Nu är vi inne på 2012. Det finns inte mycket mer jag kan göra nu. Allting ligger i läkarnas händer nu.
Jag försöker fortsätta att hålla min kropp i god kondition, äta bra mat och vila mycket. Jag har alltid varit dålig på att vila och "lyssna på kroppen"
Alltid påväg nånstans, alltid fullt ös och alltid checklistor med hundra saker att göra. Jag har alltid mått som bäst när agendan är fullklottrad.

På jobbet går det bra. Vi har rott vårt LEAN-arbete i land och förändringen är på gång. Jag hade dock inte räknat med så många motsträviga kollegor, som med alla medel försöker förstöra och motarbeta det vi byggt upp och jag får ta emot en hel del skit under den första tiden. Jag har jobbat fram förändringen tillsammans med tre kollegor, samt chef och två coacher, men det är mig de ger sig på. Kanske för att jag är ny och har idéer och vill förändra det som inte fungerat? Obehagligt när de börjar gå till personangrepp och inte kan skilja på sak och person. Jag vill ju bara att vi ska få det bra.

Jag träffar mina kompisar M och V väldigt ofta under den här tiden. Vi fikar och pratar och jag lyckas vid flera tillfällen avstå M's fantastiska bakverk. De har varit med under hela långa processen och det är skönt att få ventilera lite. Vi börjar promenera tillsammans på kvällarna. Så kul med sällskap, även om jag har svårt att prata och gå samtidigt. Jag har nog inte så god kondition som jag tror? *ler*

Jag väger mig före och efter varje måltid och så fort jag ökat ett gram får jag panik och måste "bestraffa" mig själv genom att antingen hoppa över ett mål mat, eller gå ut och gå. Jag är livrädd för att sabba detta nu genom att öka i vikt. Jag vet innerst inne att det börjar likna ett "sjukt beteende", men tänker att det är ju bara nu. Sedan får jag "börja leva" igen. Jag känner även att jag inte mår bra att ligga så lågt som jag gör i kaloriintag. Lediga dagar går bra, men de dagar jag jobbar känner jag mig orkeslös, lättretlig och yr. Jag får inte mens som jag brukar och förstår att jag är ute på "farligt vatten".
Människor omkring mig bekräftar mig och ger mig komplimanger pga av min viktnedgång. Jag blir konstigt nog inte alls glad över det. Jag har alltid känner mig fin, oavsett vad jag vägt.
Självklart har jag haft "fuldagar" då humöret sviktat och allt känns hopplöst (som alla andra) men i det stora hela har jag varit vän med min kropp och aldrig ens ägt en våg. Jag vill hellre ha komplimanger för att jag är en bra vän, en rolig person, en bra kollega, istället för att det ska handla om min vikt. Jag vet att människor i min omgivning bara vill väl, men mår illa när jag tänker på hur allt bara kretsar kring utseende och vikt. Jag blir imponerad av människor som gör skillnad i andras liv, människor som sprider glädje omkring sig, människor som kämpar, människor man kan ha djupa konversationer med osv. För mig sitter inte "lyckan" i 20 kg hit eller dit. Men jag kanske är ett unikum? Har alltid känt mig "annorlunda" så det är kanske dags att börja inse att det faktiskt är så?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...