Arbetsträningen fortsätter. Jag har fruktansvärda smärtor, men vill så fruktansvärt gärna att detta ska funka.
Jag VILL ju jobba. Jag mår bra av att jobba. Jag byter medicin för att "härda ut" och får Morfinplåster. Det funkar bättre, men jag blir mycket trött och all min kraft går åt till att fokusera och koncentrera mig. För tänk om jag gör fel? På min avdelning finns det en person, vars dagar går ut på att hitta fel hos andra, anmärka på allt, prata ner andra och lyfta sig själv, särskilt när chefen hör/råkar gå förbi. Jag försöker stå ut med henne så gott det går. Vet att det bottnar i hennes låga självkänsla och brist på självförtroende. Tack och lov hänger hon mest som ett klister på en annan kollega och jag slipper ha så mycket med henne att göra. Det är på helgerna det blir kämpigt för mig. Då går de ihop och jag tvingas jobba ensam. Det är tufft. Jag biter ihop, ler och kämpar på så gott jag kan. Redan här borde jag satt stopp. Tyvärr gjorde jag inte det. Jag tänkte att kanske blir det bättre. Jag pratade med chefen några gånger, hon lovade att prata med vederbörande, men det hände aldrig något.

Jag jobbade på och försökte lägga mina arbetspass så jag slapp träffa A så mycket som möjligt.
Ibland dök de där underbara dagarna upp och då var det nästan som om jag glömde bort hur det kunde vara. Jag jobbade med det andra gänget. Vi hjälptes åt, arbetsglädjen fanns där och vi drog åt samma håll.
De dagarna gick jag hem med lätta steg och ett dansande hjärta.

Har man som jag en kronisk sjukdom som inte syns utåt, så kan man inte begära att andra människor ska veta hur man mår och att man är "sjuk". Jag ser ju ut som förr. Det blir ju mer uppenbart om du har benet i gips, går med käpp eller har rullator. Jag har berättat för alla hur min verklighet och vardag kan se ut. Jag får en känsla av att jag inte blir trodd riktigt.
-"Men du som är så glad och ser så pigg ut". Ja, jag väljer att vara glad. Min humor är mitt vapen och har burit mig och räddat mig många gånger. Ja, jag kan nog se pigg ut, om man bortser från rynkorna. Men...med en heltäckande foundation, lite mascara och rouge kan jag lura de första. Jag VILL se pigg ut!! Jag vill INTE ta på mig offerkoftan, sluta måla mig och fixa håret, gnälla och klaga. Jag vill inte att folk lägger huvudet på sned och tycker synd om mig. Det är det absolut värsta jag vet.
De dagar jag inte tar mig upp själv ur sängen är inget jag ringer runt och berättar för folk eller lägger upp på Facebook osv. Men visst finns dom. Det jag är tacksam över är att jag för det mesta haft förmågan att kunna skämta om eländet. Sett komik i den hemska situationen.
Jag har även tänkt att det finns de som har det värre. Jag har inte cancer och väntar på döden. Jag har tak över huvudet, en fin familj, friska barn, mat för dagen, ett arbete att gå till och vänner som tycker om mig precis som jag är ~ med fel och brister. Sjukdomen (nervskadan) är något jag måste förhålla mig till, acceptera och lära mig leva med.
Jag har kommit en bit på vägen, men det är låååååångt kvar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...