överkaste och låta mig ta täcket, som i svenska ögon var ett tunnt påslakan. Jag varmblodig och hon frusen ~ bra kombo.
Några timmar senare vaknar vi av ett knackande oväsen och helt plötsligt utan att någon av oss vet hur det gått till så är det morgon.

Malaga visade sig vara en i mina ögon stor stad. Spaniens femte största stad och till arealen ungefär lika stor som Göteborg.
Jag med mitt urusla lokalsinne är J evigt tacksam över att hon ledsagade mig rätt under vår vecka här.
Som alltid så hittar jag ju ingenting och när jag har en person med bra lokalsinne vid min sida, så blir det så att jag inte anstränger mig nåt särskilt, utan litar fullt och fast på denne. Så även denna gång.

I Malaga finns anrik historia, museer, en gammal mysig stadskärna, moderna shoppingkvarter och massor av barer och cafeér. En lugn och bilfri citykärna med ett myllrande folkliv.
Malaga har inte fått samma turistinvasion som de andra städerna, så vi kom mest till att möta spanjorer på gatorna.
Malaga är en kulturstad där både konstnären Pablo Picasso och Flamencon har sitt ursprung.

Förutom sol, bad och mat, hann vi under vår vecka se fästningen Alcazaba, gå in en liten stund på Museo Picasso, gå förbi romerska teatern, beundra katedralen La Manquita, besöka ett Hamam (turkiskt bad) Jag kan ha missat något nu. Så mycket att se på bara några dagar :)
Den mest kända stranden heter Playa de la Malagueta och är 1 km lång. Ingen märkvärdig strand enligt oss, men helt okej om du vill sola och ta ett svalkande dopp.
Nästintill ingen pratade engelska här och vår spanska sträcker sig till tre ord (Vino de Tinto) så det blev teckenspråk, diverse missförstånd och de gånger vi hade tur gick det utmärkt att göra sig förstådd.
Nackdelen med detta var när vi skulle beställa in mat. Malaga är känd för sin matkultur, men vi hade allt som oftast inte en aning om vad det betydde på menyn och kunde därmed inte beställa det vi tänkt prova.
Detta hade vi tänkt lösa med en kurs i spanska.

Vi besökte också under dessa dagar Benalmadena. J's dotter gick en språkkurs under sommaren och bodde på en skola (Colegio Maravillas) med en kompis.
Vi hämtade henne efter halva veckan och fick se en liten skymt av Benalmadena Costa, kustremsan med hotell. Dock inte gamla delen (Benalmadena Pueblo) som jag hört ska vara jättefint och pittoreskt.
Benalmadena ligger 2 mil ifrån Malaga och sitter nästan ihop med Fuengirola och Torremolinos.

Vi fick se skolan där E gått och även besöka den spanska kvinnan hon bott hos. Efter att vi sagt "tack och hej" tog E med oss på en picknick till en jättevacker park i närheten "La Paloma Park". En minnesvärd dag! Dels att få höra allt hon varit med om och sen att sitta och njuta av en god picknick som hon själv planerat i den här fina miljön och dessutom i skuggan. I parken strövade höns, tuppar, kaniner och en påfågel fritt. Där fanns även getter. Tack och lov var de inhägnade (!!!)
Det kändes så fint i den stunden att sitta där och "bara vara".

Under veckan som gick hann vi även spendera en dag på stranden i Fuengirola och Torremolinos.
Stränderna där var finare än i Malaga och då menar jag vattnet och att sanden var lite finkornigare.
Att ligga på en solstol bredvid sin vän, med en bra pocket i handen och förstklassig sevice av diverse drycker, lyssna på vågornas brus och bara känna lugnet, måste nog vara ett av de bästa ögonblicken i livet.
Total avkoppling ~ långt ifrån press och stress.
Vi hann inte se så mycket av Fuengirola mer än stranden och lite av stan. Torremolinos hann vi se lite mer av, då vi strövade omkring en kväll och shoppade. Jag gillade båda ställena. Mer byggt och ordnat för turister (hotellkomplex nära strand med extra allt) än Malaga. Man kan inte ens jämföra, då städerna är så olika och alla har sin egen charm.

Jag är galet tacksam över att fått gjort denna resa! För att jag varit priviligierad att få se så mycket av Spanska solkusten. Denna resa är jag extra stolt och tacksam över. Jag bevisade för mig själv att jag kan så mycket mer än jag trott. Visst drog jag ner tempot för sällskapet när det kom till att gå i rask takt. Visst gjorde min gamla "utmattning" sig påmind lite då och då med tankevurpor-de luxe och ibland total blackout. Men jag ska inte vara så rädd för att leva som jag gjorde innan jag blev "sjuk".
Det sitter mestadels i min hjärna. Bara rädslan hindrar mig från allt jag egentligen vill och kan. Punkt!

Att en kort vecka i ens liv kan ge en så mycket. Detta har verkligen varit balsam för själen och för mig en självförtroendeboost som heter duga. Säkert svårt för andra att förstå hur jag menar, men det viktigaste är att JAG förstår och det har jag nu gjort.