Morgon igen. Folk springer in och ut i rummet. Ett envist illamående har bosatt sig i min kropp. Blodtryck tas innan jag ens är vaken, blodprover tas, droppflaskor byts och sprutor ges. Jag får hjälp med att höja huvudändan. Det är en gammal säng, inte en eldriven, utan en sån med spakar. Vi höjer lite åt gången. Smärtan är svår att sätta ord på. Jag får hjälp att tvätta mig och borsta tänderna. Jag vill ha egna trosor och kläder. De hjälper mig med trosorna, men efter den ansträngningen  blir jag så utmattad att de hämtar en ny vitskjorta med knappar.
Jag måste få lägga mig ner - NU.
Att jag känner mig så emlig. Jag vill ju göra som de säger. Jag vill vara bra, en mönsterpatient.

De vill bädda rent i min säng, vilket betyder att jag ska ställa mig upp. Med hjälp av två personal reser jag mig sakta sakta. Det känns som att alla inte organ de flyttat på, tarmar o.dyl ramlar på plats. En mycket obehaglig känsla. Jag orkar inte stå och måste sätta mig igen. Det blir ingen renbäddning.

Jag har droppet kvar, då jag drabbats av matleda. Får inte i mig något och allt växer i munnen på mig.  De erbjuder glass, fruktsoppa, yoghurt mm. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Helt utmattad. Jag längtar efter min familj. Jag vill ha dem nära mig nu.

En läkare kommer och påtalar att jag skulle fått dropp under natten med natrium och kalium och det har glömts bort. Jag är så slut pga av att de tömt mina depåer. Hon är så fin och ödmjuk denna läkare. Tar sig tid och ser oss patienter.  Hon heter Jana och hon har för alltid berört mitt hjärta. De flesta läkare jag möter under min tid här ser inte på mig som en människa, utan mer en siffra - något. Att de gått läkarutbildningen minst 6 år, men på den tiden inte lärt sig social kompetens känns sorgligt. Eller kanske försvinner den viktiga egenskapen med framgången eller åren? Jana är undantaget på det här sjukhuset. Vilken pärla!

De kopplade snabbt på de dropp som missats och jag kände mig på bara några minuter  mycket bättre.
På min arbetsplats skrivs det en avvikelse vid minsta lilla miss. Den skickas sedan till MAS och sedan ser man över rutinerna för att detta inte ska hända igen. Jag hoppas de påtalade denna miss, så det slipper hända fler donatorer. Onödigt lidande, förmodligen till följd av en brist i kommunikationen eller dåliga checklistor.

Någon promenad med sjukgymnasten blev det inte heller denna dag. Jag tror de insåg att jag var för dålig. Helt plötsligt skulle de dra katetern också (den hade tydligen suttit för länge) men jag sa bestämt ifrån. Jag kunde ju inte gå än och bäcken - nej tack. Blöja - aldrig i livet! 
Klappade mig själv på axeln för att jag sa nej. Det är väldigt olikt mig.

Lunchen bestod av flytande korvstroganoff, päronkräm och saft denna dag. Jag hade (i mitt rus) dagen innan kryssat i flytkost. Vi skrattar gott åt detta misstag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...