Dagarna som följer är jag i någon form av chocktillstånd. Jag borde vara glad, men jag känner mig helt tom. Jag tänker så mycket att hjärnan kokar. Mina kollegor på jobbet märker att jag är förändrad och påtalar det. Blir kallad till chefen och hon undrar hur det är fatt. Föreslår att jag tar ut semester, vilket jag faktiskt gör.
Jag känner inte igen mig själv längre.

Är hemma en vecka och bara sover och sover. Får ett blombud från chef och kollegor. Vad fina de är mot mig, fast jag inte gjort mig förtjänt av det. Jag är ju inte sjuk, jag är ju bara så utmattad, så trött.

Tankar på döden kommer och går. Om jag skulle dö, hur går det då för barnen? Vad lämnar jag för avtryck till eftervärlden? Jag börjar läsa om allt som kan gå fel.
Jag är har alltid haft en rädsla för döden. Det är så ofattbart att allting inte är evigt. Jag har varit duktig på att trycka undan dessa känslor. Varför tänka på något som jag ändå inte kan påverka? Jag VET att jag kan påverka genom mat, motion, undvika risker och livsglädje, men jag kan inte påverka mina gener. Vår mamma lämnade jordelivet alldeles för tidigt, mitt i livet, utan sjukdom eller förvarning. Den dagen dog en del av mig. Den dagen föddes också en del i mig, viljan och löftet om att "leva här och nu" som att varje dag skulle kunna vara den sista. Jag blev bra på att leva i nuet. Riktigt bra. Så bra att jag upptäckte att det tom retade andra människor. "Ska ni ha fest nu igen? "Tar ni det aldrig lugnt?" "Oj vad ni flackar och far!" "Vin på en onsdag kan väl aldrig vara bra?" "Hur många timmar har ditt dygn?" osv.

Jag börjar prata med D hur han skulle göra om jag dog? Vart skulle han bo? Han sa åt mig på skarpen att genast sluta prata om döden när det inte var aktuellt. Plötsligt kände jag mig så ensam i det här. Jag har gått igenom allt så ensam. Alltid ensam.
Jag börjar skriva brev till min familj och de närmsta vännerna. Jag tackar dem och skriver sådant som man borde säga till varandra när man är i livet. Jag förbereder brev till barnens födelsedagar. Jag skriver "bra att veta listor" till min sambo D. Jag ringer mitt ex (barnens pappa) och berättar vad han betytt för mig och tackar för två fina barn. Vi har haft det lite upp och ner efter separationen och inte alltid dragit jämt. Men det har alltid funnits en ömsesidig respekt för varandra. Han skämtar bort det jag säger, blir mest generad och säger: "ja, ja"
Det känns ändå bra i mitt hjärta att jag gjort det.

Jag börjar "operation uppfräschning av kropp" Solar solarium (fast jag inte gjort det på 20 år) går till frissan och klipper mig och bleker slingor, noppar ögonbrynen, vaxar benen, filar fötter och målar naglar. Färgar fransar och bryn. Ytligt kanske? Jag instämmer! Men jag vill inte ligga där på operationsbordet som en blek, hårig ovårdad säl. Jag vet också att jag kommer bli "riktigt sjuk" efter op och då får det mig bättre till mods om jag ser lite piggare ut. Jag gör det för självkänslan. Jag köper tofflor, pyjamas, pocketböcker, mjukisjeans som inte sitter åt över magen, en kofta och en bodymist från Victoria's Secret. Några fina bomullstrosor (modell större) Jag packar och organiserar. Jag är redo!!

Jag vill träffa familjen dygnet runt den tid som är kvar. Försöker att inte föra över min oro på dem, utan är glad och positiv. Vill kramas hela tiden. Kan inte få nog av närhet.
Att det är för att jag tänker att det kanske är sista gången jag snusar dem i nacken, har de inte en aning om. Separationsångest de luxe.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...