Jag blir så glad att jag äntligen får komma till mitt rum. Jag tycker om rummet och har försökt att göra det lite hemtrevligt med foton på barnen, några tänkvärda citat (jag älskar citat) och böcker och tidningar. Jag duttar på mig lite av min nya body mist "Love Spell" från Victoria's Secret för att få känna mig lite fräsch.  Intalar mig att det är en mist och inte en parfym och jag har dörren stängd och delar inte rum med någon.
Jag ringer D och berättar att jag lever och att allt gått bra. Det är knappt rösten bär mig. Jag är så lättad och rörd. Min chef ringer och hör hur det gått. Jag hade inte väntat mig det och blir så glad över omtanken. Mobilen ringer sedan hela eftermiddagen, men jag låter bli att svara. Jag orkar helt enkelt inte. Jag blir så fruktansvärt andfådd av att prata. Får inte åt mig andan mellan orden. Jag sköter den mesta kontakten vis sms.
Jag har stor glädje av Facebook denna tid. Blir varm i hjärtat när jag läser alla fina saker människor skriver. Tänker att vi alla skulle bli bättre på att uppskatta och bekräfta varandra i vardagen.

Smärtan börjar göra sig påmind och det känns som om jag blivit överkörd av en ångvält. Det är omöjligt för mig att lyfta armarna och jag har en vidrig värk i nacken. Jag vet att det är "normalt" och att det är så pga gasen de pumpat upp buken med för att få utrymme när de lossar njuren. Jag ringer motvilligt  på klockan och de kommer på en sekund. Jag får en spruta med Morfin. På en sekund blir jag alldeles varm inombords och smärtan avtar på en gång. Det känns som bomull i bröstet. Fantastiskt!
Jag ber om Primperan mot illamående också, i förebyggande syfte. De kommer in med en matsedel för de kommande dagarna som jag flitigt kryssar i.
En hurtig sjukgymnast tittar in och ger mig en konstig apparat jag ska blåsa i en gång i timmen. De är tre kulor som ska lätta och skjuta i höjden och sen ska man hålla den uppe i några sekunder genom att andas in luft länge. Jag tar i för allt vad jag är värd, men inte en kula rör sig ens.
Jag ska även vicka på tårna och röra benen för att motverka blodpropp.
Hon säger att hon kommer tillbaka imorgon em för att gåträna med mig. 
You wish, tänker jag, men säger inget.

Resten av kvällen är jag som i ett töcken. Vaken, fast ändå inte.
Uppdaterar på Facebook, vickar på tårna och försöker blåsa i den där jäkla apparaten. Får inte upp en kula och gråter en stund över min oduglighet. Min kusin kommer förbi och frågar hur jag mår. Han ser frisk ut och mår toppen. Han frågar om jag vill hänga med ut och äta varma mackor, men jag tackar nej. Säger inte att jag inte kan gå än. Varken armar eller ben lyder mig längre. Jag blir ändå glad för hans skull.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...