Hela dagen har gått åt till att träna inför hemgång imorgon. Jag har inte haft kraften att träna lika mycket som jag borde. Jag har mest legat på rummet, tittat på tv och läst böcker. Har aldrig känt mig så dränerad på kraft och energi. De kommer in och lägger om såret. Jag tycker det ser läskigt ut, fast jag i mitt yrke har lagt om sår dagligen. Bävar inför att göra det när jag kommer hem. Bävar förresten inför allt.

Personalen säger att jag måste "få igång magen" innan jag får åka. De ger mig näringsdrycker med plommon och fibrer. Jag säger att jag normalt gör "nummer två" en gång i veckan, så det är inget jag oroar mig för. Sen har jag ju nästan inte ätit något under min vistelse här heller.

Den gulliga doktorn (Jana) kommer in och vill att jag ska komma till hennes rum. Jag blir genast ängslig. Tänk om det är nåt fel! Om kreatininprovet inte är som det ska?! På darriga ben följer jag med henne. Vi går igenom min journal och hon visar mig provsvaren på de senaste proverna de tagit. Det ser bra ut och jag känner mig lättad. Hon håller sedan ett litet fint tal till mig om hur mycket det betytt att jag donerat och nämner hur många miljoner jag sparat åt Västragötalands landsting genom att min kusin slipper dialys, sjukresor och annan vård nu. Jag blir generad och vet inte hur jag ska bete mig riktigt. Och rörd. Jag känner mig utsvulten på beröm och får kämpa igen med de där förbaskade tårarna.
Jag får sedan ett jättefint diplom och en pin att fästa på jackan med symbolen för njurdonator. Jag blir glad och otroligt rörd. Det känns extra kul och betydelsefullt att det är just hon som delar ut detta till mig. Jag tycker så mycket om just henne. En varm och fin människa med hjärtat på rätta stället.

Resten av kvällen sitter jag och tittar på mitt diplom och plötsligt känns allting så himla overkligt. Som om det egentligen inte hänt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...