Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige.
Avdelning 15.
Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra.
Det går inte att ändra på nu.
Jag var ju där.

Hur blev det så här?
Gamla människor som får en matbricka, men inte kan äta själv.
Personal som senare hämtar matbrickan utan att denne patient varken ätit eller druckit.
Blöjor som inte byts, tomma påsar med dropp som skulle behövas bytas. Oengagerad och uppgiven personal.
Larmklockor som dras ur väggen nattetid, så människor ligger där hjälplösa utan att kunna kalla på hjälp.
Överfulla papperskorgar med blodiga förband och stinkande blöjor.
Sprängfyllda kateterpåsar.
Operationssår som inte ses över.
Doktorer som knappt tittar upp och ser på patienten, medan det står några maktlösa sjuksköterskor med flackade blick bakom och skäms.
Man ifrågasätter inte doktorn här inte.
Inte ens om han är otrevlig.
Löpandebandsprincipen.
Hem fort och så snabbt som attan in med en ny patient.
Många hann inte plocka ihop sina tillhörigheter innan en ny patient låg i korridoren och väntade på sängplats.
Hur du mår, om du klarar av att kliva upp själv, om du varit på toa än, om du ätit osv verkar inte tas någon som helst hänsyn till.
Du ska hem oavsett.

Jag tänker på de som inte har familj eller vänner till hjälp hemma.
Alla gamla som varken får mat eller dryck...Ingen verkar ju ha tiden till att hjälpa dem att äta.
Kommer de någonsin hem eller åker de (hemska tanke) till bårhuset direkt?

Lilla Anna, 89 år som låg en meter ifrån mig. På andra sidan av det vita skynket som de drog ut mellan våra sängar. Hur fick det för henne?
Kom hon någonsin hem mer?
Om jag bara hade kunnat ta mig upp själv så hade jag dragit bort skynket och tagit hennes hand. Försökt säga några tröstande och lugnande ord.
Hämtat ett sugrör så hon hade kunnat fått fukta sin torra strupe.

Att en så kort sjukhusvistelse kan beröra och uppröra mig så mycket.
Jag kan inte sluta tänka på Anna och Ulla...och Siv.
Vart är vi på väg?