Månaderna går och Försäkringskassan tycker det är dags för mig att komma ut i arbete.
Konstigt det där. En handläggare som aldrig träffat mig tycker en massa saker. En läkare som aldrig heller träffat mig ska avgöra om jag är "sjuk" nog att få vara hemma, eller inte.
Jag vill ju jobba! Jag har för tusan jobbat sedan jag var 18 år. Med endast 3 sjukdagar i mitt liv.
Jag klarar dock inte av att gå tillbaka till mitt ordinarie jobb. Där är vi två personal som ska få en hel avdelning att fungera med allt vad det innebär.
Det fixar jag inte med min "nya kropp" och min obefintliga stresstålighet.
Jag ska få hjälp med omplacering av kommunen. De finns de som jobbar med att omplacera.

Jag blir kallad till ett möte där vi pratar om mig, hur jag mår och vad jag kan tänkas klara av osv.
Jag söker tre jobb, går på intervjuer och får börja på samtliga om jag vill.
Det första är på ett boende för utvecklingsstörda. Jag tackar nej när jag ser schemat. Jag skulle aldrig träffa min familj. Då är det inte värt det.
Det andra är en demensavdelning på ett av stans lite större boenden. Det känns inte bra när vi går fint på avdelningen. Det känns som "förvaring". Oengagerad, trött personal som är mer intresserad av att prata med varandra än att ge tiden till de boende. Så....nej tack!
Jag har bestämt mig för att inte tacka ja till första bästa. Jag har 20 års värdefull kunskap och jag är värd att få det bra (om det nu är möjligt)
Det finns även en tjänst på ett boende där jag jobbat för 8 år sedan.
Det var ingen bra arbetsplats då, men mycket kan ju ha hänt på 8 år tänker jag. Ny chef och några av de gamla "bitterfi**orna" måste ju ha gått i pension vid det här laget.
Ett plus är att den arbetsplatsen ligger 5 min från min bostad.
Efter att ha velat fram och tillbaka och övervägt fördelar och nackdelar bestämmer jag mig för att prova.
Vad har jag att förlora?

Jag ska arbetsträna under 3 månader. Jag ska börja med 25% och sedan utöka upp till 100%.
Yes!! Jag är på gång!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...