Dagarna segar sig fram. Samma rutiner varje dag. Såren har läkt ihop fint och nu behöver jag bara tejpa ärren med kirurgisk tejp nu och ett halvår framöver.
Benet smärtar och jag känner mig konstant nedstämd. Jag har aldrig varit den "deppiga typen", utan en glad person med en stor portion livsglädje, trots att livet har givit mig motgångar.
Jag försöker träffa familj och vänner så ofta jag kan. Helt plötsligt har jag ju oceaner av tid till att vårda mina relationer och göra saker jag normalt inte hinner annars. Jag känner mig som inne i en "bubbla" när jag umgås med vänner. Jag är med rent kroppsligt, men inte ett dugg närvarande. Det känns som jag låtsas. Som om det bara är teater.

Jag förstår själv att jag behöver prata med någon och ringer U (koordinatorn på Sahlgrenska) och berättar hur jag känner mig osv.
Hon lugnar mig med att säga att det inte alls är ovanligt att känna sig nedstämd, tom och håglös efter att ha donerat. Hon har mött många patienter som känt precis likadant. Men smärtan i benet ber hon mig att kolla upp. Jag blir något lugnare efter att ha pratat med henne. Kanske är jag bara en i statistiken som drabbas av lite "efterdyningar"
Säkert bara jag som är nojig.

Jag längtar till jobbet igen. Att få känna mig behövd. Att få göra skillnad och sätta guldkant på människors liv. Att få dricka kaffe kl 10 ur kantstött kopp och snacka strunt med kollegorna.
Jag tycker bara att jag går runt och skrotar på dagarna. Tar mig liksom inte för något. Vill bara sova.

Min kusin mår bra och har fått lämna sjukhuset. Äntligen kan han påbörja ett normalt liv utan dialys och tider att passa. Vår kontakt är lika sporadisk som den alltid varit, men det gör mig inget. Jag hade inte trott att något skulle förändras efter min gåva. Det känns bra att ha hjälpt utan att förvänta sig något alls tillbaka.
Jag blev bara så ledsen när han inte var snäll på sjukhuset. Varken med mig eller sin familj.
Det är nog inte meningen att man ska förstå allt. För mig får man vara hur man vill, bara man inte är stygg och elak.

Första natten hemma blev hemsk. Visst var jag glad och tacksam över att komma hem, men oron och trycket över bröstet var konstant.
Ska man verkligen känna såhär?
Är det normalt? Jag hade en brännande, huggande smärta i vänster ben...en helt ny smärta jag aldrig känt förr.
Ont bak i ryggen, på vänster sida där njuren suttit. Molvärk. Vankar av och an. Det hjälper inte med enbart Alvedon. Jag måste ta de där starka kapslarna som man blir helt väck i huvudet av. Nöden har ingen lag. Sömnen blir orolig och jag får väcka D flera gånger för att han ska värma vetekudden. Värmen lindrar gott och jag lyckas skrapa ihop lite sömn på småtimmarna.

Natt blir till morgon och jag vaknar prick 5.30, precis som på sjukhuset. Får frukost på säng. Äntligen får jag träffa barnen också. Som jag längtat. Jag har aldrig varit ifrån dem några längre stunder nånsin.
Jag tar emot många samtal, blombud och kort de närmsta dagarna. Känner tacksamhet över de fina människor jag faktiskt har i min omgivning.

Dagarna flyter på. Tröttheten sitter kvar i huvudet, men kroppen känns lite lättare. Jag tar promenader runt sjön varje dag efter lunch. Blir fruktansvärt andfådd, men går plikttroget mina kilometrar i ur och skur. Efter två veckor slutar jag med smärtstillande. Sömnen däremot är obefintlig och jag får ringa doktor A för att få recept på sömntabletter. Han fixar detta omedelbart.
Jag tar en promenad till Njurmottagningen och M tittar på mina sår och lägger om dem. Allt ser bra ut. Jag har bara så ont i benet (som inte alls är kopplat till ingreppet) Skumt.

Pengarna kommer inte som de skall. Jag får 80 % av Försäkringskassan och resterande 20% från min kusins landsting. En donator ska ej förlora nåt ekonomiskt. Det står så i papperen, men verkligheten ser helt annorlunda ut.
Jag får kontakt med en kurator från P's landsting som tålmodigt berättar hur jag går tillväga och skickar en länk där jag kan gå in och dra ut papperen.
När jag ser allt jag ska fylla i och räkna ut är tårarna inte långt borta. Det är helt utanför mitt kunskapsområde och sedan donationen känns det som de opererat ut hjärnan också. Jag är inte som förr. Kommer jag någonsin bli det igen?

Sent på kvällen kommer jag hem. Det känns som om jag varit borta en evighet. Radhuset är städat och det är undanplockat (på killars vis) men det duger absolut.
D jobbar natten och barnen är hos sin pappa. Jag vågar inte lägga mig. Har ingen dävert hemma och ingen som kan hjälpa mig upp. Jag hade inte trott att jag skulle bli så orörlig och klen. Har alltid trott att jag varit värsta "supermänniskan" med en högre smärttröskel än andra. Jag har definitivt trott fel.

Familjen N ringer och frågar om de får komma förbi. Jag välkomnar varmt lite sällskap och dukar fram kaffe och några kakor som jag hittar i en burk.
Jag känner mig pigg, nästan lite speedad. Kan det vara min höga dos av Morfin kanske?
En kvart senare knackar det på dörren och jag får en massa goa kramar och mina älsklingsblommor vita liljor. Familjen N är en familj som stått oss mycket nära under många års tid och betytt otroligt mycket för mig och barnen.
Vi dricker kaffe och pratar om ditt och datt. De förundras över att jag är så pigg. Jag blir brydd över det själv också, eftersom jag för några timmar sedan trodde jag skulle avlida av smärtan.

Resten av kvällen ringer telefonen oavbrutet. Jag svarar de närmsta, men inte alla. Har svårt att ta att alla tycker jag är en hjälte. I min värld är jag ingen hjälte. Jag är vanlig människa som tagit mitt ansvar och hjälpt en medmänniska att förhoppningsvis få leva några friska år till med sin familj. Så ser jag det.

Jag har längtat mycket efter mina närmsta vänner M och V.
De är de enda som vetat om detta hela tiden och även de jag pratat mest med. Jag valde att inte skriva något om utredningen på sociala medier, eller prata så mycket om det med ytliga bekanta. På jobbet var det oundvikligt, då jag var tvungen att byta pass för att ta prover och många gånger kom sönderstucken och omplåstrad till jobbet efteråt.

Under hela tiden på sjukhuset var det enda jag längtade efter och drömde i matväg en Lyxshake från Max. Matväg kanske var fel ord ?
Jag och M pratade om att ta en när jag kom hem. Sagt och gjort! Sent på natten hämtar hon mig och vi åker till Max och dricker en underbar Lyxshake. Jag har än idag svårt att glömma detta ögonblick, då det var så otroligt efterlängtat. D ringde från jobbet och höll på att sätta kaffet i halsen då han hörde vart vi var.
Senare på natten slog smärtan till med full kraft.

Det kommer en taxi på utsatt tid och jag får hjälp med min väska (tack och lov) Han kör fort och aggressivt och jag kränger fram och tillbaka i stolen. Jag håller mig så hårt i handtaget på sidan att knogarna vitnar. Fartbulor och oasfalterade fläckar. En nyopererad människas mardröm! Jag biter ihop och säger ingenting. Chauffören säger inget och verkar mest bara hata sitt jobb denna dag. Jag ber till Gud att jag ska komma till Landvetter levande och oskadd.

Vi kom fram och han kastade ut min väska och drog. Absolut fel man för sitt jobb tänker jag och ångrar att jag inte sa det. Jag köper en Aloeveradryck och nya Amelia. Vågar inte sätta mig, så jag står och väntar. Jag blir lite orolig när numret på gaten inte dykt upp på skärmen och det är 30 minuter kvar tills vi ska lyfta. Jag går in i en liten souvenirbutik och tittar runt. Dalahästar, älgar och svenska flaggor i en salig blandning. Hutlösa priser. Går tillbaka till gaten som jag tror är rätt och känner igen ett ansikte på en lokalkändis från min stad. Klart att han ska hem, tänker jag och känner mig genast lite tryggare.

Planet är försenat och vi väntar och väntar. Smärtan i operationssåret och det ställe där min njure suttit börjar krypa sig på. Jag börjar svettas och må illa. Den stora resväskan är ju inlämnad i incheckningsdisken och där finns alla mediciner.
Jag kommer på att jag lagt ut ett piller i en ask med ob i handväskan. Jag är ett geni!! Hittar tabletten och tar den omgående. Killen bredvid tror nog att jag är från vettet som står och äter från en ask med tamponger. Det struntar jag i just då.

Planet kommer och ska flyga oss 1,5 timme hem. Motorerna låter högt och planet hoppar fram i luften. Så himla obehagligt! Efter en stund blir det fel på planet och vi blir tvungna att landa i Borlänge. Jag är vid det här laget så utpumpad och svag, att jag funderar på att kliva av i Borlänge och ta in på hotell. Orkar verkligen inte mer stress och oro.
Vi väntar och väntar....
Efter en evighet kommer ett plan som ska ta oss hem. Om de lagat planet eller om det är ett nytt vet jag inte och jag som är livrädd att flyga annars, bryr mig inte om det heller.
Vi lyfter och har så ont att jag bara vill dö just då. Föda barn var en baggis.
Det sitter en kvinna på andra sidan gången och jag ser att hon kastar oroliga blickar åt mitt håll. Jag antar att jag ser ut som en "levande död" trots min make up.
Efter något som känns som en evighet landar vi och jag har sällan varit mer lättad.

Sover oroligt, drömmer om att såret går upp och inälvor rinner ut på golvet. Hur sjukt som helst, fast i drömmens värld kan tydligen allt hända.
Jag äter en rejäl frukost ute i dagrummet med de andra. De vet att jag ska få åka hem i em och är glada för min skull. För mig känns det lite vemodigt. Jag har delat tankar och känslor med dessa medmänniskor, som jag aldrig gjort ens med mina närmsta vänner. Vi byter telefonnummer och addar varandra på Facebook. Jag tackar för allt de delat med mig och får svälja flera gånger för att inte börja stortjuta. Det gör ju knappast saken bättre.

Jag går tillbaka till rummet. Klumpen i halsen sitter kvar. Jag smsar till D och ber honom städa hemma och fylla på kylskåpet. Han berättar att de haft det bra och att de inte städat sedan jag for. Haha! Typiskt karlar ?
Jag plockar ihop mina saker. Det tar lång tid, då jag är så orörlig och måste vila flera gånger under tiden jag packar. Jag kommer på mig själv med att ha packat alldeles förmycket (som vanligt)
Jag går ut till expeditionen och ber om recept på Oxynorm och Alvedon, om smärtan skulle bli olidlig när jag kommer hem. Jag ber även om omläggningsmaterial och tabletter att ta mot det illamående jag dragits med under veckan. Jag tänker att jag har mycket gratis som är sjukvårdsutbildad. Jag vet vad jag ska be om. Alla har ju inte den "förmånen".

Väl inne på rummet försöker jag bara att hämta kraft jag kan. Jag har en tuff resa framför mig. Det knyter sig i magen när jag tänker på det.
Jag stapplar ut på toan och speglar magen. Den är stor och svullen som en ballong. Jag har inte gjort "nummer 2" som de tror, men det behöver de inte veta. Vill bara hem till D, barnen och mina vänner nu.
Jag lägger på en foundation för att inte se så blek och medtagen ut. Lägger lite glitter på ögonlocken och avslutar med lite mascara. Fånigt kanske, men det känns så mycket bättre. Plockar fram bekväma kläder, baggyjeans med resår i midjan och min nya fina kofta.

Dags att säga hej då. Jag får en oväntad kram och ett tack av min kusin P. Hade inte förväntat mig det, då han inte varit på sitt bästa humör och det tyvärr drabbat mig.
Jag säger till personalen att jag går, men ingen verkar riktigt ha tid för mig. Jag rullar väskan mot entrén och tar tre djupa andetag. Känner mig återigen så ensam.

Hela dagen har gått åt till att träna inför hemgång imorgon. Jag har inte haft kraften att träna lika mycket som jag borde. Jag har mest legat på rummet, tittat på tv och läst böcker. Har aldrig känt mig så dränerad på kraft och energi. De kommer in och lägger om såret. Jag tycker det ser läskigt ut, fast jag i mitt yrke har lagt om sår dagligen. Bävar inför att göra det när jag kommer hem. Bävar förresten inför allt.

Personalen säger att jag måste "få igång magen" innan jag får åka. De ger mig näringsdrycker med plommon och fibrer. Jag säger att jag normalt gör "nummer två" en gång i veckan, så det är inget jag oroar mig för. Sen har jag ju nästan inte ätit något under min vistelse här heller.

Den gulliga doktorn (Jana) kommer in och vill att jag ska komma till hennes rum. Jag blir genast ängslig. Tänk om det är nåt fel! Om kreatininprovet inte är som det ska?! På darriga ben följer jag med henne. Vi går igenom min journal och hon visar mig provsvaren på de senaste proverna de tagit. Det ser bra ut och jag känner mig lättad. Hon håller sedan ett litet fint tal till mig om hur mycket det betytt att jag donerat och nämner hur många miljoner jag sparat åt Västragötalands landsting genom att min kusin slipper dialys, sjukresor och annan vård nu. Jag blir generad och vet inte hur jag ska bete mig riktigt. Och rörd. Jag känner mig utsvulten på beröm och får kämpa igen med de där förbaskade tårarna.
Jag får sedan ett jättefint diplom och en pin att fästa på jackan med symbolen för njurdonator. Jag blir glad och otroligt rörd. Det känns extra kul och betydelsefullt att det är just hon som delar ut detta till mig. Jag tycker så mycket om just henne. En varm och fin människa med hjärtat på rätta stället.

Resten av kvällen sitter jag och tittar på mitt diplom och plötsligt känns allting så himla overkligt. Som om det egentligen inte hänt.

Vaknar upp av ett väldans liv. Personal springer, larm tjuter och det känns som kaos. Jag frågar vad som står på och det är tydligen ett inopererat hjärta som inte beter sig som det skall. Det känns som ett avsnitt ur Cityakuten och jag känner ännu en gång stor respekt och beundran för de som jobbar på en avdelning som denna.
Jag funderar på hur det gick, men vet att det inte är någon ide att fråga pga sekretessen.

Jag känner mig nedstämd idag och vet inte riktigt varför. Jag borde ju bara världens lyckligaste efter att ha klarat av detta mentalt och överlevt ett ingrepp där man faktiskt lossat en njure och planterat in den i en annan människas kropp. Och det funkar!!
Människokroppen är fantastisk och sjukvården vi har i Sverige är också fantastisk (iaf när det kommer till avdelningar som denna)

Jag oroar mig mycket för att åka hem, samtidigt som jag längtar ihjäl mig. Allt fokus har lagts på mottagaren (min kusin) Jag har de senaste dagarna känt mig överflödig och bortglömd. Jag ska hem imorgon och kan inte kliva i och ur sängen utan däverten. Jag ska dra resväska och sitta i en trång flygplansstol. Tänk om jag blir dålig när vi är i luften? Tänk om jag mår illa?
Vet att det är dumt och tar en massa energi av mig att oroa mig i onödan och ta ut saker i förskott. Kan ändå inte låta bli att stoppa min skenande hjärna.
Jag känner mig bara så otroligt ensam och svag.

Det går bättre och bättre för mig. Jag går nu obehindrat utan gåbordet, jag kan med hjälp av en dävert ta mig i och ur sängen själv. De stramar och svider i det stora ärret. De andra ärren känner jag inte av. De lägger om såren varannan dag och det ser fint ut. Det stora ärret sitter under naveln och ser ut som ett kjejsarsnitt.
Jag har fortfarande väldigt dålig matlust. Magen är uppblåst och svullen, liknar en stor ballong. Handen är öm där nålen sitter. Har fastnat flera gånger i ärmen på tröjan Enligt prognosen ska jag få åka hem imorgon. Jag känner mig rädd när jag tänker på det. Är så trygg här och det finns alltid någon att fråga. Samtidigt längtar jag efter familjen så det värker i hjärtat.

På dagarna försöker jag gå några varv i korridoren. Avdelningen är byggd som i en cirkel, så det är bara att gå runt varv på varv. Jag har lärt känna två andra svårt sjuka patienter och vi tillbringar mycket tid med varandra på dagarna. Jag lyssnar på deras livsöden och gråter (igen) när de berättar. En småbarnsmamma med fyra barn hemma, varav den yngsta endast två år gammal har fått ett nytt hjärta. Det funkar inte som det skall och hon är jättedålig. Jag hjälper henne att hämta fika och bära matbrickan.
Vi tänder ljus på kvällarna och utbyter livets självklarheter. Det känns som att personalen vill att vi går och lägger oss, men det struntar vi i. Man får ju aldrig sova på det här stället ändå. Monitorer som blinkar och ger ifrån sig ljud, larm som tjuter och spring i korridorerna. Precis som det ska vara på ett sjukhus.

De tycker att jag spenderar lite tid tillsammans med min kusin. Jag förklarar att vi inte varit så tajta innan heller och att vi inte setts på 20 år innan detta. De tittar oförstående på mig och jag vet vad de tänker. De har svårt att förstå hur jag kan lägga mig frisk på operationsbordet och utsätta mig för allt detta när vi inte står varandra så nära. Jag får svårt att förklara. Jag kände helt enkelt ett ansvar att hjälpa honom, då hans föräldrar och syster inte fick donera. Han är ju jämngammal med mig och har familj. Jag skulle skämmas om jag fick bevittna hur han blir sämre och familjen blir lidande och jag står här med två friska njurar. Jag behöver och kan leva ett fullgott liv med bara en. Jag har ändå full förståelse för hur de tänker.

P och jag hade en dispyt igår i dagrummet, då han betedde sig illa mot mig. Jag lade ner det hela och tänkte att det är ingen ide att prata med någon som inte begriper.
De andra hörde samtalet och tog illa vid sig. Jag tog också illa vid mig och grät en lång stund på rummet sedan. Det är svårt när man inte förstår sig på en person och dennes beteende.
Han borde ju visa respekt och tacksamhet, istället för att ta ut sin ilska på mig.