Hur känns det att få en diagnos när man inte mår bra?
När jag fick min diagnos "kronisk postoperativ nervskada" så kände jag både lättnad och sorgsenhet.
Diagnosen är en bekräftelse på att min smärta inte är något påhitt eller inbillning från min sida. Det är lätt att tro att man inbillar sig eller överdriver när man är i sina mer "mörkare stunder". Min läkare förstod rätt snabbt vad detta var, men vi har hela tiden haft en tro och en förhoppning om att det skulle ha varit övergående och inte kroniskt. När fyra år av blod, svett och tårar gått, så fick jag tyvärr det tunga beskedet om att skadan är bestående. Själv har jag tänkt när det aldrig vände att den nog är bestående, men inom en finns alltid en liten strimma av hopp.
Fast jag ändå varit beredd på att skadan ev var bestående, så var det oerhört ledsamt att få se det i skrift i ett läkarutlåtande. Jag ställdes just i den stunden inför det faktum att jag aldrig kommer bli fri från smärtan. Det kändes som en stor förlust då jag just i den stunden även förstod att mitt liv aldrig kommer bli som förr pga att nervskadan i mitt onda ben inte går att bota.

Att ha en fastställd diagnos ökar förutsättningarna till att sjukvården erbjuder adekvat vård och behandling, samt upprättar en individuell rehabilitering. Det blir även enklare att samla på sig kunskap om sin sjukdom/sina besvär. Detta kan leda till att man lättare kan hantera smärtan. Även i kontakt med Försäkringskassan underlättar det med en diagnos för att de ska kunna göra en rättvis bedömning.
I mitt fall så säger de (när det kommer till rehabilitering) att det finns inget mer att göra än att lindra med hjälp av mediciner. Det finns inget att göra för mig.

Nu ska jag bara försöka lära mig att leva igen. På ett nytt sätt. Hur gör jag? Hur gör ni andra?

Jag sitter och tänker på hur mitt liv drastiskt förändrats (ja, jag tänker mest och bäst på nätterna)

Dåtid: Mitt liv kretsade runt jobb, man, barn och alla vänner vi omgav oss med. Middagar, aktiviteter och mycket socialt umgänge.

Nutid: Barnen är fortfarande prio ett, men eftersom de är äldre och har frigjort sig, så är jag av naturliga skäl inte lika behövd och de spenderar inte alls lika mycket tid med mig.
Bonusbarnen, som är yngre behöver ju mig/oss på ett helt annat sätt, men de bor hos sin mamma i en stad 40 mil härifrån och kommer endast på vissa helger och lov.

Eftersom jag varit sjukskriven i två år, så är jag ju själv på dagarna.
Ibland träffar jag en kompis på lunch/fika, men oftast är det bara läkarbesök eller någon typ av rehab jag ger mig iväg på. Ofta kan det vara flera sjukhus besök på en och samma vecka. När jag tagit mig iväg och är hemma från dessa besök, är jag i regel så slut i kropp och knopp att jag behöver en lugn stunds återhämtning, i värsta fall flera dagar.

Jag känner mig ofta extremt ensam.
Jag saknar arbetskamrater, att vara behövd och att känna mig som en del i en grupp och att göra rätt för mig. Mitt liv går ut på att planera dagen så att jag är hyfsat pigg och social när familjen kommer hem på eftermiddagen, dvs ta mediciner på rätt klockslag, så att jag kan uträtta ärenden och få små saker gjorda. Hinna vila/återhämta mig efter varje moment. Jag har ofta tänkt på vad andra ska tycka och tänka om att jag går här hemma, gör ingenting och dessutom får pengar för det. Inte mycket pengar, men ändå en form av "lön".
Detta leder ofta till att jag inte vill gå ut och göra roliga saker (de dagar jag är piggare) för att jag är ju "sjuk".
Tänk om någon tror att jag fejkar och låtsas? Iofs behöver man bara titta på mitt läkarintyg och de tester/prover som gjorts, för att bli övertygad om motsatsen.
Jag får ofta höra att "åh, vad du ser pigg och fräsch ut, man kan inte tro att du har ont" Ja, jag försöker göra allt för att inte se sjuk ut! Jag tycker om att sminka mig och piffa mig lite innan jag går ut bland folk. Jag vill möta dagen positivt, trots hög smärta.
Min sjukdom syns inte utanpå. Jag må se hur pigg ut som helst, men hur jag mår i kropp och knopp syns inte.
Jag är dock inte särskilt intresserad av mode eller att klä upp mig, utan jag kör mest min egen stil och använder mest bekväma kläder som inte gör ont mot min ömma kropp. Om jag lyckas med att se lite lite mer pigg och fräsch ut, så känner jag mig lite mer som det, trots att jag egentligen är ett vrak. För mig vore det att ge upp mig själv för smärtan om jag slutade bry mig om mitt utseende helt och hållet.

Jag måste verkligen bygga upp ett eget liv igen, även om jag inte jobbar. Men det är svårt när man inte har orken och kraften. Om jag fick sova normalt på nätterna, inte hade denna grymma smärta och lite kraft och ork, så skulle jag kunna gymma, gå på yoga, meditation eller simma.
Ja, helst av allt i världen kunna JOBBA såklart.
Tack och lov har jag mitt stora läsintresse och alltid en bok att läsa. Det har varit och är min stora räddning. När det känns som allra värst, så finns både böcker och ljudböcker tillhands och det blir många gånger som en flykt från verkligheten och gör att jag inte tänker på det onda som har byggt bo i min kropp och oron och ångesten som ligger och lurar i mitt bröst.

Jag vill inte att någon ska få dåligt samvete för att de mår bra och lever ett normalt liv, som just jag råkar sakna just nu. Jag kan verkligen glädjas med andra fortfarande. Jag känner nästintill aldrig avund eller missunnsamhet.
Jag vill inte heller att folk tycker synd om mig. Det jag vill ha och kan sakna är mer förståelse.

Jag har äntligen något att se fram emot, en "morot" som gör att det känns så mycket lättare att fortsätta framåt. Jag ska få tillbringa 9 dagar i Spanien, längs spanska solkusten.
Med en fantastisk vän, som jag har fått kontakt med efter många år.
Vi gick i samma klass när vi båda läste till undersköterskor för över 20 år sedan. Vi umgicks efter det också med våra respektive, men sedan flyttade hon ut på landet, vi båda började jobba och kontakten rann ut i sanden. Jag har tänkt mycket på henne under åren och varje gång vi stött på varandra, så har vi dyrt och heligt lovat att ta upp kontakten igen.

När jag blev sjukskriven och fick oceaner av tid till att tänka, så var en av sakerna på min "att-göra-lista" att ta kontakt med vänner jag gärna vill ha kvar i mitt liv och avsluta med de som tar mer än de ger.
Jag skrev ett långt sms, som först kom fel. Jag skrev ett till som kom rätt och jag fick kort därefter svar. Vi sågs på att café i stan och hade 20 år att prata igen och det hann vi verkligen inte med just då.
Tänk att vissa människor har man inte träffat på många år och när man väl ses, så tar man bara vid där man slutade. Det blir varken krystat eller pinsamt på något sätt. Men Jenny blev det också så. Ungefär som om man varit från varandra bara någon dag. Sedan finns det andra människor som man aldrig lär känna riktigt, hur mycket tid man än spenderar tillsammans. Man kommer varandra inte in på livet. Det är som att det sitter en spärr där och blockerar allt som går lite in på djupet. Konstigt det där.

Jag blev tillfrågad om att följa med till Spanien i nio dagar. Hon skulle ha åkt med sin familj, men av olika anledningar som skedde efter vägen, så kunde inte make och son följa med. Jag blev så himla glad över att bli tillfrågad!
Sedan, när jag avslutat samtalet, så kom katastroftankarna. Tänk om jag blir dålig när vi är där och hon blir tvungen att tillbringa veckan på egen hand? Osv osv.....
Jag har i så många år låtit smärtan ta över min kropp och hindrat mig från att göra saker som skulle gjort mig gott. Bokat av saker och inte vågat leva fullt ut. Nu får det vara slut på det!! Vad har jag att förlora?
Jag tackade med bultande hjärta ja till att resa med. Vad har jag att förlora liksom? Varför måste jag alltid tänka det allra värsta? Det här blir bra! Jag får komma till sol och värme med en fin vän som jag trivs otroligt bra med.
Efter att ha legat och tittat i taket i två år, så blir detta en ett härligt avbrott från den grå vardagen.

Idag släppte en stor sten från mitt hjärta. Jag har blivit (eller alltid varit?) en människa som oroar mig mycket och ofta helt i onödan. Det är svårt att stoppa skenande tankar. Min terapeut sa till mig vid ett av våra många samtal att skriva ner tankarna på ett papper, då de störde min sömn. Skriv ner och släpp, sa hon.
Jag gjorde inget annat den natten än att skriva ner en tanke, släcka lampan, tända och skriva igen och så höll jag på. Vet inte om detta funkar på människor med färre tankar, eller mindre katastroftänk än jag lider av. Denna metod är inget jag längre praktiserar, pga att det blev värre för min nattsömn än att bara tänka.

Idag fick jag äntligen kontakt med min doktor. Hon tyckte att jag skulle vars sjukskriven på heltid tills mitten av september.
Hon har varit inne på att jag ska börja arbetsträna nu den 1/6.
Ju närmare datumet jag kommit, desto mer har paniken och ångesten infunnit sig. Kan jag vårda andra, då jag knappt är kapabel att ta hand om mig själv? Om inte, vart ska jag då jobba? Jag känner inte att jag klarar av en ny arbetsplats igen! Nya rutiner, nya arbetskamrater osv. Jag känner mig själv och vet exakt hur jag gör på en ny arbetsplats. Då lägger jag in femmans växel och ska jobba dubbelt så effektivt än alla andra. Överpresterar och skulle aldrig komma på tanken att säga nej.
Tar på mig alla extrasysslor jag blir tillfrågad med ett leende på läpparna. Fast jag egentligen inte alls vill, eller orkar. Det är ju viktigt som "ny" att snabbt bli omtyckt och accepterad av kollegorna. Hitta sin plats i gruppen.
Trots att jag bytte arbetsplats för inte alls så längesedan, så trampade jag i klaveret nästan direkt. Fast jag och min chef pratat om vad jag inte bör göra, i detta fallet var det att ta extra ansvar och rotera runt på olika våningar (avdelningar)
Eftersom jag ser frisk ut och mina "svårigheter" inte syns utanpå, så tog det inte många veckor innan min chef frågade mig om jag ville extra ansvar, utöver de arbetsuppgifter som finns på avdelningen (som vi inte hinner med) Jag hör mig själv glatt tacka ja och känner mig både sedd och bekräftad. Jäkla skit! Varför gör jag så här mot mig själv gång på gång?
Jag vet ju hur det slutar.

Nu kan jag andas igen. Jag behöver inte gå tillbaka på min ordinarie arbetsplats över sommaren. Jag behöver inte heller skolas in på något nytt ställe. Jag kan ägna sommaren åt att försöka fortsätta jobba med mig själv, hitta en slags balans i vardagen som fungerar, lära mig att leva med min sjukdom och de svårigheter den medför. Jag får tid att träna och läka lite till.

Jag har inte alls känt mig redo att kasta mig ut i arbetslivet igen, inte ens på 50%. Har funderat över om det beror på att jag vant mig vid den lugna lunken hemma och kommit till nån slags acceptans. Tror inte att det är så. Jag VILL ju jobba! Saknar gemenskapen, det bittra kaffet ur min kantstötta kopp, saknar de boende och glädjen man får tillbaka genom att hjälpa. Jag saknar rutiner och ett schema att leva efter.
Självklart inser jag att jag kanske aldrig kommer kunna komma tillbaka på heltid, eller ens kunna jobba inom det yrke jag brunnit för i hela 25 år.
Vill inte tänka den tanken än. Jag måste få leva i tron på att jag kan ett tag till. Det hade varit så mycket bättre om jag inte gillat mitt yrkesval. Om jag inte känt ett så stort engagemang. Om jag inte känt att jag gjort någon skillnad alls i dessa människors liv. Men det är precis tvärtom. Jag vill detta och jag är förbaskat bra på det också.

Nu har jag lovat mig själv att inte försöka fundera så mycket på framtiden, även om det är nästintill omöjligt för en tänkare som jag.
Jag delar inte med mig av min oro till familj och vänner. Jag bär den inom mig och att skriva här är min enda ventil. Jag är duktig på att lyssna till andra och komma med råd, men delar ogärna själv med mig av min oro. Jag tror det har att göra med att jag tidigt i livet intog den "rollen" och det är så förbannat svårt att göra sig av med den och vara sann mot sig själv och andra.
Jag har ett fåtal vänner som gjort ungefär samma resa, inte med smärta, utan utmattningsbiten.
Det är så skönt att höra att man inte är ensam om att tänka/känna som man gör. Såna gånger kan jag öppna mig lättare. Jag känner ingen glädje över att en vän mår dåligt, men jag kan känns en lättnad över att jag inte är ensam om mina tankar och känslor. Vissa dagar känns det som att man är själv om allt och som om man håller på att bli tokig ~ på riktigt.

Jag hade hittat så bra rutiner för ett tag sedan. Skrev noggrant i min "livsstilsdagbok", skötte kosten, gjorde det jag orkade med och dessutom utan skuldkänslor över att jag borde ha hunnit mer osv.
Det kändes då som att jag var en liten bit på väg. Jag är en rastlös och otålig människa. Vill ha snabba resultat. Sedan jag blev sjuk har det bara gått bakåt. Säkert är det inte så, men jag känner verkligen att jag bara att jag regredierar. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv ~ NU!!
Jag vill jobba, hårt och mycket. Mår ju bra av det. Eller...?! Det är ju en av orsakerna till att jag blev sjuk (hjärntröttheten/utmattningen)
Att vilja är en sak. Vilken nivå jag kan lägga mig på för att må bra och fungera som människa är en annan.
Min doktor har sagt att detta är kroniskt (nervskadan) och utmattningen kan ge vika om jag lyssnar på kroppen.
I början gick jag ständigt på minor och körde slut på mig själv pga brist på insikt. Bokade in alldeles för många aktiviteter. Led av att se hemmet förfalla. Började röja och sedan gick jag helt bananas. Storstädade, körde en tvätt, bytte gardiner, röjde i förrådet...Ja, jag bara fortsatte när det egentligen bara börjat med att plocka ur diskmaskinen och torka några brödsmulor.
En stund därpå helt kraschad.
Smärtan from hell, hjärtklappning, yrsel och svårt att andas. En elefant på bröstkorgen. Satt i hallen och parade ihop sockar och bara grät.
Det dåliga samvetet har nästan varit det värsta. Jag gör inte rätt för mig. Drar inte in pengar, mer än mitt "bidrag" från Försäkringskassan.
Det är mitt fel att inte sonen kan köpa nya fotbollsskor den här månaden.
Jag är ju uppfostrad till att "göra rätt för mig". Hur kunde det bli såhär?
Jag var ju superkvinnan. Jobbade heltid på en dysfunktionell arbetsplats trots att jag var sjuk. Tog bara lite mer Morfin. Sov sällan mer än 3 timmar och roddade allt ett tag, då sambon bodde/jobbade i en stad 45 mil söderut.
När jag läser min kalender från den tiden drabbas jag av andnöd och kan inte förstå hur jag hann med allt.
Naturligtvis var jag även "spindeln i nätet" i min bekantskapskrets också.
Jag tar ju gärna på mig den rollen och har man axlat den manteln i alla år, så är det svårt att lägga av eller lämna över stafettpinnen till någon annan. Jag kan ju det här liksom.
Jag avlastar de andra också.
På senare tid har jag kommit på att detta handlar mycket om bekräftelse.
Jag mår bra av att vara behövd, sedd och få beröm för allt jag fixar och ordnar med ~ alltid med ett leende på läpparna. Det där med att vara"good enough" har bara känts som löjligt när jag läst om det.

Några år klokare och med en massa lärdomar och läxor i ryggsäcken sitter jag nu och ångrar mig. Varför har jag varit så hård mot mig själv? Allt har handlat om prestation och jag har ofta slagit ner på mig själv. Du kan bättre! Jobba fortare!
Ja, det är lätt att vara efterklok. Sorgligt bara att jag inte såg varningssignalerna själv. Andra såg, men inte jag. Nu är det tvärtom. Jag har kommit till insikt och börjat lära känns den "nya Sara" och tänker ofta på vad hon behöver för att må bra. Förr tänkte jag mer på andra och satte alltid mig själv sist.
Nu får jag ofta kommentarer som sårar och gör ont att höra.
"Hur länge kan man vara sjukskriven egentligen?"
"Du ser ju inte sjuk ut"
"Passa på att njuta nu när du är hemma och inte gör någonting"

Jag berättar öppenhjärtigt och så ärligt jag kan om hur jag mår och får ofta svaret "-Nu överdriver du väl?"
Eller "-Men du som alltid är så glad"
Jag avskyr att vara sjukskriven! Har aldrig någonsin känt mig så ensam och utanför.
Jag har ingen aning om hur länge man kan vara sjukskriven och är livrädd varje månad att de inte betalar ut ersättning.
Att jag inte ser sjuk ut stämmer. Jag ser ut som vanligt, något rynkigare och med fler volanger runt midjan.
Det hade varit lättare att förstå om jag hade ett gips eller plåster hela kroppen, jag förstår det.
Att njuta av att vara hemma och göra ingenting...Ja, vad säger man?
Varje dag är en kamp. Jag gör det jag orkar. Ibland lite, men oftast ingenting. Förutom läkarbesök, provtagningar, psykologbesök, sjukgymnastik. Överklagan till Patientskadenömnden. Avslag. Bestrida det och börja om.
För att inte tala om allt jag googlar, alla självhjälpsböcker jag läser och alla andra trådar jag drar i för att hitta verktyg till att må bättre.
Lägg till två tonåringar, varav en lider av psykisk ohälsa och behöver allt mitt stöd.
Kommentarer som dessa får mig verkligen att gå igång.
Det värsta är att jag förmodligen också sagt så till en människa, innan jag drabbades själv.
Hoppas inte, men jag är inte säker.

Nu ska jag tagga ner och ta en sömntablett för att förhoppningsvis komma till ro och få några timmars sömn. Jag äter mediciner igen.
Höll upp i 10 veckor. Men klarade inte av det heller. Varför må sämst när jag kan få lite lindring bara för att det anses "fel" att ta mediciner.
Jag tackar ju inte nej till gips vid ett benbrott? Eller blir opererad utan narkos? Sen att inte överdosera och ta regelbundna njur och levervärden är för mig en självklarhet.

Godnatt & tack för att Du finns! ??

Vaknade i morse och tankarna dansade som vanligt tango i mitt huvud. Ändå lättsammare tankar än i vanliga fall. Gårdagen var en stor dag för mig. Sedan jag blev sjukskriven för mina smärtor i kombination med min utmattning, så har jag tillbringat förmiddagarna i sängen, ibland (läs ofta) hela dygnet. Efter två år har jag inte haft kraft till något annat än att sova. Det har känts som om jag sovit igen hela det liv av förlorad sömn jag levt. Här i sängen dricker jag mitt morgonkaffe och läser morgontidningen helt i min egen takt.
Funderar på vad jag vill göra med dagen. Jag har inga "måsten" på min lista, dessa är bannlysta. Jag gör bara saker jag orkar med och själv vill göra. Läkarbesök, kuratorskontakt och föräldramöten gällande barnen tillhör naturligtvis undantagen.

Jag har redan som barn lärt mig att är man sjuk, så stannar man inomhus. Detta sitter djupt rotat i mig.
Ditt sitter en "fröken duktig" på min axel som säger "Håll dig inne och hemma när du är sjuk" varje gång jag ens tänker tanken på att gå ut eller hitta på något. Tänk om någon ser mig på stan eller på Ica Maxi när jag är sjukskriven? Vågar jag lägga ut på Instagram att jag ätit middag med vänner? Jag är ju sjuk...
Så har tankarna vandrat.
Dumt, eftersom det är en stor del i rehabiliteringen och tillfrisknandet att försöka leva så normalt som möjligt. Att inte låta smärtan hindra en och att utsätta sig för situationer som skrämmer en, då det kommer till utmattningen, som ger yrsel, hjärtklappning vid dagliga situationer som friska människor klarar av utan att ens blinka eller reflektera över det.
Det som för mig var stort igår, var att jag orkade kliva upp tidigt och närvara när våra vänner döpte sin som och på hela kalaset efter.
Inte nog med det! På kvällen åkte jag till min vän Jenny och drack te och surrade i flera timmar (!!!!)
Visst var jag helt slut och har tillbringat hela dagen idag i sängen, men det var såååå värt det och jag är så stolt över mig själv.

Jag blir bättre och bättre på att planera och inse mina begränsningar. Jag kan säga nej nu, utan att ändra mig och få dåligt samvete.
Förr tackade jag ja till allt och alla. I jobbet och privat. Man vill ju vara en god människa, kollega, partner, vän och mamma.
Yrseln, som bara blev värre och värre nonchalerade jag. Likaså hjärtklappningen, suset i öronen, flimret för ögonen, huvudvärken och minnet. Mitt obefintliga minne skämtade jag alltid bort genom att säga att jag led av alzeimers-light och genom att döpa mig till Doris (fisken utan minne i filmen Hitta Nemo)
Att mina nerver låg som 10 kg spegetti utanpå kroppen, att jag grät för minsta lilla, skämtade jag också bort genom att säga att jag nog hamnat i klimakteriet.
Samtidigt som humorn burit mig många gånger och varit min "sköld" så har jag varit så dum mot mig själv.
Kroppen försökte ju säga till mig att dra i nödbromsen under många år.
Men som sagt, det är lätt att vara efterklok. Jag har tyckt att jag varit snäll mot mig själv. Krävt min "egentid" sedan barnen var små, unnat mig resor till solen och umgänge med vänner ur vår fantastiskt stora vänskapskrets.

Jag tänker mycket på min familj. Kan inte föreställa mig hur jobbigt det har varit för dem att se mig i detta skick.
Mestadels i sängen, orkeslös, blek, trött och glömsk. Jag har försökt många gånger att "sätta på masken" för deras skull. Låtsas skratta och vara delaktig i diskussioner.
Låtsas vara engagerad, fast jag egentligen inte ens förstått vad vi pratat om. Klart att de genomskådat mig, fast de inte sagt något.

Kontakten med Försäkringskassan har också varit en tuff bit. Har bytt handläggare 5 gånger och varje gång ska jag försöka förklara hur jag mår på telefon och öppna mig för en helt främmande människa. Omöjligt för mig som är uppfostrad på 70-80-talet i andan ""Spotta i nävarna och res dig upp. De finns de som har det värre. Tänk på barnen i Afrika...bla..bla....
Jag har svårt att sätta ord på hur jag mår "på riktigt" och vill inte klaga och ligga någon till last. Men för att få vara hemma och läka och hitta balans, så är jag ju tvungen att försöka så gott det går. Märker att varje gång jag avslutat en mening om hur jag känner, så skrattar jag till lite generat.
Sen kontakt med en chef jag knappt känner. Vid bytte chef under min sjukskrivning och fast jag träffat henne och vi haft telefonkontakt, så är det inte lätt för varken henne eller mig. Vi känner ju inte varandra.
Jag har fått bra stöd ändå. Det känns som att hon bryr sig. Men varje gång hon börjar prata om att jag ska komma och hälsa på eller om hur vi går vidare, så börjar hela kroppen att skaka. Jag har så många smärtsamma minnen från slutet på min arbetsplats, innan jag var klok nog att sjukskriva mig.
Det som känns värst är att de jag hade närmast mig inte brydde sig varken då eller under min sjukskrivning. För mig är det helt overkligt hur man kan göra så. Det är så långt ifrån hur jag är som person och medmänniska. Men jag är jag och alla fungerar inte som mig.

Jag har börjar förstå att varken smärtan eller utmattningen är nån quickfix. Inte lätt för andra att förstå när en människa som ser ut som vanligt knappt orkar ta sig runt kvarteret. Ännu mindre svara i telefon. Att efter att haft vänner hemma på fika får ta igen sig en heldag i sängen.
Det är inget jag någonsin berättat för mina vänner heller. Då kanske de inte kommer och hälsar på alls.
De här åren har jag förhastat mig varje gång jag känt mig pigg och trott att nu är det över, nu har det vänt.
För att sedan kraschlanda som ett störtat JAS-plan med nosen rakt ner i kudden och total soppatorsk i tanken.
Min bensin läker varannan dag.
Aktivitet följt av vila.
Det som gör mig mest glad och lättad är att jag slutat låtsas att allt är "happy och glitter och glamour" hela tiden. Jag har slutat sopa allt under mattan och sätta på mig "flygvärdinneleendet" hela tiden.
Många vill bara umgås med den "gamla glada Sara" och tycker att det blir ytterst obekvämt och jobbigt när jag visar mitt riktiga, ärliga jag.
Jag har full förståelse för det.
Jag är ju fortfarande Sara, men med en stor ryggsäck av nys erfarenheter, läxor och insikter. En mer ödmjuk person än innan, men det är ju ändå jag.

Det går längre och längre tid mellan mina blogginlägg. Jag mår bättre av att skriva av mig, men ibland mår jag så dåligt att jag inte ens vill sätta mina känslor på pränt.
Det känns så skamfyllt och jag får skuldkänslor som närapå kväver mig. Jag SKA ju må bra! Jag har ju allt jag kan önska mig. Varför kan jag inte känna lycka och varför är jag aldrig nöjd? Små korta ögonblick kan jag känna det där välbehaget och den där harmonin som jag tror är lycka för mig. Nu var det dock väldigt länge sedan jag kände den känslan och jag tror att jag vid det ögonblicket var påverkad av medicin och då räknas det inte, anser jag.
Är det en "äkta" känsla eller är det den vita tablettens verksamma substans som lurar mig och kroppen.

Många vänner har flytt under min sjukdomstid. De klarar nog inte av att jag inte är den spralliga, påhittiga, energigivande och ständigt uppmuntrande. Jag har förändrats. Smärta förändrar människor.

Jag är övertygad att människor kommer in i ens liv av en orsak, för en period eller för resten av livet.
När någon kommer in i ens liv är det ofta för att fylla ett behov man har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en svårighet, för att ge dig vägledning och stöd. De är där för att det du behöver dem för. Så plötsligt, utan att du gör något fel, eller på en tillsynes opassande tidpunkt, kommer denna person göra eller säga något som gör att ert förhållande tar slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat och deras arbete är utfört.
Några människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, ett lugn eller bara får dig att le. Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det. Det är äkta. Men bara för en period. Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt dig i andra relationer och områden av ditt liv. Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen klarsynt. Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en period eller för resten av livet.

Våren är på antågande jag blir glad i kropp och själ. Skyndade mig att ta fram utemöblerna och göra lite vårfint på balkongen. Satt mig sedan med en kopp kaffe och nya numret av Amelia och bara njöt. Svinkallt i luften med så varmt när solens strålar värmde på ansiktet.
Tänk att vi lever i mörker och kyla under så många månader. Sedan blir vi som galna kor på grönbete när solen äntligen visar sig. Man vet ju att tiden är så kort. Så mycket ska hinnas med. Det ska "livsnjutas" så mycket det bara går. Sen ångesten vid midsommar, när tjälen knappt gått ur marken och man hör någon säga: "Nu går det mot mörkare tider igen."
Mörkare tider?! Jag har ju inte ens hunnit krängt på bikinin för att ta ett dopp!! Sen ska det grillas, drickas Rosé, bjuda hem vänner, sola och bada. Inte konstigt att sommaren kan kännas kravfylld också. Man hinner inte med riktigt. Var det bara det här liksom?

Den här sommaren är helt oplanerad. Vi får ta det som det kommer. Det är svårt att planera något när man inte vet om man är på benen.
Förra året hade vi bokat en vecka på ett jättefint hotell i Marmaris. Jag blev sängliggande några dagar innan (diskbråck) In i det sista visste vi inte om jag skulle kunna följa med. Tillslut beslutade jag mig för att göra ett försök. Jag minns knappt veckan.
Jag blev tvungen att ta Morfin.
Spenderade stor del av veckan på rummet med tv, böcker och tidningar.
Familjen kom upp med min mat på rummet. Resan var betald och jag tänkte att jag kan ju lika gärna ligga där och vara dålig som hemma. Vi hade en jättefin lägenhet med AC, så mig gick det ingen nöd på.
Några dagar var jag vid poolen och njöt av solen och atmosfären jag med. I år är det så oroligt ute i världen, så vi får se vart det bär iväg.

Jag har tagit tag i vikten (nu igen)
Jag har lagt på mig 10 kg under min sjukskrivning och det är god tid att försöka bli av med dom nu.
Jag kör kickstart med Slanka, som är shakes i goda smaker. En sk "Very low calorie diet"
Jag har gjort det förr och det passar mig så bra att börja så.
På en vecka har jag gått ner 4 kg.
Snabba resultat i början peppar ju till att fortsätta kämpa. Sen är det ju ett stort plus att jag äntligen hittat något som smakar gott och inte är en pina att dricka. De som lyckas få i sig Nutrilett och Naturdiet är för mig hjältar. Jag har sällan smakat något så äckligt. Konsistensen är hemsk, smaken är kemiskt konstgjord och massa vidriga klumpar som inte löses upp. Men smaken är som baken ~ delad. Det verkar ju sälja bra.
Nu ligger jag med två spinnande katter vid fotändan. Jag är så lycklig över att vi kan ha katter, då barnen är allergiska. I fjol fick vi höra talas om den Sibiriska katten, som många allergiker tål. Vi åkte till ett testhem och barnen tålde rasen. Det är knappt man kan tro att det är sant!
Nu är vi lyckliga ägare till två sibiriska kattpojkar. Att leva med djur är fantastiskt. Så mycket kärlek det bor i en liten katt och vad kloka de är. Katterna har varit till så stor glädje för mig under min sjukskrivning.