Dagarna segar sig fram. Samma rutiner varje dag. Såren har läkt ihop fint och nu behöver jag bara tejpa ärren med kirurgisk tejp nu och ett halvår framöver.
Benet smärtar och jag känner mig konstant nedstämd. Jag har aldrig varit den "deppiga typen", utan en glad person med en stor portion livsglädje, trots att livet har givit mig motgångar.
Jag försöker träffa familj och vänner så ofta jag kan. Helt plötsligt har jag ju oceaner av tid till att vårda mina relationer och göra saker jag normalt inte hinner annars. Jag känner mig som inne i en "bubbla" när jag umgås med vänner. Jag är med rent kroppsligt, men inte ett dugg närvarande. Det känns som jag låtsas. Som om det bara är teater.

Jag förstår själv att jag behöver prata med någon och ringer U (koordinatorn på Sahlgrenska) och berättar hur jag känner mig osv.
Hon lugnar mig med att säga att det inte alls är ovanligt att känna sig nedstämd, tom och håglös efter att ha donerat. Hon har mött många patienter som känt precis likadant. Men smärtan i benet ber hon mig att kolla upp. Jag blir något lugnare efter att ha pratat med henne. Kanske är jag bara en i statistiken som drabbas av lite "efterdyningar"
Säkert bara jag som är nojig.

Jag längtar till jobbet igen. Att få känna mig behövd. Att få göra skillnad och sätta guldkant på människors liv. Att få dricka kaffe kl 10 ur kantstött kopp och snacka strunt med kollegorna.
Jag tycker bara att jag går runt och skrotar på dagarna. Tar mig liksom inte för något. Vill bara sova.

Min kusin mår bra och har fått lämna sjukhuset. Äntligen kan han påbörja ett normalt liv utan dialys och tider att passa. Vår kontakt är lika sporadisk som den alltid varit, men det gör mig inget. Jag hade inte trott att något skulle förändras efter min gåva. Det känns bra att ha hjälpt utan att förvänta sig något alls tillbaka.
Jag blev bara så ledsen när han inte var snäll på sjukhuset. Varken med mig eller sin familj.
Det är nog inte meningen att man ska förstå allt. För mig får man vara hur man vill, bara man inte är stygg och elak.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...