Vaknade i morse och tankarna dansade som vanligt tango i mitt huvud. Ändå lättsammare tankar än i vanliga fall. Gårdagen var en stor dag för mig. Sedan jag blev sjukskriven för mina smärtor i kombination med min utmattning, så har jag tillbringat förmiddagarna i sängen, ibland (läs ofta) hela dygnet. Efter två år har jag inte haft kraft till något annat än att sova. Det har känts som om jag sovit igen hela det liv av förlorad sömn jag levt. Här i sängen dricker jag mitt morgonkaffe och läser morgontidningen helt i min egen takt.
Funderar på vad jag vill göra med dagen. Jag har inga "måsten" på min lista, dessa är bannlysta. Jag gör bara saker jag orkar med och själv vill göra. Läkarbesök, kuratorskontakt och föräldramöten gällande barnen tillhör naturligtvis undantagen.

Jag har redan som barn lärt mig att är man sjuk, så stannar man inomhus. Detta sitter djupt rotat i mig.
Ditt sitter en "fröken duktig" på min axel som säger "Håll dig inne och hemma när du är sjuk" varje gång jag ens tänker tanken på att gå ut eller hitta på något. Tänk om någon ser mig på stan eller på Ica Maxi när jag är sjukskriven? Vågar jag lägga ut på Instagram att jag ätit middag med vänner? Jag är ju sjuk...
Så har tankarna vandrat.
Dumt, eftersom det är en stor del i rehabiliteringen och tillfrisknandet att försöka leva så normalt som möjligt. Att inte låta smärtan hindra en och att utsätta sig för situationer som skrämmer en, då det kommer till utmattningen, som ger yrsel, hjärtklappning vid dagliga situationer som friska människor klarar av utan att ens blinka eller reflektera över det.
Det som för mig var stort igår, var att jag orkade kliva upp tidigt och närvara när våra vänner döpte sin som och på hela kalaset efter.
Inte nog med det! På kvällen åkte jag till min vän Jenny och drack te och surrade i flera timmar (!!!!)
Visst var jag helt slut och har tillbringat hela dagen idag i sängen, men det var såååå värt det och jag är så stolt över mig själv.

Jag blir bättre och bättre på att planera och inse mina begränsningar. Jag kan säga nej nu, utan att ändra mig och få dåligt samvete.
Förr tackade jag ja till allt och alla. I jobbet och privat. Man vill ju vara en god människa, kollega, partner, vän och mamma.
Yrseln, som bara blev värre och värre nonchalerade jag. Likaså hjärtklappningen, suset i öronen, flimret för ögonen, huvudvärken och minnet. Mitt obefintliga minne skämtade jag alltid bort genom att säga att jag led av alzeimers-light och genom att döpa mig till Doris (fisken utan minne i filmen Hitta Nemo)
Att mina nerver låg som 10 kg spegetti utanpå kroppen, att jag grät för minsta lilla, skämtade jag också bort genom att säga att jag nog hamnat i klimakteriet.
Samtidigt som humorn burit mig många gånger och varit min "sköld" så har jag varit så dum mot mig själv.
Kroppen försökte ju säga till mig att dra i nödbromsen under många år.
Men som sagt, det är lätt att vara efterklok. Jag har tyckt att jag varit snäll mot mig själv. Krävt min "egentid" sedan barnen var små, unnat mig resor till solen och umgänge med vänner ur vår fantastiskt stora vänskapskrets.

Jag tänker mycket på min familj. Kan inte föreställa mig hur jobbigt det har varit för dem att se mig i detta skick.
Mestadels i sängen, orkeslös, blek, trött och glömsk. Jag har försökt många gånger att "sätta på masken" för deras skull. Låtsas skratta och vara delaktig i diskussioner.
Låtsas vara engagerad, fast jag egentligen inte ens förstått vad vi pratat om. Klart att de genomskådat mig, fast de inte sagt något.

Kontakten med Försäkringskassan har också varit en tuff bit. Har bytt handläggare 5 gånger och varje gång ska jag försöka förklara hur jag mår på telefon och öppna mig för en helt främmande människa. Omöjligt för mig som är uppfostrad på 70-80-talet i andan ""Spotta i nävarna och res dig upp. De finns de som har det värre. Tänk på barnen i Afrika...bla..bla....
Jag har svårt att sätta ord på hur jag mår "på riktigt" och vill inte klaga och ligga någon till last. Men för att få vara hemma och läka och hitta balans, så är jag ju tvungen att försöka så gott det går. Märker att varje gång jag avslutat en mening om hur jag känner, så skrattar jag till lite generat.
Sen kontakt med en chef jag knappt känner. Vid bytte chef under min sjukskrivning och fast jag träffat henne och vi haft telefonkontakt, så är det inte lätt för varken henne eller mig. Vi känner ju inte varandra.
Jag har fått bra stöd ändå. Det känns som att hon bryr sig. Men varje gång hon börjar prata om att jag ska komma och hälsa på eller om hur vi går vidare, så börjar hela kroppen att skaka. Jag har så många smärtsamma minnen från slutet på min arbetsplats, innan jag var klok nog att sjukskriva mig.
Det som känns värst är att de jag hade närmast mig inte brydde sig varken då eller under min sjukskrivning. För mig är det helt overkligt hur man kan göra så. Det är så långt ifrån hur jag är som person och medmänniska. Men jag är jag och alla fungerar inte som mig.

Jag har börjar förstå att varken smärtan eller utmattningen är nån quickfix. Inte lätt för andra att förstå när en människa som ser ut som vanligt knappt orkar ta sig runt kvarteret. Ännu mindre svara i telefon. Att efter att haft vänner hemma på fika får ta igen sig en heldag i sängen.
Det är inget jag någonsin berättat för mina vänner heller. Då kanske de inte kommer och hälsar på alls.
De här åren har jag förhastat mig varje gång jag känt mig pigg och trott att nu är det över, nu har det vänt.
För att sedan kraschlanda som ett störtat JAS-plan med nosen rakt ner i kudden och total soppatorsk i tanken.
Min bensin läker varannan dag.
Aktivitet följt av vila.
Det som gör mig mest glad och lättad är att jag slutat låtsas att allt är "happy och glitter och glamour" hela tiden. Jag har slutat sopa allt under mattan och sätta på mig "flygvärdinneleendet" hela tiden.
Många vill bara umgås med den "gamla glada Sara" och tycker att det blir ytterst obekvämt och jobbigt när jag visar mitt riktiga, ärliga jag.
Jag har full förståelse för det.
Jag är ju fortfarande Sara, men med en stor ryggsäck av nys erfarenheter, läxor och insikter. En mer ödmjuk person än innan, men det är ju ändå jag.

Det går längre och längre tid mellan mina blogginlägg. Jag mår bättre av att skriva av mig, men ibland mår jag så dåligt att jag inte ens vill sätta mina känslor på pränt.
Det känns så skamfyllt och jag får skuldkänslor som närapå kväver mig. Jag SKA ju må bra! Jag har ju allt jag kan önska mig. Varför kan jag inte känna lycka och varför är jag aldrig nöjd? Små korta ögonblick kan jag känna det där välbehaget och den där harmonin som jag tror är lycka för mig. Nu var det dock väldigt länge sedan jag kände den känslan och jag tror att jag vid det ögonblicket var påverkad av medicin och då räknas det inte, anser jag.
Är det en "äkta" känsla eller är det den vita tablettens verksamma substans som lurar mig och kroppen.

Många vänner har flytt under min sjukdomstid. De klarar nog inte av att jag inte är den spralliga, påhittiga, energigivande och ständigt uppmuntrande. Jag har förändrats. Smärta förändrar människor.

Jag är övertygad att människor kommer in i ens liv av en orsak, för en period eller för resten av livet.
När någon kommer in i ens liv är det ofta för att fylla ett behov man har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en svårighet, för att ge dig vägledning och stöd. De är där för att det du behöver dem för. Så plötsligt, utan att du gör något fel, eller på en tillsynes opassande tidpunkt, kommer denna person göra eller säga något som gör att ert förhållande tar slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat och deras arbete är utfört.
Några människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, ett lugn eller bara får dig att le. Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det. Det är äkta. Men bara för en period. Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt dig i andra relationer och områden av ditt liv. Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen klarsynt. Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en period eller för resten av livet.

Våren är på antågande jag blir glad i kropp och själ. Skyndade mig att ta fram utemöblerna och göra lite vårfint på balkongen. Satt mig sedan med en kopp kaffe och nya numret av Amelia och bara njöt. Svinkallt i luften med så varmt när solens strålar värmde på ansiktet.
Tänk att vi lever i mörker och kyla under så många månader. Sedan blir vi som galna kor på grönbete när solen äntligen visar sig. Man vet ju att tiden är så kort. Så mycket ska hinnas med. Det ska "livsnjutas" så mycket det bara går. Sen ångesten vid midsommar, när tjälen knappt gått ur marken och man hör någon säga: "Nu går det mot mörkare tider igen."
Mörkare tider?! Jag har ju inte ens hunnit krängt på bikinin för att ta ett dopp!! Sen ska det grillas, drickas Rosé, bjuda hem vänner, sola och bada. Inte konstigt att sommaren kan kännas kravfylld också. Man hinner inte med riktigt. Var det bara det här liksom?

Den här sommaren är helt oplanerad. Vi får ta det som det kommer. Det är svårt att planera något när man inte vet om man är på benen.
Förra året hade vi bokat en vecka på ett jättefint hotell i Marmaris. Jag blev sängliggande några dagar innan (diskbråck) In i det sista visste vi inte om jag skulle kunna följa med. Tillslut beslutade jag mig för att göra ett försök. Jag minns knappt veckan.
Jag blev tvungen att ta Morfin.
Spenderade stor del av veckan på rummet med tv, böcker och tidningar.
Familjen kom upp med min mat på rummet. Resan var betald och jag tänkte att jag kan ju lika gärna ligga där och vara dålig som hemma. Vi hade en jättefin lägenhet med AC, så mig gick det ingen nöd på.
Några dagar var jag vid poolen och njöt av solen och atmosfären jag med. I år är det så oroligt ute i världen, så vi får se vart det bär iväg.

Jag har tagit tag i vikten (nu igen)
Jag har lagt på mig 10 kg under min sjukskrivning och det är god tid att försöka bli av med dom nu.
Jag kör kickstart med Slanka, som är shakes i goda smaker. En sk "Very low calorie diet"
Jag har gjort det förr och det passar mig så bra att börja så.
På en vecka har jag gått ner 4 kg.
Snabba resultat i början peppar ju till att fortsätta kämpa. Sen är det ju ett stort plus att jag äntligen hittat något som smakar gott och inte är en pina att dricka. De som lyckas få i sig Nutrilett och Naturdiet är för mig hjältar. Jag har sällan smakat något så äckligt. Konsistensen är hemsk, smaken är kemiskt konstgjord och massa vidriga klumpar som inte löses upp. Men smaken är som baken ~ delad. Det verkar ju sälja bra.
Nu ligger jag med två spinnande katter vid fotändan. Jag är så lycklig över att vi kan ha katter, då barnen är allergiska. I fjol fick vi höra talas om den Sibiriska katten, som många allergiker tål. Vi åkte till ett testhem och barnen tålde rasen. Det är knappt man kan tro att det är sant!
Nu är vi lyckliga ägare till två sibiriska kattpojkar. Att leva med djur är fantastiskt. Så mycket kärlek det bor i en liten katt och vad kloka de är. Katterna har varit till så stor glädje för mig under min sjukskrivning.