Jag påbörjade 6 veckors betald utbildning på mitt nya jobb.
Måndag-fredag 8-16.
Efter första dagen kändes det som jag var levande död. Somnade med kläderna på och vaknade inte förrän nästa morgon.
Vi hade en fantastisk lärare från Luleå, som skulle undervisa oss under dessa veckor. Jag tyckte det var roligt och spännande och kom in bra i min grupp, även om jag skulle kunna vara mamma till de flesta.
Mitt problem var att jag absolut inte kunde fokusera. Hur jag än försökte, så förstod jag inte. Det kändes som om min hjärna lämnat huvudet.
Superstressad gick jag hem och försökte läsa på det vi gått igenom under dagen, men det slutade med att jag satt och stirrade helt apatisk.
Jag gav det en dag till.
Och en dag till.
Sista dagen på veckan var jag tvungen att erkänna att jag inte fixade detta. Inte nu.
Pratade med min lärare om detta och hon försökte övertala mig att stanna.
Min Teamledare också. De såg en potential hos mig, sa de.
I själva verket utstrålade jag något som jag absolut inte var.
Ska sanningen fram så var jag helt slut i kropp och själ.
Att jag ens kunde tro att jag skulle kunna genomföra detta.
Jag var sjuk.
Jag var värdelös.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...