Jag hade hittat så bra rutiner för ett tag sedan. Skrev noggrant i min "livsstilsdagbok", skötte kosten, gjorde det jag orkade med och dessutom utan skuldkänslor över att jag borde ha hunnit mer osv.
Det kändes då som att jag var en liten bit på väg. Jag är en rastlös och otålig människa. Vill ha snabba resultat. Sedan jag blev sjuk har det bara gått bakåt. Säkert är det inte så, men jag känner verkligen att jag bara att jag regredierar. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv ~ NU!!
Jag vill jobba, hårt och mycket. Mår ju bra av det. Eller...?! Det är ju en av orsakerna till att jag blev sjuk (hjärntröttheten/utmattningen)
Att vilja är en sak. Vilken nivå jag kan lägga mig på för att må bra och fungera som människa är en annan.
Min doktor har sagt att detta är kroniskt (nervskadan) och utmattningen kan ge vika om jag lyssnar på kroppen.
I början gick jag ständigt på minor och körde slut på mig själv pga brist på insikt. Bokade in alldeles för många aktiviteter. Led av att se hemmet förfalla. Började röja och sedan gick jag helt bananas. Storstädade, körde en tvätt, bytte gardiner, röjde i förrådet...Ja, jag bara fortsatte när det egentligen bara börjat med att plocka ur diskmaskinen och torka några brödsmulor.
En stund därpå helt kraschad.
Smärtan from hell, hjärtklappning, yrsel och svårt att andas. En elefant på bröstkorgen. Satt i hallen och parade ihop sockar och bara grät.
Det dåliga samvetet har nästan varit det värsta. Jag gör inte rätt för mig. Drar inte in pengar, mer än mitt "bidrag" från Försäkringskassan.
Det är mitt fel att inte sonen kan köpa nya fotbollsskor den här månaden.
Jag är ju uppfostrad till att "göra rätt för mig". Hur kunde det bli såhär?
Jag var ju superkvinnan. Jobbade heltid på en dysfunktionell arbetsplats trots att jag var sjuk. Tog bara lite mer Morfin. Sov sällan mer än 3 timmar och roddade allt ett tag, då sambon bodde/jobbade i en stad 45 mil söderut.
När jag läser min kalender från den tiden drabbas jag av andnöd och kan inte förstå hur jag hann med allt.
Naturligtvis var jag även "spindeln i nätet" i min bekantskapskrets också.
Jag tar ju gärna på mig den rollen och har man axlat den manteln i alla år, så är det svårt att lägga av eller lämna över stafettpinnen till någon annan. Jag kan ju det här liksom.
Jag avlastar de andra också.
På senare tid har jag kommit på att detta handlar mycket om bekräftelse.
Jag mår bra av att vara behövd, sedd och få beröm för allt jag fixar och ordnar med ~ alltid med ett leende på läpparna. Det där med att vara"good enough" har bara känts som löjligt när jag läst om det.

Några år klokare och med en massa lärdomar och läxor i ryggsäcken sitter jag nu och ångrar mig. Varför har jag varit så hård mot mig själv? Allt har handlat om prestation och jag har ofta slagit ner på mig själv. Du kan bättre! Jobba fortare!
Ja, det är lätt att vara efterklok. Sorgligt bara att jag inte såg varningssignalerna själv. Andra såg, men inte jag. Nu är det tvärtom. Jag har kommit till insikt och börjat lära känns den "nya Sara" och tänker ofta på vad hon behöver för att må bra. Förr tänkte jag mer på andra och satte alltid mig själv sist.
Nu får jag ofta kommentarer som sårar och gör ont att höra.
"Hur länge kan man vara sjukskriven egentligen?"
"Du ser ju inte sjuk ut"
"Passa på att njuta nu när du är hemma och inte gör någonting"

Jag berättar öppenhjärtigt och så ärligt jag kan om hur jag mår och får ofta svaret "-Nu överdriver du väl?"
Eller "-Men du som alltid är så glad"
Jag avskyr att vara sjukskriven! Har aldrig någonsin känt mig så ensam och utanför.
Jag har ingen aning om hur länge man kan vara sjukskriven och är livrädd varje månad att de inte betalar ut ersättning.
Att jag inte ser sjuk ut stämmer. Jag ser ut som vanligt, något rynkigare och med fler volanger runt midjan.
Det hade varit lättare att förstå om jag hade ett gips eller plåster hela kroppen, jag förstår det.
Att njuta av att vara hemma och göra ingenting...Ja, vad säger man?
Varje dag är en kamp. Jag gör det jag orkar. Ibland lite, men oftast ingenting. Förutom läkarbesök, provtagningar, psykologbesök, sjukgymnastik. Överklagan till Patientskadenömnden. Avslag. Bestrida det och börja om.
För att inte tala om allt jag googlar, alla självhjälpsböcker jag läser och alla andra trådar jag drar i för att hitta verktyg till att må bättre.
Lägg till två tonåringar, varav en lider av psykisk ohälsa och behöver allt mitt stöd.
Kommentarer som dessa får mig verkligen att gå igång.
Det värsta är att jag förmodligen också sagt så till en människa, innan jag drabbades själv.
Hoppas inte, men jag är inte säker.

Nu ska jag tagga ner och ta en sömntablett för att förhoppningsvis komma till ro och få några timmars sömn. Jag äter mediciner igen.
Höll upp i 10 veckor. Men klarade inte av det heller. Varför må sämst när jag kan få lite lindring bara för att det anses "fel" att ta mediciner.
Jag tackar ju inte nej till gips vid ett benbrott? Eller blir opererad utan narkos? Sen att inte överdosera och ta regelbundna njur och levervärden är för mig en självklarhet.

Godnatt & tack för att Du finns! ??