Vaknar på dag 4 och känner mig pigg och rastlös. Min kusin P varvar mig i korridoren med ett brett flin. Han är verkligen pigg. Vi bestämmer oss för att ta en promenad till Pressbyrån. Jag har ingen aning om hur långt det är, men P vet. Han måste bära en vit rock med lång ärm, samt en pappmössa och ett munskydd. Detta pga av att han är infektionskänslig. Jag dör en smula bara jag tittar på honom. Han ser ut som att han stulit en läkarutstyrsel och är på väg till operation med falsk läkarlegitimation. Jag skrattar och han också, men jag märker att han känner sig förnärmad på samma gång. Vem skulle inte göra det? Promenaden går bra, förutom att jag går så sakta. Min gångstil är obetalbar. Jag går som om jag håller på skita ut en kokosnöt samtidigt. Jag köper en chokladkaka, en Aloeveradryck och en skvallerblaska.. Vi hittar tillbaka också, men promenaden drog ut väldigt på tiden pga mig. Ansträngningen och alla intryck gör mig helt dränerad och jag blir ännu en gång tvungen att vila mig en bra stund. Min kondition och ork är som bortblåst.

Efter lunch kommer P's fru och lilla dotter på 10 år. De har med sig en massa presenter till mig och jag kan inte sluta gråta. Det här med gråtandet är helt nytt för mig. Jag har alltid haft svårt att gråta och gör det absolut aldrig inför andra. Nu finns det ingen hejd på tårflödet. Håller jag på att tappa förståndet?

P's fru och dotter vill gå till Botaniska Trädgården och jag får sån innerlig lust att följa med. Det känns som att frisk luft skulle göra mig så gott. P får tyvärr inte vistas ute pga infektionsrisken. Han verkar ta det med ro. Jag går ut och frågar min sköterska om lov och han säger ja, men tillägger att jag bör inse mina begränsningar. Jag har för stunden inga begränsningar alls.

Det blir en tur jag sent ska glömma! Det var lite väl häftig terräng om jag uttrycker mig milt. Omkullfallna träd, grenar och pinnar kors och tvärs. De fick hålla i mig medan jag stapplande klättrade för brinnande livet. Efter många om och men kom vi till asfalt och det gick lättare att gå. Vid det här laget var jag på vippen att ringa en taxi tillbaka, men de tyckte ju att det var så roligt att jag var med. Vi tittade först på alla vackra tulpaner ute. Sedan gick vi in i växthuset och tittade på fantastiska orkidéer av alla de slag. Jag mådde dåligt av luftfuktigheten och värmen och gick ut rätt snabbt för att hämta luft.
Jag blev bjuden på lunch och åt världens godaste tomatsoppa. Efter denna bravad var jag helt utmattad.

Det var knappt jag tog mig tillbaka. Benen bar mig inte och jag bara skakade av utmattning.
Låg i sängen hela dagen och kvällen efter detta med ett krampaktigt tag om en kräkpåse. Fick Morfin. Fick mer Morfin. Trodde jag skulle dö på riktigt. Vad är det man säger? "Learning by doing" eller nåt i den stilen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...