Jag tog mitt misslyckande hårt. Jag hade trott på det här. Även om det i bakhuvudet fanns tankar om att jag inte "läkt färdigt" mentalt. Skämdes att berätta att jag misslyckats, då många i min närhet verkligen trott på mig och peppat mig.

Jag hade vid det här laget gått med på att prova en rad mediciner mot min smärta i benet (nervskadan)
Starka mediciner med tuff intrappning och en rad hemska biverkningar. Den första hette Saroten och gjorde att jag sov dygnet runt. Tröttheten vände aldrig. Sen var det dags att prova Gabapentin, som jag slutade lika snabbt med pga ett ihållande illamående. Listan med mediciner kan göras lång. Jag hade snart provat precis allt. Från att ha varit skeptisk till att ens äta medicin, tackade jag nu ja till allt. Bara jag kunde få må lite bättre.

Under den här tiden hade jag långa och för mig viktiga samtal med min kurator "Ängeln"
Jag hade nog inte levt idag om det inte vore för henne. En tid var det enda som höll mig uppe att jag visste att hon skulle ringa. Jag sa det till henne många gånger, men hon sa att det var hennes jobb. Varje gång vi pratade var jag livrädd för att det skulle vara sista gången och att hon skulle vilja avsluta kontakten.
Att ett telefonsamtal med en människa man inte ser och aldrig har träffat kan komma att ha sån stor betydelse för ens välmående och tillfrisknande. Vissa gånger la jag på luren med ett stort leende och andra gånger grät jag en timme efteråt.
De flesta gångerna räknade jag dagarna tills jag kunde få prata med henne nästa gång. Min livlina.
Så himla viktig i mitt liv ~ just då.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...