Dagarna går och jag kämpar på. Luskar reda på att det finns något som heter Multimodalsmärtrehab och känner att det kanske skulle passa mig. Jag går redan på en stresshanteringskurs i kommunhälsans regi. Min chef anmälde mig, då hon tyckte att jag hade för höga ambitioner och såg stressad ut. Klart som tusan jag blev stressad när jag kommer från en arbetsplats med regler, rutiner och ordning och reda till detta kaos!
Mina kolleger upplever inte alls att det är kaos, då det arbetar i den här bubblan sedan 20 år tillbaka. För mig som kommer utifrån blir upplevelsen en helt annan. Att sedan ha en energitjuv man tvingas försöka samarbeta med dag ut och dag in kan ju ta knäcken på precis vem som helst.

Stresshanteringskursen var bra! Fick lära mig otroligt mycket som jag har haft stor nytta utav. Det bästa var att få träffa andra i samma sits. Dela tankar, upplevelser och få tips.

Jag fick genom hälsocentralen en remiss skriven till Smärtrehab.
Innan fick jag träffa en koordinator vars uppgift var att bedöma om jag var passande och motiverad. Han trodde på mig. Jag blev så glad över det. Jag trodde nämligen inte ett dugg på mig själv.

Några veckor senare damp det ner en kallelse till ett bedömningssamtal på Smärtrehab med kurator och sjukgymnast. Jag fick fylla i en herrans massa frågeformulär och sedan ställde de även en massa frågor. Det kändes lite som "Idoljuryn" och jag som skulle kvala om en guldbiljett. Kuratorn var rar och gav ett bra intryck. Sjukgymnasten var barsk, sur och arrogant.
Hon trodde att jag var för mycket "vårdpersonal" för att passa in, dvs att jag skulle bry mig mer om andra än mig själv. Jag vet inte hur hon bildade sig den uppfattningen efter endast 10 minuter.
Jag gick därifrån med en dålig magkänsla. De skulle fundera på saken och återkomma.

Kort därpå fick jag besked om att jag var välkommen. Redan om en vecka (!!!) Snabba ryck. Sökte "Förebyggande sjukpenning" lite raskt och pratade med min chef och mina kollegor. Min chef var positivt inställd och mina kollegor också. Förutom A, som undrade om jag verkligen hade så ont, följt av att hon genast började oroa sig över vilken vikarie som skulle sättas in under min frånvaro och hur jobbigt det skulle bli för henne.
Jag bet ihop, log och tyckte att hon skulle njuta så länge jag var borta. Det kändes så skönt att säga just så till henne. Befriande på nåt sätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...