Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite.

Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begäran. Med min smärtproblematik fixade jag inte mer än 25%, alltså 10 timmar i veckan. Jag vill jobba mer och jag vill inte vara som en urvriden disktrasa när jag kommer hem efter endast 4 (!!!) timmar.
Jag får efter 25 år i vården lyfta på hatten och känna mig besegrad.
1-0 till smärtan. 9-0 till mitt nya taskiga psyke.
Jag kan inte mer. Jag har lurat mig själv nog många gånger redan.
Vad händer nu? Jag vet inte...

Ett annat problem är ju mitt nya "sköra och skakiga jag". Att jobba under stress har varit min styrka förr. Jag kan ärligt säga att jag tom haft svart bälte i detta.
Multitasking har också varit "min gren". Effektiv, snabb, plikttrogen och med hundra bollar i luften samtidigt.

Förutom att jag gav allt på jobbet, så ville jag ju naturligtvis ge lika mycket till familjen och vännerna.
I vilket sammanhang jag än hamnar så blir jag automatiskt "kuratorn" till människor som dyker upp. De dras till mig som magneter och jag är aldrig sen att hjälpa, råda, stötta och peppa.
Jag har verkligen försökt att stå emot, men mitt hjärta klarar inte det.
Jag är även genuint i intresserad av andra människor.
Jag är en HSP-person och vi fungerar så av naturen.
HSP= en högkänslig person.
Det kan vara en gåva, men även är förbannelse. I mitt fall har det varit en börda att bära, men inte nu längre.
Jag har lärt mig hantera denna "sensitiva begåvning"bättre med åren. Min kroniska smärta har även tvingat mig att avstå saker och prioritera bland livets alla måsten.

Jag har läst otroligt mycket om HSP sedan jag kom på att jag var just högkänslig. Att läsa hur andra tacklar detta karaktärsdrag och de böcker som finns i ämnet har hjälpt mig otroligt mycket.

Många av oss högkänsliga tror att vi är skapta för att hjälpa till. Det finns liksom planterat i vårt DNA.
Jag har i hela mitt liv haft svårt att sätta gränser. Inte gentemot barnen konstigt nog. Frågar man dem så har jag varit en sträng mamma, men med en stor dos kärlek och uppfostrat enligt "frihet under ansvar"
Det är på jobbet och privat i min relation med vänner jag varit värdelös med min gränssättning.
Många högkänsliga bränner ut sig och lider av psykisk ohälsa och jag är inte något undantag.
Mår så dåligt att jag tillslut inte har något annat val än ta ansvar för mig själv. Annars går jag under.
Lägg till kronisk smärta till allt detta så har ni mig. Voila!

Det är när jag tar hand om mig själv, sätter gränser och säger nej som jag kan hjälpa lagom.
Jag kan uppfylla mitt syfte, mitt livskall och samtidigt ha energi kvar till mitt eget liv.
Jag tror inte alls på "Sköt dig själv och skit i andra". Hur andra tänker i den frågan är upp till dem och deras samvete. Jag följer mitt och jag vill vara en medmänniska.

Jag kan inte tvinga mig själv att gå förbi en situation eller blunda för den, då jag vet att jag kan göra skillnad.
Missförstå mig rätt. Jag VET att jag inte kan "rädda världen" och att min lilla goda gärning är för liten för det, men många bäckar små. Vi alla kan göra litegrann. Om vi vill. Om vi orkar.
Om vi vågar.

Jag kämpade emot min högkänsliga sida länge. Under en lång tid av mitt liv hade inte lust och ork till att vara hon som alla sökte sig till för att hämta energi.
Läste självhjälpsböcker och gick i terapi tills en dag jag träffade en terapeut som hade en annan teori.
Hon sa att det inte var mig det var "fel" på. Hon sa att fler skulle vara som mig och världen skulle se annorlunda ut. Hon sa även att jag skulle fortsätta att vara jag, MEN att lära mig att hushålla med min egen energi först. Hitta min på-och avknapp. Jag tog hennes ord på allvar och insåg att jag kommer alltid att vara den hjälpande/vårdande och att det inte är något fel med det, så länge jag inte slår knut på mig själv för att mätta andras behov.

Så jag har numera tackat JA till tjänsten som ambulerande medmänniska ~ på mina villkor.
Så länge jag är låg på energi ger jag minimalt till andra.
När det sedan är påfyllt, så ger jag av mitt överflöd. Jag mår bra av att ge och det går inte att ändra på det.
Jag är född med det.

När energin är på topp, då blir jag "Sara all over the place igen"
Ser människor i ögonen, ler med hjärtat och bekräftar. Tar en pratstund med någon som är ensam. Ger av mig själv och min energi.
Jag är närvarande och det kostar inte på att lägga mig själv åt sidan en stund.
Dessutom får jag tillbaka det jag nyss gav bort, flera gånger om.

Privat med familj och vänner har jag blivit mycket bättre på att ta hand om mig själv, vila, prioritera, säga nej och säga ja.

Jag kommer även in i perioder när jag är snudd på skygg i långa perioder.
Jag avskyr mingel av alla de slag och hatar överraskningar. Mitt liv har bestått av en rad obehagliga överraskningar, så jag har fått nog av den biten. Högtider är också dagar då jag gärna drar mig undan och låtsas som om det var "vilken dag som helst". Jag har så svårt för den där "nu är det julafton och vi ska vara sååå lyckliga" känslan jag får.

När jag får umgås kravlöst och vara mig själv med min närmsta familj och de vänner jag valt är jag som lyckligast.
Och när jag får ge det där lilla extra till människor som behöver det.
Ge utan att förvänta sig något tillbaka. Villkorslöst.

Jag har i hela mitt liv känt en liten gnagande känsla av skuld över att jag haft det bra. Inget överflöd ekonomiskt eller materiellt, men jag har haft en trygg familj, hus, mat för dagen och vänner.
Jag tror att det där tjatet om "barnen i Afrika" under hela min uppväxt på 70-talet påverkat mig negativt faktiskt.
Jag vill hela tiden ge mer.
Råkar jag må riktigt bra en period, så går jag runt och väntar på någon form av katastrof.
Att vara i nuet och faktiskt njuta av det är det svåraste som finns, i alla fall för mig.

Njurdonator, fadder, blodgivare känns inte tillräckligt. Men det ÄR det ~ för jag för vad jag kan och det är det allra viktigaste.

Ibland känns det som att "sjukdomen" kom hit för att säga mig något i stil med att: Sitt i båten, dygnet har bara 24 timmar, du gör tillräckligt osv.
Hade det inte varit för smärtan, så hade jag ju gått på som förr.
Alltid steget före. Alltid prioritering på andra än mig själv.

Efter 5 år med kronisk och tidvis väldigt svår smärta, så ser mitt liv ut på ett helt annat sätt än innan.
Mycket från förr saknar jag, men en hel del kan jag faktiskt leva utan.
De vänner som försvunnit är väl det jag sörjer mest. Men ser man inte sjuk ut på utsidan är det nog många som inte förstår. Eller så fanns de i mitt liv och jag i deras av en orsak.

By the way så är oändligt glad över de vänner som finns i mitt liv idag. Det känns ärligt och äkta med dem.
Och naturligtvis kan jag inte tacka min familj nog många gånger för att de står ut med mig.
Jag är en svår person.
Svår men snäll.
Stark och skör.
Extrovert och introvert.
Ledsen och glad.
Modig och feg.

Ja, det var väl allt.