Jag minns den här kvällen som igår. Jag gick ett eget rum sent på kvällen. Ett rum för två med en tom säng bredvid. Det rum jag skulle tillbringa de närmsta dagarna. De var inte säkra på om jag skulle få dela eller inte och det lät tveksamt om jag skulle få ha samma rum under min vistelse. Jag var så glad att jag äntligen fått ett rum. Trodde ett tag att de glömt bort mig alldeles. Jag räknade ut att de rum som låg närmast expeditionen, var för de som behövde mest tillsyn och var svårast sjuka, medans den sidan där jag låg verkade rätt så öde. Avdelningen verkade också uppdelad efter organ. Ett vårdlagvhade hjärtan, ett annat lungor och ett tredje njurar osv.
Jag minns att jag kände mig så fruktansvärt ensam. Visst hade jag min kusin att prata med, men det kändes som att han hade nog med sina tankar. Han var cool och lugn, men jag misstänker att det bara var på ytan.
Jag skulle duscha i en bakteriedödande klorhexidintvål (Hibiscrub) i navel, öron, näsborrar, i håret och tom i självaste "fiffin"
Tvålen ska minska antalet bakterier, desinficera huden och minska infektioner. Jisses vilken procedur och vad det sved (!!!) Sedan på med trosor som var märkta med 60-80 kg och en lång vit skjorta med knappar. Drar sedan på mig ett par snäva stödstrumpor som jag ska använda dygnet runt hela min vistelse.
Sen skulle det renbäddas innan jag fick lägga mig. Jag gjorde det själv, då det var mitt i rapporten från kvällsskift till nattskift och jag inte ville ringa på klockan. Med hår som svinto spatserar jag i säng. Zappar på tv'n för att hitta nåt program att skingra tankarna med. Hittar bara eftersnack om Hockey VM. Jag kollar Facebook och pratar lite med mina närmsta vänner M och V. De önskar mig lycka till. En kollega från mitt fd jobb skriver några rader och jag blir glatt överraskad att jag just nu finns i hennes tankar, fast vi inte haft någon särskild kontakt. Tårarna rinner när jag tänker på all kärlek jag får från människor just i denna stund. Jag tycker det är konstigt att ingen ur personalen kommer och slår sig ner och pratar en stund. De hade betytt så mycket kvällen innan. Jag ångrar att jag inte tog med mig D. Samtidigt som jag är trygg med att han är hemma och sköter markservicen. Jag snyter mig och försöker läsa lite ur en av de många pocketböcker jag tagit med. Det är omöjligt att ens förstå vad jag läser.
Vid kl 23 knackar det på dörren och nattpersonalen kommer in och presenterar sig och frågar om jag behöver något. Jag ber om nyponsoppa, smörgås och något att sova på. Jag gråter lite till när de gått, men kommer till sans efter ett tag. Somnar på småtimmarna av ren utmattning och inte så mycket av tabletten jag fick. Vaknar några gånger av pipande apparater och träskor som springer i korridoren. Sommar om.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...