Väcks som vanligt med blodtryck, provtagning, tömning av kateter och sprutor. Idag måste jag försöka kliva ur sängen. Vara duktig. Prestera.
Jag dricker kaffe för första gången på tre dagar och det smakar himmelskt. Något mer får jag tyvärr inte i mig. Illamåendet stannar envist kvar. Jag längtar efter att få duscha och tvätta håret. Får låna en spegel och skäms när jag ser hur jag sett ut i tre dagar. De måste tro att jag är uppstigen ur en container.

Jag får hjälp att sätta mig upp på sängkanten av två tålmodiga undersköterskor. Jag är både yr och ostadig. De låter mig sitta några minuter. De hjälper mig sakta upp tills jag står, sakta och bit för bit. Allt snurrar, men jag tar med deras stöd de tre stegen till en fåtölj bredvid sängen. De bäddar rent snabbt och rutinerat. Jag blir vitare och vitare i ansiktet och det känns som om jag ska svimma. De hjälper mig fort tillbaka och jag blir tvungen att vila en timme. Gråter en skvätt för mig själv när de gått och känner mig så himla misslyckad.

Jag får en tetra näringsdryck och lyckas hälla i mig det mesta. Den hurtiga sjukgymnasten hoppar in med ett brett leende och gnuggar handflatorna mot varandra. Nu ska vi gå i trappor, tycker hon. Jag berättar att jag inte ens gått på toa eller duschat än. Hon ropar på personal för duschassistans och naturligtvis jobbar den 27-årige killen idag. Han rullar in mig på en duschsrol in i badrummet och hjälper mig med kläder och virrvarret av slangar. Han väntar utanför och jag duschar länge i min egna väldoftande duschcreme. Schampot har jag glömt och får tvätta med sjukhusets schampo DAX. Rullas ut igen och får hjälp med påklädning och assistans med alla slangar. Katetern ska dras, men jag ber honom tömma kuffen och drar sedan ut den själv medan jag skyler mig med täcket. En slang mindre att hålla reda på. Skönt.
Jag blir tvungen att vila igen, då detta för mig var jämförbart med att åka Vasaloppet.

Den hurtiga sjukgymnasten återkommer och nu finns det ingen återvändo. Hon håller mig i handen och vi trippar sakta sakta ut i korridoren. Personalen som står där applåderar och peppar. Jag är djupt koncentrerad och livrädd. Vi går ett trappsteg i taget och hon går bakom mig hela tiden. Hon är så späd att ramlar jag så kommer jag att krossa henne. Vi småpratar och hon berättar att hon jobbat på sjukhuset i 40 år. Jag vill vända och gå tillbaka hela tiden, men gör det jag orkar. Vi träffar på min kusin P i korridoren. Det strålar om honom och han berättar att han kissat, vilket han inte gjort på länge. Jag har varit så upptagen med mig själv, så jag har knappt pratat med honom. De gånger han varit in har jag sovit. Han är ju så mycket piggare än mig och det märks så väl. Jag känner mig glad för hans skull.

På lunchen kunde jag sitta i dagrummet med de andra patienterna. Det var så trevligt att sitta och prata. Jag blev starkt berörd av deras berättelser. En kille från Dalarna hade fått ett nytt hjärta. Han berättade om den långa väntan och hur han kastades mellan hopp och förtvivlan. Första dagen jag kom såg jag honom och han såg jättesjuk ut och nu satt han här med sin härliga fru och skrattade och pratade. Jag träffade även en kvinna som fått nya lungor. Vi kom varandra mycket nära under veckan och har kontakt än idag. Pratade även med en ung tjej på 17 år som fått lever, njure, lungor och tolvfingertarm. Hon var tunn, blek, hennarött hår och tatuerad. Jag kan inte sluta tänka på henne. Jag hoppas så innerligt att det gick bra och att hon får leva det liv hon aldrig haft.
Vi fick en särskild gemenskap där i dagrummet. Det var så okonstlat och ärligt. Vi levde tillsammans i en liten "bubbla" och alla var genuint intresserade av varandras provsvar, framsteg och bakslag. Jag minns att jag sa att : -Jag är frisk. Jag har bara givit bort en njure. Fast frisk var jag ju inte, hur mycket jag än försökte intala mig det. Det är ju ett trauma för kroppen att bli av med ett organ.
Jag räknade inte längre dagarna till utskrivning och hemresa. Jag hade börjat trivas i min trygga, lilla bubbla med dessa människor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...