Sover oroligt, drömmer om att såret går upp och inälvor rinner ut på golvet. Hur sjukt som helst, fast i drömmens värld kan tydligen allt hända.
Jag äter en rejäl frukost ute i dagrummet med de andra. De vet att jag ska få åka hem i em och är glada för min skull. För mig känns det lite vemodigt. Jag har delat tankar och känslor med dessa medmänniskor, som jag aldrig gjort ens med mina närmsta vänner. Vi byter telefonnummer och addar varandra på Facebook. Jag tackar för allt de delat med mig och får svälja flera gånger för att inte börja stortjuta. Det gör ju knappast saken bättre.

Jag går tillbaka till rummet. Klumpen i halsen sitter kvar. Jag smsar till D och ber honom städa hemma och fylla på kylskåpet. Han berättar att de haft det bra och att de inte städat sedan jag for. Haha! Typiskt karlar ?
Jag plockar ihop mina saker. Det tar lång tid, då jag är så orörlig och måste vila flera gånger under tiden jag packar. Jag kommer på mig själv med att ha packat alldeles förmycket (som vanligt)
Jag går ut till expeditionen och ber om recept på Oxynorm och Alvedon, om smärtan skulle bli olidlig när jag kommer hem. Jag ber även om omläggningsmaterial och tabletter att ta mot det illamående jag dragits med under veckan. Jag tänker att jag har mycket gratis som är sjukvårdsutbildad. Jag vet vad jag ska be om. Alla har ju inte den "förmånen".

Väl inne på rummet försöker jag bara att hämta kraft jag kan. Jag har en tuff resa framför mig. Det knyter sig i magen när jag tänker på det.
Jag stapplar ut på toan och speglar magen. Den är stor och svullen som en ballong. Jag har inte gjort "nummer 2" som de tror, men det behöver de inte veta. Vill bara hem till D, barnen och mina vänner nu.
Jag lägger på en foundation för att inte se så blek och medtagen ut. Lägger lite glitter på ögonlocken och avslutar med lite mascara. Fånigt kanske, men det känns så mycket bättre. Plockar fram bekväma kläder, baggyjeans med resår i midjan och min nya fina kofta.

Dags att säga hej då. Jag får en oväntad kram och ett tack av min kusin P. Hade inte förväntat mig det, då han inte varit på sitt bästa humör och det tyvärr drabbat mig.
Jag säger till personalen att jag går, men ingen verkar riktigt ha tid för mig. Jag rullar väskan mot entrén och tar tre djupa andetag. Känner mig återigen så ensam.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...