Det kändes som att jag vaknade 5 minuter efter att jag sövts. Det var 3 timmar senare fick jag veta. Allting hade gått precis enligt planen för mig. Min kusin P var fortfarande på operation, då de börjar med honom efter mig. Jag vaknade snabbt. De hade precis parkerat min säng i den stora salen full av människor som också hade opererats. Jag var tvungen att titta under täcket och ser då till min stora fasa  att jag är naken. Men...jag somnade nyss med kläder? Skumt.  De hade inte hunnit klä på mig skjortan och nätbyxorna. Jag har slangar överallt och mellan benen sitter en kateter. Så himla overkligt! Allt detta har hänt medan jag sov. Jag känner mig euforisk! Jag är så glad över att jag lever och att jag klarade det. Jag känner mig pigg och allert, om än något förvirrad. Ber om mina glasögon och tittar mig omkring. Barn, unga, gamla i en salig blandning. De ligger uppradade i långa prydliga rader. Vissa har de dragit en gardin runt. Jag tycker det är hur mycket personal som helst. Jag frågar om det (vad jag nu har med det att göra) och den sköterska som har ansvar över mig säger att de har två patienter var att ansvara över. Hon frågar hela tiden hur jag mår och tittar till mig varannan minut känns det som. Jag är så glad över att jag inte mår illa. Jag hade sagt åt dem flera gånger att preparera mig ordentligt, så jag slapp kräkas, då det är min absolut största fasa. Hade tom googlat fram att Zofran i kombo med Dridol mot illamående var det absolut bästa och sedan skrivit det på min "önskelista".
Jag tycker det är konstigt att jag inte känner någon smärta.
Det ligger en liten flicka mittemot och gråter efter sin mamma och kräks. Mitt hjärta går nästan sönder. Jag vill springa fram och ta henne i min famn. Minns alla gånger vi opererat sonen och inte hunnit ner till uppvaket innan han vaknat. Det sitter som en tagg i hjärtat och jag vet inte hur många gånger jag känt sån skuld för det, även fast jag sprang genom korridorerna så fort de ringde.

De flesta på uppvaket verkar må mycket sämre än jag. Jag vill dricka och äta och ta en prilla. Jag vill ringa hem och säga att allt gått bra! De säger att jag får vara här några timmar nu och jag får citronpinnar att fukta minnen med. Halsen känns som en öken. Jag har svårt att svälja.
Jag pratar och skojar med personalen som tycker jag är ovanligt pigg. Jag har aldrig blivit bättre bemött och ompysslad någonsin. De är verkligen helt fantastiska och med hjärtat på rätt ställe.
Jag får en Femina tidning och några gamla Amelia att läsa.
De frågar åter igen om jag har ont eller om jag behöver något. Jag frågar hur min kusin mår och de säger att han ligger längre bort och att allt gått bra för honom med. Jag blir alldeles varm inombords ?
Han kanske får leva många år till med min njure! Jag har givit honom liv och mer tid med sin fru och sin fina dotter.
Det känns så himla bra att ha gjort detta. Vilken modig människa jag är ändå, fast jag är rädd för det mesta.

Tiden sniglar sig fram. De lyfter på täcket och tittar då och då. De ringar in blodfläckarna som syns igenom kompressen med bläck, för att kunna se om de breder ut sig och blöder mer. Jag trasslar in mig i sladdarna för andra gången och det kommer två sköterskor och reder ut allt och skrattar. Jag iakttar omgivningen och funderar på varför de är här och vad de har gått igenom. Jag ser en kvinna som är knallgul och ser ut som en vaxdocka. Hoppas hon fått en ny lever, så hon slipper vara så gul. Jag ser en man som ser ut som en mumie och funderar på varför. Trafikolycka?

Jag får dricka lite saft. Så ljuvligt! De frågar om jag har ont. Jag säger att jag mår prima och det gör jag verkligen. Jag har nog aldrig mått så bra i hela mitt liv när jag tänker efter. Har i efterhand förstått att det var alla droger jag hade i kroppen som gav mig denna enorma eufori.

Strax innan kl 15 får jag äntligen åka till avd 138.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...