Jag drar min resväska på marmorgolvet och försöker komma ihåg vart i hela fridens dagar vi gick sist. Går tillbaka och tar det från början. Lugn och fin nu.
Hissen till vänder och sedan några våningar upp. Jag känner igen mig och hittar avd 138. Stannar till i slussen och genomgår hygienrutinerna och tar på mig nya blå plasttossor över mina skor. Inne på avd blir jag stående som en fåntratt vid någon slags expedition, innan det äntligen kommer en sköterska och ser min vilsna min och förbarmar sig över mig. Jag blir tilldelad en säng i ett rum med 4 sängar, längst in till höger. Min kusin smsar och frågar om jag är framme och om jag ska ha lunch. Jag går ut i matsalen och där sitter han.
Han har varit där sedan några dagar pga att de måste ge honom en speciell behandling där de tar bort blodgruppsantikroppar mot donatorn.
Kroppen immunförsvar kan skilja på sina egna och andras celler. Därför uppfattar till en början immunsystemet en annan människas njure och försöker stöta bort den.
Efter många om och men får jag också en matbricka och det smakar ljuvligt. Jag lägger märke till att många är svårt sjuka. Det märks att många bott på avdelningen under en lång tid och känner personalen väl. Jag går till mitt rum för att vila. Det går lång tid och jag har ingen aning om vad som är på gång och hur resten av dagen kommer att se ut. Efter en stund (enligt mig låååång stund) kommer en sjuksyrra och presenterar och hans elev. Han har ansvaret över mig under min vistelse på Transplantation. Shit, en kille på 27 år!!! Jag hade tänkt mig en kvinna 50+ Det hade känts bättre. Nåväl, jag får vara glad och tacksam över att någon tar sig an mig. Jag kände mig nämligen rätt överflödig och bortglömd. Det hände ju ingenting.
Nu skulle de sätta nål på mig och ta ett EKG. Den stackars eleven strack och stack, men fick inte till det. Tillslut fick hon hämta ssk M och han satte nålen på mig. Sedan skulle det tas ett EKG. Av med tröja och bh och dit med en massa elektroder på överkroppen. Försökte spela cool och oberörd. Är inte van att lugga naken och utlämnad på det sättet och jag kände mig inte bekväm med situationen. Jag vet att jag är löjlig, men sån är jag. EKG såg bra ut.
Jag fick senare gå med en transportör till operation för en bedömning av min tandstatus. Blev alldeles kall, då jag inte uppsökt en tandläkare på 18 år. Men det såg bra ut och jag kunde andas ut.
Sköterskan berättade att hon skulle vara med på min operation dagen efter och att hon såg fram emot det.
Väl uppe på avd fick jag träffa Marcus och Niklas, de två kirurger skulle operera mig dagen därpå. De ställde några frågor och gick igenom några punkter rent juridiskt. De berättade också om komplikationer. På ett väldigt opsykologiskt sätt. Punkt 1: Du kan avlida. Inte direkt det jag behövde bli upplyst om dagen innan. Det visste jag redan. Men jag visste även hur sällan det händer och att det aldrig hänt på detta sjukhus. Resten av eftermiddagen tillbringade jag på rummet i väntan på att det skulle bli ett rum över till mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...